Nu har det gått några dagar sedan den antirasistiska manifestationen i Kärrtorp som samlade hela 16.000 deltagare. Såhär i backspegeln undrar jag nyfiket; kommer de igen, alla de som demonstrerade?
Vi som varit på otaliga demonstrationer, skrivit debattartiklar, ordnat blockader och möten, slitit och fått utstå hot och trakasserier, vi blev såklart glada över den gigantiska uppslutningen i Kärrtorp. Men när jag tänker efter är jag inte bara glad utan också lite irriterad. Känslan av "Jasså, nu passar det" smyger sig på.
Självklart är det fantastiskt med en så stor uppslutning vid ett enskilt antirasistiskt evenemang. Men en liknande manifestation under normala omständigheter hade kanske samlar 200-500 deltagare i Stockholm, kanske 20-70 i en mindre stad. Visst är det fantastiskt att så många sluter upp när omständigheterna är som de är, när nazister attackerar barnfamiljer och fredliga demonstranter i en sovande Stockholmsförort. Kanske är det en sådan här väckarklocka som behövs. Linje 17-nätverket och Linje 17 mot rasism går garanterat stärkta ur detta. När det verkligen gällde fick de känna att de hade massorna i ryggen, mot rasismen som infekterat deras förort.
Mediedramaturgin var såklart klockren. Fredliga demonstranter mot beväpnade nazister, barnfamiljer i fara. Till på köpet drev Kärrtorpsborna ut nazistpacket i skogen. Bilder kommer för mig när en uppretad skara Växjöbor drev ut nazisterna i Nordiska Rikspartiet ur stan 1985. Den legendariska bilden på den lilla damen, före detta koncentrationslägerfången, som slår sin handväska i huvudet på en skinhead.
På Aftonbladet och Expressen jublades det och krönikörer som Oisin Cantwell gick i spinn. Det är säkert bra. Medias indignation speglade i hög grad Sveriges indignation. Birgitta Ohlsson, Kent Persson, Erik Ullenhag och Stefan Löfven uttalade sina fördömanden av attacken. Ohlssons fördömande gjordes i samband med att Demokratiutredningen presenterades. Ironin var påtaglig när utredarna försökte slå fast att de angripna och angriparna var samma skrot och korn. Kålsuparteorin stod i all sin nakna brist på verklighetsförankring och bad och bönade om åtminstone ett badlakan att svepa om sin förlägenhet.
Min fundering med Kärrtorp i backspegeln är om alla de som kanske för första gången offentligt tog ställning mot rasism, vanliga medborgare, krönikörer och offentliga personer, kommer de även nästa gång? Kommer de även om Svenska Motståndsrörelsen inte spöar barnfamiljer. För det mina vänner är inte den enda rasismen vi har i det här landet. Kommer de nästa gång Migrationsverket tänker utvisa asylsökande till en säker död? Kommer de nästa gång vi offentligt visar vår avsky mot rasism på gatorna? Kommer de nästa gång nazisterna marscherar genom stan och vi protesterar? Kommer de nästa gång en ny skandal kring samhällets behandling av romer uppdagas? Kommer de nästa gång? Hoppet blandas med tvivel.
