Vid julen har många statsöverhuvuden för sed att framträda med mer, eller mest mindre, märgfulla tal till sina undersåtar. Kung Carl-Gustaf XVI jultalade i år till oss för fyrtionde gången. Storbritanniens drottning har gjort detsamma, alltsedan sin kröning 1953.
Till Elizabeth II:s drottningstal har det, i motsats till vad fallet är hos oss, sedan några år funnit ett alternativ för den TV-publik som av olika skäl inte finner speciellt behov av rojalistisk juluppbyggelse. I år jultalade Edward Snowden parallellt med Elizabeth i Channel4. Det skedde från hans asyl i Moskva. Han har beskrivit det nära, men i regel hemliga, samarbetet beträffande säkerhet (d v s spioneri) och övervakning mellan flertalet västländer, inklusive, och inte minst, Sverige. Han medförde från USA:s nationella säkerhetstjänst till sin exil några för uppdragsgivaren graverade smakprov.
Snowden varnade oss i talet för riskerna med de nya, alltmer effektiva, metoderna för massövervakning av medborgarna: TV-apparater och dataskärmar kan nu spionera på oss och se allt vad vi gör. Vi har genom mobiltelefonerna sensorer i våra fickor, som spårar oss varhelst vi går. Övervakningens möjligheter har kanske många av oss börjat ana sig till när ICA-reklamen i brevlådan började känna till familjens favoritmat.
Vi kan, här och nu, oftast ostraffat ignorera övervakningen, när den inte tycks drabba oss personligen. Försöka vifta bort den med världsvisa argument, som egentligen borde göra saken än mera allvarlig, som Carl Bildts: "Alla stater gör det". Vi må ignorera den på grund av bristande kunskap eller av likgiltighet. Eller än värre, av blint förtroende för varje samtida och framtida överhet: "JAG har ju ingenting att dölja!".
Fast - inte ens den mest aningslöse vore beredd att dygnet runt leva i ett hus, vars väggar vore av genomskinligt glas - som Immanuel Kant på filosofers, ibland överspända, manér en gång rekommenderat oss. Och vi bör kanske tänka på att den överhet vi hyser sådant förtroende för, uppenbarligen inte har motsvarande förtroende för oss, att den funnit oss värda att upplysas ens beträffande övervakningens existens och omfattning. Inte förrän Edward Snowden satt sin framtid och sitt liv på spel för att göra det.
Snowden är förvisso ingen revolutionär, utan en ovanlig liberal, som tagit sin liberalism på allvar. Han ber oss tänka på vad en alltmer omfattande övervakning på sikt kan innebära för vår möjlighet att vara privata och för vår integritet. Han säger: "Barn som föds idag kommer att växa upp utan någon uppfattning om integritet. ...Möjligheten att vara privat är det som gör att vi gör att vi kan avgöra vem vi är och vem vi vill vara." Om Snowden skulle ha rätt, och inget sker, hotar en mental och politisk miljökatastrof vars verkningar inte är mindre än av hotet mot den fysiska miljön.
Snowden slutar sitt korta tal med tipset till regeringarna att de, om de verkligen vill veta vad vi verkligen känner och tänker, i stället för att spionera på oss, bör tillgripa den enklare och billigare metoden att fråga oss. Det är officiellt just detta som tänkes ske genom allmänna och hemliga val. Om detta inte är tillfyllest för en regim innebär detta att den inte har fullt förtroende för den demokrati den framför allt förväntas ge prioritet.
I en bättre värld vore 2014 års fredspris självfallet vikt för Edward Snowden. Om så - mot all förmodan - också sker, kan norska Nobelkommittén i någon mån uppväga det pris man, något förhastat, gav hans yttersta uppdragsgivare 2009.
Fast vi lever ännu inte i en sådan, bättre värld.
