(Ulf Högberg; Universus 2013, 320 sidor)

Ulf Högberg är läkare och professor i obstetrik och gynekologi vid Uppsala universitet. Hans har tidigare publicerat populärvetenskapliga verken De gröna bergen (1981) om sin tid som biståndsläkare i Moçambique och (1983) Svagårens barn, ur folkhälsans historia.

Det finns inte ett enda av de svepskäl, som motståndarna till invandring idag använder sig av, som inte svenska myndigheter eller högerauktoritära debattörer använt sig av alltifrån 1914, då den första lagen om visumtvång för tysk-judiska gårdfarihandlare infördes och fram till 1942, då naziockupanternas massdeportationer och avrättningar av norska judar och motståndsmän gjorde fortsatt "restriktivitet" inrikespolitiskt omöjlig och motsatt politik utrikespolitiskt lovvärd .

I stort sett handlar således Högbergs bok om småmakten Sveriges skrupulösa följsamhet mot vår närmaste och statsantisemitiska stormaktsgranne - speglad i statens och etablissemangets konjunkturmässigt varierande politik för beviljande av arbetstillstånd och asyl. Det är belysande, att Sverige införde visumtvånget för tyskar 1938 - Kristallnattens år, då judarna i större skala började fly undan nazismen. Först 1941, då judar inte länge legalt kunde lämna Tyskland släppte Sverige på visumtvånget. Idag har EG:s Dublin II Regulation (principen om första mottagarland) sedan 2003 befriat de nordliga medlemsstaterna från en god del av besväret med flyktingarna söderifrån, vilket övervältrats på Medelhavsländerna.

Det finns säkert de som anser att, efter snart 70 år, nazismens förbrytelser under den mycket korta tid som den hade på sig att relativt ostraffat sig förbryta sig mot mänskligheten vore tillräckligt utredda. De av oss, som är tillräckligt desillusionerade över ett i debatten förhärskande "humant" liberalt hyckleri, kan till och med i ännu en ny skildring av nazisternas gamla förbrytelser enbart se ett försök att få oss att bortse från de nya, som varje dag i stor skala begås - utom, förstås från sådana som säges begås av mot Västalliansen fientliga regimer. Eller att förneka att, alla historiska skillnader till trots, dagens "flyktingproblem" uppvisar alltför många likheter med dem som de som det svenska samhället upplevde sig ha före och under Andra världskriget, när judiska flyktingar från Nazikontrollerade område ville söka sig hit. Då möjliggjordes myndigheternas kränkningar av de judar som ville söka skydd i Sverige dessutom av en mycket spridd, traditionell antisemitism - idag är den närmaste parallellen en mycket spridd attityd mot Europas romer.

Högbergs bok är ändå en mycket nyttig skildring just av hur bräckliga de liberala värderingar, som inte minst Sverige och inte minst läkarskrået berömmer sig av, kan få ett begränsat värde den dag de ställs på prov, t ex genom en stormakts eller den kapitalistiska marknadens krav. Författarens bakgrund gör att han framför allt koncentrerar sig på den egna professionens uppträdande - i Tyskland där varannan läkare efter hand blev medlem i NSDAP, men även i Sverige där läkarkåren - liksom, förstås överklassen överhuvud - under kriget var klart överrepresenterad i tysk- eller nazivänliga organisationer som Riksföreningen Sverige Tyskland (RST). Där var vid trettiotalets slut 199 medicinare på olika nivåer medlemmar, t ex professor Gösta Häggqvist, ordföranden i Sveriges Läkarförbund Curt Gyllensvärd. I förbundets styrelse fanns under 30-talet och kriget sammanlagt fyra ledamöter och tre suppleanter som var medlemmar i RST.

Andra framstående läkare, som under decennierna efter kriget av professionella skäl blev riksbekanta men som dessförinnan spelat en icke försumbar roll i den tyskvänliga och antisemitiska aktiviteten inom medicinska fakulteter var t ex professorerna, sedermera även riksdagsmannen, Gunnar Björk samt Erik Ask-Upmark. Kårens utbyte med Tredje Rikets medicinalväsende belyses ytterligare i Nils Hanssons aktuella avhandling med den betecknande titeln "Entusiasm - Skepsis - Distans. Studier i svensk-tyska förbindelser inom medicinen 1933-1945" Lund; 2013)

Det förefaller således, och Högbergs bok styrker denna uppfattning, att medicinens män och kvinnor i humanitärt avseende inte verkar stå avsevärt högre än det samhälle de verkat i. Ett mera aktuellt exempel belyser också detta:

Physicians For Human Rights, en organisation av medicinforskare, baserad Vid Cambridge, Massachusetts hävdade i fjol enligt New Scientist i en rapport att amerikanska läkare har deltagit i tortyr i CIA:s regi och bedrivit vetenskapliga experiment på offren i åtminstone tre fall. Enligt utsago har experimenten syftat till att fastställa vilken grad av smärta och/eller obehag man kan utsätta folk för och uppnå önskat resultat utan att proceduren behöver klassificeras som tortyr. Bl a skall man ha funnit att saltvatten är överlägset sötvatten vid s k skendränkningar, eftersom offret inte blir medvetslöst lika fort, vilket ökar möjligheten för att uppnå samarbetsvilja. I Nűrnbergrättegången 1946-47 dömdes sju av sammanlagt 23 åtalade naziläkare till döden för liknande brott "i rikets tjänst".