"Mannen som slutade ljuga" (Dan Josefsson; Lind&Co; 2013).
Man skall inte tro, eller grunda sina omdömen på något, som man inte har grundad anledning att hålla för sant.
Inom rättsväsendet har vi alltsedan Pontius Pilates dagar i princip inte talat så mycket om det som är "sant", utan om det som utan rimligt tvivel kan bevisas. Tyvärr kan vi inte som enskilda personer i alla situationer leva efter denna sunda, men rigida, princip. Men ett minumum av klokskap bjuder oss att till vardags vara försiktig med att avkunna domar mot folk, även om de inte omedelbart kunnat bevisa sin totala oskuld.

Och det är inte så lätt att avgöra vad man skall tro i privatlivet, inom politiken och som nämndeman. Ty det ljugs förskräckligt. Så till den grad genomsyrar lögnen såväl samhälle som privatliv, att 80% av en utvald församling akademiker/vetenskapsmän enligt SR svarar ja på enkätfrågan: "Känner du dig ofta orolig för att man skall avslöja dig som en bluff?" Man måste misstänka att de övriga 20%, hade valt att framhärda i sin lögnaktighet även vid enkäten. Som regel går det ganska bra att ljuga. För vissa mytomaner har det dock hänt att de brutit ris åt egen röv - t ex Frithjof Enbom, som ljög i vänkretsen om att han var en viktig spion för ryssen och fick livstid.

Dan Josefsson har nyligen i ämnet utkommit med en ovanligt utförlig och tankeväckande bok. Den handlar om en annan storljugare och är på 552 sidor inklusive noter: "Mannen som slutade ljuga" (Lind&Co; 2013). Här förklarar författaren på ett ganska trovärdigt sätt hur det kom sig att den notoriske pedofilen, inkompetente bankrånaren, alkoholisten, narkomanen och mytomanen Sture Bergwall hamnade i förvaring på Säterkliniken i över 20 år. Så småningom lyckades han övertyga i tur och ordning läkare, terapeuter, förhörsledare, advokater, åklagare, domstolar och publicister och kanske till och med sig själv om att han från 14 års ålder hade mördat, ibland styckat och delvis ätit upp 39 personer - och detta utan all teknisk bevisning och ibland utan ens något bevisat offer.

Själv har jag i en sur anmälan av Jan Guillous bok "Häxornas försvarare" 2002 försökt att övertyga clarteläsarna om att bl a författaren hade mycket fel, då han tidigt ifrågasatte Bergwalls bekännelser och därvid dragit parallellen till 1600-talets häxprocesser och 1900-talets överambitiösa pedofildrev. Ändå är fejkade bekännelser mycket välkända i kriminalhistorien - på 30-talet inkom cirka 200 bekännelser från folk som hävdade att de bortfört och mördat Charles Lindberghs gosse, trots att den verkliga förövaren sedan länge satt och väntade på avrättning.

Bergwalls - alias Thomas Quicks - ömkansvärda liv har sedan åtskilliga stimulerat till åtskilliga litterära analyser, som i efterhand sagt hade bort ägnas åt mer väsentliga föremål. Det som gör att Föreningens Vetenskap och Folkbildning gjorde ett bra val, då man utnämnde Dan Josefsson till 2013 års Folkbildare är inte främst hans skildring av Bergwalls avvikande psykologi. Det är, som andra har påpekat, skildringen av den psykoanalytiska sekt, som Margit Norell (1914-2005) från sjuttiotalet slut samlat omkring sig.

Professorsdottern Norell var åtminstone sedan 40-talet en politiskt radikal psykolog. Hon utträdde ur Svenska psykoanalytiska föreningen på 1960-talet och tog 1968 initiativ till bildandet av "Svenska föreningen för holistisk psykoterapi och psykoanalys" som hon dock relativt snart kom på kant med. Hon omfattade "objektrelationsteorin" som utvecklades från början av 1900-talet i opposition mot Freuds senare, driftrelaterade teori. Objektrelationsteorin lägger stor vikt vid barnets tidiga relationer och hur representationer av tidiga relationer påverkar den vuxna individen. För anhängarna spelar förträngda minnen, i synnerhet av incestuösa episoder i mycket tidig ålder för en stor del av patienter med neurotiska/psykotiska symptom. Objektrelationsteorin bär -som psykoanalysen överhuvud - många kännetecken av pseudoteori, men skulle åtminstone under 1900-talets sista decennier spela en viss roll inom viss psykoterapeutisk verksamhet.

Inom den akademiska världen skördade Norell aldrig några framgångar och hennes publikationslista verkar rymmas på en tumnagel. Sin styrka hade hon i sin karisma och sin förmåga att göra såväl patienter som sina handledda terapeuter beroende av sig. Hon skulle så småningom få ett stort inflytande över rättspsykiatrin på Säterkliniken och därmed över de domstolar som var beroende av psykiatrisk expertis vid handläggningen av grova kriminella.

Karriärerna för Sture Bergwall och Margit Norell löpte under ett decennium parallellt och var ett idealiskt exempel på symbios. Sture Bergwall slapp

det liv i frihet som han definitivt inte hade klarat av, hade fri och riklig tillgång till legala droger, mot att från 1991 efterhand leverera bekännelser om påhittade bestiala brott. Norell fick professionell och akademisk upprättelse och status. Hon såg sin bisarra teori om brott som brottslingens "återgestaltning" av infantila traumata bekräftad - att ansåg sig genom terapi mobilisera förträngda minnen även av traumatiska händelser.

Genom sina entusiastiska anhängare och analysander, som prostitutionsutredaren Hanna Olsson, Säteröverläkaren Källgren och genom andra terapeuter fick hon ett ödesdigert inflytande över handläggningen av Sture Bergwalls fall. Detta förstärktes genom "vänster"publicister som Kerstin Vinterhed - systern till den renommerade juristen, sedermera DO, Claes Borgström - nära vän till Justitierådet Göran Lambertz. Borgström hamnade som Stures försvarsadvokat i den bisarra situationen att han inför rätta fick, och accepterade uppgiften att troliggöra klientens skuld för alla de bestialiska dåd han hittat på. Hela kedjan av Bergwalls hjälpare tycks ha bestått av mer eller mindre progressiva och idealistiska personer, för vilka Margit Norells påstående var lag, att det vore det grymmaste trauma mot en redan hårt drabbad man som han ifrågasätta hans under terapin framtagna minnen. Borgström tycks senare ha varit den som i efterhand övertygat Assanges båda sexpartners vid det ödesdigra Stockholmsbesöket att de blivit utsatta för våldtäkt, med nästintill historiska konsekvenser.

Få av dem som tidigare "hjälpt" Sture Bergwall att i terapi och senare att inför rätta bekänna tycks i efterhand vara benägna att tvivla på hans skuld till dåden. Efter Råstams och Josefssons undersökningar är det dock lika svårt att tro på hjälparna, som det uppenbarligen var svårt att tro på Bergwalls oskuld. Göran Lambertz rykte har lidit stor skada genom att han offentligt deklarerat att domstolarna dömt rätt i beaktande av den bevisning som förelåg - trots att hans granskning i ämbetet av domarna uppenbarligen måste ha varit summarisk och präglad av hans förutfattade mening i skuldfrågan - och kanske av vänskapskorruption. Någon annan bevisning - fr a teknisk - utöver Bergwalls drogdrivna bekännelser i terapi förelåg faktiskt inte, vilket en kompetent jurist som Lambertz borde ha kunnat konstatera, lika väl som Josefsson senare och ytterligare andra gjort det. När Bergwall berövades sina droger, nyktrade till och med början inför Hannes Råstam började medge att ha hittat på sina ruggiga berättelser försvann också denna subjektiva bevisning, som dessutom redan förut borde ha varit otillräcklig för ett fällande dom. Rättsskandalen bestod således i att  utredare, åklagare och domstolar åsidosatte den viktigaste principen i rättskipning: att bara döma utifrån vad som i avsaknad av rimligt tvivel kunnats bevisas, inte utifrån vad den anklagade och auktoriteter säger i skuldfrågan.