Det ser inte ut som om USA satsar på att militärt anfall mot Syrien i just nu. De tre större operationer man företagit mot stater i den muslimska världen redan under innevarande sekel har inte blivit någon succé. Inte ens med USA:s egen måttstock - där effekterna i form av någon miljon människoliv och miljoner flyktingar inte ingått i kalkylen.
Trots att USA har militär närvaro i minst 150 länder över hela jorden och har en krigsmakt större de tjugo största ländernas i världen tillsammans, inklusive Ryssland och Kina, tycks man inte längre inte ha möjlighet att engagera sig i stora konventionella krig.
Pentagon hade planerat att avfyra sina Tomawakmissiler mot Syrien från Röda havet över Saudiarabien och Jordanien. Man hade redan förvarnat Israels regim för svarsaktioner. Syrien och dess icke-statliga allierade skulle ha svarat med ett regionalt krig, med att dra in USA i en konflikt som var mer än landet numera kan klara. När den ryska flottan utplacerades längs Syriens Medelhavskust förefaller Obamaregimen således att ha skjutit upp anfallet mot Syrien. Skälen härför är flerfaldiga och relativt uppenbara:
1. Efter andra Irakkriget har USA-regimen, trots massiv propaganda, klara svårigheter med att få sina medborgare entusiastiska inför nya krig som skulle innebära egna soldatkängor på marken. Att varaktigt vinna krig enbart med hjälp av bombningar, kommandoräder och joy-stickpiloter torde vara omöjligt. I denna form av krigföring kommer USA:s försprång dessutom inte att bli så långvarigt.
2. Skaran av "villiga" internationella allierade har blivit allt glesare - till och med den entusiastiske brittiske premiärministern misslyckades denna gång - för första gången sedan 1782 - med att få sitt parlament med sig på ett fälttåg. Ett litet antal USA-allierade, rika, men folkfattiga, dvärgar, d v s oljestaterna vid Persiska viken - samt i någon mån Turkiet - håller ännu med sina leveranser inbördeskriget mot regimen i Damaskus vid liv. Detta kan i längden knappast vara något att bygga på för USA:s strategi i området.
3. Sist, men inte minst: USA kan inte i längden kosta på sig 40 % av världens militärutgifter. Den ekonomiska krisen har från 2008 tvingat Washington att skära ned även i detta avseende. På ett år har Pentagon avskedat en femtedel av sin armé och stoppat flera av sina forskningsprogram. Även om Obama lyckas med att lyfta lånetaket, undvika statsbankrutt och föra sitt högst modesta sjukersättningsprogram i hamn så kommer detta att kombineras med fortsatta nerskärningar inom fr a den sociala sektorn. Den dag nalkas, då även USA:s befolkning inser att de så småningom måste välja mellan smör och kanoner.
I sitt tal i FN motiverade president Obama USA:s behov av fortsatt militär övermakt med att ingen annan nation vill axla "USA:s börda". Om man uppträder som världspolis (och domare och bödel) skulle det just vara för att göra världen säker för demokrati och jämlikhet mellan människor. Detta resonemang tycks vissa svenska ledarskribenter fortfarande köpa. Man bortser härvid från att USA åtar sig dominera resten av världen endast på ett villkor: att resten av världen accepterar att åtnjuta jämlikhet endast som undersåtar.
