I dagarna har en översättning av en bok som utkom i 2000 ex 1965 i USA (Stoner: Natur&Kultur 294 s.) utkommit. Författaren hette John Williams (1922-94) och var professor i engelsk litteratur vid Missouriuniversitetet. Williams hade förstås kunnat ana att boken "Stoner" och dess titelperson löpte stor risk att få samma livsöde som han själv: d v s att bli en enligt sakkunniga gedigen yrkesman, som person föga intagande, mera respekterad än hyllad av samtiden. Känd mest av ett fåtal vänner i litteraturfacket - ända fram till ett postum geniförklaring på 2000-talet då New Yorker vid en nyutgåva upptäckt att boken Stoner var "den största amerikanska roman du aldrig hört talas om".

Bokens huvudperson, William Stoner genomgick (liksom enligt uppgift) de manliga huvudpersonerna i tidigare (oöversatta) romaner av Williams - och naturligtvis de flesta skrivande intellektuella från de arbetade klasserna överhuvud - en klassresa. Dock med förhinder. Det var inte meningen att resan skulle bli av. Hans bondeföräldrar hade beslutat att under stora uppoffringar skicka honom till collegeutbildning inom jordbruket. Men han svek deras förhoppningar efter att vid en orienterande litteraturkurs ha lyssnat på Shakespeares sonett 73, en dikt förebådar Stoner egen framtid. I Sonetten talar ett vissnande träd om döden, kärlek och livets korthet och slutar:

I mig ser du en sådan brand glöda / som vilar under askan av sin ungdom,

När den dödsbädd där den slocknar / förintas den med allt som gav den näring

Du förnimmer detta, och det gör din kärlek starkare, / och du älskar det så starkt

som du snart tvingas lämna.

Den verkan sonetten fick på den unge Stoner var insikten att den döde författaren 400 år på förhand förmått att tolka tankar, som bondpojken, utan att kunna formulera dem, just gick och bar på. Och insikten att man borde brinna, eller åtminstone glöda innan man blev till aska. Stoner beslöt att lämna jordbruket och påbörja en vetenskaplig bana inom engelska språket. Stoner började åtminstone glöda - blev en stillsam lärd entusiast. Hans karriär byggde inte på överlägset geni. Han saknade för övrigt draghjälp från klassbröder som krattade manegen åt honom. Hans tillgång var förmågan från hans manuella arbete att kunna arbeta utan att varje morgon känna efter huruvida inspiration förelåg. Hans sociala utanförskap och hans tilltagande anciennitet i tjänsten gav honom integritet, som tidvis gav honom en och annan fiende, men som också hjälpte honom att överleva i den akademiska ormgropen utan alltför stora kompromisser.

Det akademiska läraryrket och kärleken var hans enda passioner - vilket gav intryck av att han egentligen ryckte på axlarna åt andra frågor - inklusive deltagande i Första Världskriget. De som inte förstod honom förväxlade lätt hans synbarliga liknöjdhet med leda. Hans professionella karriär kröntes på slutet med en professur emeritus för att hans motståndare skulle bli av honom. Hans erotiska karriär tog i slut sett slut redan under smekmånaden, tillsammans med eventuella känslor makarna emellan. Den kvinnliga huvudpersonen i Yates ytligt besläktade "Revolutionary Road" ställde till det för maken och sig själv då hon förvägrades att förverkliga sig själv i Paris och hon tog till slut sitt liv. Stones från början socialt och ekonomiskt välbeställda hustru Edith valde att med subtila medel viga resten av sitt liv till att göra hans till en öken för att hämnas hans oförmåga att göra henne lycklig, vilket hon ansåg ha rätt att förvänta sig av honom, liksom tidigare av sina föräldrar.

Stoner fick i begynnade gubbålder, strax innan kräftan började krypa i hans tjocktarm, lite höstsol tillsammans med en yngre kvinnlig kollega. Fast då krävde akademisk och social konvenans att förhållandet tvångsaborterades innan deras karriärer gjorde det.

"När livet var som bäst var det arbete och möda" säger den vise Salomo i Predikaren. Stoner säger aldrig vad han själv hade förväntat sig av livet. Det blev inte så mycket med kärleken - men sådan ger ju ofta efterhand upphov till minst lika mycket smärta. Han slapp i alla fall att slava i jorden - till priset av att socialt, ekonomiskt och intellektuellt överge sina stackars föräldrar. Kanske hade han under sin karriär förväntat sig större uppskattning för sitt verk - som nu sent omsider tillkommer hans levnadstecknare John Williams - fast bara postumt.

Känner vi honom rätt skulle Stoners enda kommentar vara ett sammanfattande "Än sen då?" Möjligen med tillägget att han var ganska nöjd med att ha fått leva. Tack och lov säger de flesta av oss i bästa fall detsamma i hans ålder.