Det finns folk som berömmer sig av att inte ha några principer, fast dem skall man inte tro på. Man måste i sådana fall misstänka att man har att göra med personer med dålig självkännedom, i den mån de inte rentav far med osanning.
De flesta av oss har en och annan princip - som vi mer eller mindre dagligen bryter mot av mer eller mindre goda skäl, t ex då den kolliderar med andra av våra principer eller med vårt behov av dagligt levebröd .
Men det finns högre och lägre principer: Det finns folk som "av princip" vägrar att låna ut sin bil eller ens sin gamla cykel. Och som rent av kräver vår respekt för sin "principfasthet" när de bestämt vägrar att dela med sig av sitt överflöd. Just givande av allmosor har just nu blivit ett aktuellt debattämne, inte minst bland huvudstadens medelklass, d v s bland folk som inte är helt barskrapade, utan kan välja: skall man/inte ge till det allt större antalet tiggare i gathörnen?
Den som försöker, eller redan har lyckats, förtränga sin naturliga impuls att ge har dock sedan urminnes tider en hel arsenal av argument att använda mot fattiga och i synnerhet tiggare, t ex:
- · Tiggare bara utnyttjar svenskarnas godtrogenhet - detta argument går framför allt hem hos folk som, utan att äga särskild faktakunskap i frågorna, av bekvämlighet valt att mera tro på en främlingsfientlig agitation än till sina mera generösa landsmäns egna omdömen.
- · Tiggarna arbetar organiserat. Man får hoppas på att de tiggarna är kloka och solidariska och sinsemellan delar upp platser och pengar.
- · Jag är emot välgörenhet, hjälpen i stället skall vara samhällets angelägenhet. Välgörenhet hjälper på sikt ingen, utom givarna, som njuter av sitt goda samvete. Det är givarna i så fall väl unt, även om allmosor definitivt inte innebär den allmänna och permanenta lösning på fattigdomen som sagesmannen antyder sig ha tillgång till.
- · Somliga bland dem, som tigger, kan ha det svårt , men av princip ger jag inget till dem. (Se ovan beträffande principer!) Vederbörande bör tillfrågas om vilka åtgärder som hen i stället föreslår eller redan praktiserar, som bättre hjälper de människor som stör gatubilden.Det är just för detta slag av principfasta personer som jag har skisserat ovanstående fyra punkter. D v s i avvaktan på att Bo Rothsteins förslag om kriminalisering av allmosegivande, ev. med SD:s entusiastiska bistånd, görs till allmän lag och därmed befriar våra individuella samveten.
Vanligast är att man av altruistisk impuls ofta försöker hjälpa någon som ber om en modest penning, åtminstone om man har småpengar på sig och inte kommer undan. Eftersom tiggeri på gatan än så länge är en ganska ny företeelse - som dock är i stark uppgång - är det för de flesta i Sverige ännu ganska olustigt att behöva titta bort eller ta en omväg runt den som tigger. Men om ingenting sker och eftersom det i längden är minst obekvämt att blunda för andras olycka kommer medborgarna, eventuellt med hjälp av argument liknande ovanstående, att vänja sig vid att göra så.
Detta kunde undvikas om, och endast om, folk gemensamt i vårt land och tillsammans med folk i de länder från vilka tiggarna måst fly på nytt med kraft ställer de enkla, självklara och genomförbara (Sic!)kraven på arbete och bröd.
Kommentarer
Det kanske är ologiskt, men tiggaren i filten får mig att skåmmas, bäde för mig själv och honom, henne ,som sitter där................så länge vi har det här systemet! Kan vi inte kräva att de,som anser sig demokratiskt valda gör sitt jobb, Ser till att vi har ett socialt trygghets system värdigt 2000talet.
Tillbaks till 1800 talet skrämmer
Jo Hans, jag tillhör dem som går en omväg eller tittar bort eller ibland säger ett tafatt- Hej! Jag ger sällan tiggare pengar, jag känner mig mycket skamsen både å mina vägnar och den som sitter där.
Jag frågar mig, ska vi acceptera att vi har fullkomligt inkompetenta politiker?
Ok! Vi lever i en sken demokrati, men innebär det att vi inte kan ställa några krav på våra EU politiker, våra politiker? Ska vi acceptera att de inte tar något ansvar för sin ekonomiska politik,ska de kunna skylla på ödet?
När Sovjet kollapsade, kastades millijoner Ryssar ner i djupaste armod, det såg våra politiker ,som en seger för frihet och "demokrati" vanliga Ryska pensionärer tvingades stå i gathörnen och tigga. Är det dit vi är på väg? Ska vi bara vänja oss. Acceptera att socialpolitik ersätts med allmosor? A-kassa, sjukförsäkr, pension?
Vill vi själva sitta i ett gathörn och tigga?
Därmed är fallet Jim avslutat för min del.