"Tysken av idag
sorterar sitt avfall grundligare
än sina raser
med ett enda undantag:
på humors område. Här drar
enbart!
tysken skämt om tysken
och turken skämt om turken.
Sorken drar skämt om sorken
och
råttan om råttan..
Från och idag kl 22.45 skämtar sorken
om råttan,
taxen om råbocken
och tysken om turken...."
(Ur den exhumerade Hitlers installationstal i tysk TV 2011)
Er ist wieder da är en av det senaste årets bästsäljande böcker i Tyskland Den är redan översatt för 30 språk, däribland svenska på Leopard (Han är tillbaka; 352 s.), vilket inte är illa för en romandebutant.
Författaren Timur Vermes föddes 1967. Hans far hade efter upproret i Ungern 1956 flytt till Tyskland. Efter studierna arbetade Timur på diverse boulevardtidningar och tidskrifter samt arbetade som spökskrivare åt författare som huvudsakligen bidrog med sina namn.
Hans bok handlar om Adolf Hitler, som 66 år efter hans egen och hans Tusenåriga Rikes undergång, som på ett synnerligen mystiskt sätt återuppstår på en rivningstomt bland tusenskönor och fotbollsspelande ynglingar. Den är mera svår att genrebestämma än vad man vid första anblicken tror.
Det här med politiskt korrekt inkvisition är inget svenskt monopol. Mel Brooks' film Producenterna fick manusoscar redan 1969. Först sedan den i Sverige döpts om till "Det våras för Hitler" strömmade publiken här till och skrattade sig fördärvade. Då hade den sista gasugnen stängts av blott 24 år tidigare. Brooks är judisk och hade ännu vid denna tid dispens för naziskämt. För Lars von Trier gick dylikt inte hem i Cannes fyrtio år senare. Trots sina nästan lika judiska rötter blev von Trier portad. Staten Israels propaganda hade under tiden sent omsider gjort sin verkan i väst och blivit politiskt högst korrekt.
Vermes har inte gjort det lätt för recensenterna. I den tyska huvudfåran tycks man ofta ha tagit det säkra för det osäkra, och frankt förklarat att "Om sådant här får man inte skämta i Tyskland - av hänsyn till alla nazismens offer" och inordnat de entusiastiska läsarna i den stora grupp moderna tyskar, som lider av "hitleritis" - en blandning av nostalgi, okunskap och/eller förträngning.
När Hitler återuppstått, blivit kort briefad om historien april 1945- 2011 och börjat framträda i TV blir han upplyst av sin producent om att "judar är inte roliga". Med detta som enda restriktion slår han snabbt igenom. Ty det finns ju mycket annat som är värt att göra sig lustig över i Merkels Tyskland - t ex Kanslern själv. Hon är onekligen lite rund och Hitler antyder att hon till och med är kvinna. Men han är tillräckligt mycket populist för att bland alla sina barocka utgjutelser hämningslöst blanda in helt rimliga iakttagelser och populära förslag.
Problemet är att Hitler självfallet inte av publiken erkännes som ett uppgrävt 122 år gammalt original. Eftersom publiken genom otaliga medieklipp i allmänhet har stor kunskap om Hitlers sätt att tala och tänka förbluffar han däremot genom sin porträttlikhet och sin förmåga som imitatör. Att han hela tiden talade allvar var det ingen som begrep - eller föredrog att inte begripa, ty då hade man inte fått skratta, utan hade måst tillkalla polis.
Endast läsaren och huvudpersonen vet att liket trots allt lever. I förlängningen av Vermes skröna finns tanken, att det på sikt inte spelar så stor roll för folket om den uppgrävde är äkta eller inte - det viktiga är vad han säger och om tillräckligt många kommer att tro på hans visioner för tyska folket. Och att landets de facto styrs på ett sätt som är förenligt med dessa intentioner. Många skrattade även på 20-talet länge åt honom - så länge det gick.
Horst Köhler, tysk president och direktör för Internationella Valutafonden, talade bara en enda gång klarspråk om Tysklands militära insatser i Afghanistan 2010: "(Vi) måste veta att en militär insats i tveksamma fall och i nödfall är nödvändig för att tillvarata våra intressen, till exempel fria handelsvägar, att förhindra att hela regioner destabiliseras och med säkerhet då också skulle påverka våra möjligheter negativt och drabba handel, arbetsplatser och inkomster".
I grunden hade Hitler, på 30-talet eller uppgrävd på 2000-talet hållit med till 110%. Det exceptionella USA:s president säger samma sak öppet om sin stats världspolitik. Dessa ord ledde dock omedelbart till att Köhler numera måste tituleras f.d. tysk president och f.d. direktör för Internationella Valutafonden. Att Tyskland idag måste hymla i om livsrummet är ett framsteg. Liksom att USA:s president ser sig tvungen att avlyssna hennes, sannolikt till skillnad från Reinfeldts, mobil.
