Stefan Löfven deklarerade på SAP-kongressen i april partiets mål beträffande arbetslösheten, och upprepar det idag i DN:
"Vi har satt upp ett ambitiöst mål om att Sverige ska ha EU:s lägsta arbetslöshet år 2020. Det krävs för att finansiera välfärden." För att nå dit måste man enligt Löfven investera i jobb- och praktikplatser för unga, utbildning och en aktiv näringspolitik.
Det fanns en tid, då parollen för SAP och LO var full sysselsättning (möjligen med undantag för en s k friktionsprocent). Då Sverige inträdde i EU 1995 antog man samtidigt det monetaristiska "inflationsmålet" som rättesnöre för den ekonomiska politiken, vilket de facto innebar att sysselsättningen aldrig mera skulle tillåtas att bli full.
Detta framgick av någon anledning inte klart av EU-förespråkarnas argumentation - i den mån de alltid ens insåg det. Argumenten handlade mera om att Sverige måste "vara med och "påverka" och kunna resa i Europa utan pass - vilket enligt Ingvar Carlsson, som i arbetarrörelsen närmast ställde kabinettsfråga om inträdet, borde vara enkelt, eftersom hans broderpartier just då regerade i majoriteten av medlemsländerna. Ännu i slutet av 90-talet, då regeringen Persson lovade att halvera arbetslösheten under den aktuella krisen till 4 %, angavs således en siffra för målet.
Att SAP:s ordförande nu inte kan ange något kvantitativt mål för sysselsättningen, vittnar möjligen för hans fans om hans hederlighet. Det mål han i stället anger kan av en kritisk bedömare å andra sidan vittna om en benägenhet för lurendrejeri liknande Mark Twains, då denne avrådde från att ljuga för barn, i stället för att snärja dem med löften om att få det första tvådollarmynt som kommer flytande på en platt sten nedför Mississippi. Ty var ligger lägsta nivån i EU om 7 år? På 10-12-15%?
Den optimala, icke inflationsdrivande, arbetslöshetsnivån (NAIRU) som i år av Konjunturinstitutet anges för svensk ekonomi är c:a 6 % . Denna nivå har under senare decennier ökat och man har klar ingen indikation på att den kommer att sluta att göra det - och därmed arbetslösheten. Detta oavsett vad Löfven säger - d v s så länge hans rörelse, liksom, förstås, hans meningsfränder i Alliansen, håller fast vid det ekonomiska tänkande som främst prioriterar kapitalismens fortbestånd.
FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna 1948 stadgar i Artikel 23: "Var och en har rätt till arbete, .. samt till skydd mot arbetslöshet". Denna skrivning formulerades och undertecknades i en tid då Sovjet hade segrat i kriget, arbetarrörelsen i Västvärlden var stark och en snar socialistisk framtid av såväl politisk höger som vänster bedömdes som möjlig/trolig. Deklarationen tycks nu bli allt mindre aktuell i praktiken.
Nu är nya rättighetslagar till förmån för de arbetande anatema. Arbetet som rättighet drar sig numera till och med LO för att hävda. Motivet för detta, som dess chefekonom anger, är att "Arbetslöshet är en del av marknadsekonomin" och att "Långtgående krav på rättigheter i arbetslinjen kräver närmast planhushållning". Detta kan tolkas så att även LO och Löfvens parti nu anser att bevarandet av kapitalismen och dess marknad, inte längre mänskliga och sociala rättigheter, är grundstenen i Sveriges sociala och ekonomiska politik.
