Frågan kan verka absurd, när både Riksbanken och arbetsmarknadspolitiken bygger på den så kallade NAIRU-modellen. Men NAIRU,"Non-Accelerating Inflation Rate-of-Unemployment" förmodas bara använda arbetslöshet för att åstadkomma något gott för hela ekonomin, underförstått för både fattig och rik: Att förhindra att inflationen, penningvärdesförsämringen, accelererar okontrollerat. Den skräckvision som kopplas till detta är hyperinflationen i Tyskland på 1930-talet.
Att inflation - även växande och accelererande inflation - går vidare till hyperinflation är dock historiskt sett undantagsfall. Och var det även långt innan NAIRU-modellen blev uppfunnen.
Det finns anledning att misstänka att NAIRU-politikens etablering snarare gällde att utnyttja politisk kontroll av statsapparaten till att byta till en annan ekonomisk regim. En ekonomisk regim som präglas av att förmögenheter åter kan växa med ränta på ränta och att lönearbetarna hindras från att kompensera sig för ökad produktivitet och höjda priser genom ökad inbördes konkurrens om arbetstillfällena.
Detta har i alla fall blivit effekten. Och när effekten går att påvisa och den ekonomiska regimen ändå inte ändras måste vi anta att detta anses vara en acceptabel effekt. Det kan till och med ha varit den avsedda effekten av den ekonomiska regimförändringen.
Att NAIRU-politik innebär ökad arbetslöshet finns klart fastställt i programmen för verksamheten. Ökad arbetslöshet och skärpta villkor för arbetslösa skall minska "reallönestelheten" och de arbetslösas "reservationslön".
Att ökad arbetslöshet medför sänkta löner finns dock inte formulerat enbart i den ny- eller neo-klassiska ekonomiska teorins skrifter. Det finns redan hos Marx, i Kapitalet.
"Den industriella reservarmén utövar ett tryck på den sysselsatta arbetarbefolkningen under depressioner och under perioder av normal sysselsättning samt begränsar dess krav under högkonjunktur och överproduktion. Den relativa överbefolkningen bildar bakgrunden till lagen om tillgång och efterfrågan på arbetskraft. Den tvingar in denna lag inom gränser, som absolut passar kapitalets utsugningsbegär och maktlystnad."
Hårda ord, som knappt ens får citeras i dagens ekonomidebatter.
Men låt oss se om det går att iaktta något samband mellan sysselsättningsgraden. Det är det som ligger närmast vad Marx beskriver, alltså proportionen "mellan den sysselsatta delen av arbetarklassen och reservarmén", där reservarmén egentligen bara avser det övriga proletariatet, inte som i dagens statistik hela befolkningen i arbetsför ålder. Vi kan dock anta att de "ekonomiskt oberoende", kapitalister och rentiärer och deras hushåll är ett relativt litet antal1. När det gäller sysselsättningsgraden, vilket är det moderna statistiska grepp som enligt min uppfattning bäst beskriver det Marx kallar den relativa överbefolkningen/industrins reservarmé har jag tagit data från Statistiska centralbyrån.2
Den andra variabeln Marx använder är arbetslönen. Vilket möjligen var enkelt att räkna på i 1870-talets England. Idag i Sverige får vi försöka använda makroekonomiska termer i stället. Jag använder här EU-statistikens AMECO: Adjusted wage share: manufacturing industry (Compensation per employee as percentage of nominal gross value added per person employed.). Fri översättning: Justerad löneandel: tillverkningsindustri (Ersättning per anställd som procentandel av det nominella tillagda bruttovärdet per anställd.3
Det visar sig att för perioden år 1987-2005(se tabellen nedan) vilket är de år som går att få fram ut utan några skarvar eller luckor i statistiken, samvarierar löner och sysselsättningsgrad så att en ökning av sysselsättningen med en procent medför en ökning av löneandelen med ungefär 0,9 procentenheter. Förklaringsgraden, R2 är omkring 0,48.
| År | Sysselsättningsgrad | AMECO |
|---|---|---|
| 1987 | 81,68 | 67,43 |
| 1988 | 82,58 | 68,69 |
| 1989 | 83,23 | 69,28 |
| 1990 | 83,39 | 72,07 |
| 1991 | 81,32 | 76,18 |
| 1992 | 77,53 | 77,02 |
| 1993 | 72,84 | 68,76 |
| 1994 | 71,85 | 63,35 |
| 1995 | 72,56 | 57,98 |
| 1996 | 71,96 | 63,08 |
| 1997 | 71,11 | 62,49 |
| 1998 | 72,08 | 61,93 |
| 1999 | 73,45 | 59,55 |
| 2000 | 74,75 | 60,01 |
| 2001 | 75,75 | 65,04 |
| 2002 | 75,39 | 63,88 |
| 2003 | 74,75 | 63,31 |
| 2004 | 73,96 | 61,64 |
| 2005 | 73,87 | 60,58 |
Med tanke på att perioden innehåller skapandet av den så kallade jämviktsarbetslösheten4, 1990- ca 94, vilket var en politiskt administrerad omvälvning, eventuellt en så kallad politisk konjunkturcykel5 inte något inomekonomiskt, kan förklaringsgraden, R2-värdet, nog duga för att hävda att Marx påstående bekräftats.
Högre sysselsättning medför högre lön (överhettning på arbetsmarknaden som detta numera kallas) och lägre sysselsättning medför att lönerna blir lägre. Vilket dock den förment klassneutrala ny- eller neo-klassiska ekonomiska doktrinen idag bara kan försvara omvägen via inflationsbekämpningens NAIRU-ideologi.
Fotnötter
1Gränsen för att kunna leva enbart på inkomster från kapital ligger någonstans kring 3-4 mille. Beroende av vilken avkastning och månadsinkomst man räknar med. Se ekonomiskt-oberoende .
2 Sysselsättningsgrad Länkade serier år, 16-64 år, Excelfilens kolumn D, Sysselsättningsgrad
3 "Välj sedan enligt följande:" > 12 - NATIONAL ACCOUNTS BY BRANCH OF ACTIVITY > 12.14 - ADJUSTED WAGE SHARE BY MAIN BRANCH > Manufacturing (ISIC D) (ALCM)
4Jämviktsarbetslösheten kallas ibland i stället den naturliga arbetslösheten eller i mera förfinade akademiska sammanhang the long-run sustainable rate of unemployment, med förkortningen LSRU.
5Se Kalecki "Political aspects of full employment" .
