av Lena Khalaf Tuffaha - samt Alan Dawson
De ringer oss nu.
Innan de släpper bomberna.
Telefonen ringer och någon som vet
mitt förnamn talar
och säger på perfekt arabiska "Det här är David."
Och i min dvala av ljudbangar och glassplittersymfonier fortfarande som dånar
runt i mitt huvud
frågar jag mig "Känner jag någon David i Gaza?"
De ringer oss nu och säger Spring.
Du har 58 sekunder från slutet av meddelandet.
Ditt hus är näst.
De anser det vara en slags krigstidsartighet.
Det spelar ingen roll att det ingenstans finns att springa till.
Det betyder ingenting
att gränserna är stängda
och att dina papper är värdelösa
och markerar dig bara för en livstidsdom
i detta fängelse vid havet
där gränderna är smala
där det finns fler människoliv packade mot varandra
mer än någon annan plats på jorden.
Spring, bara!
Vi försöker inte att döda dig.
Det spelar ingen roll
att du inte kan ringa oss tillbaka för att berätta för oss
Att de människor vi påstår oss vilja åt
inte finns i ditt hus
Att ingen finns här utom du och dina barn
som hejade på Argentina,
delade den sista limpan bröd för denna vecka,
räknade ljus kvar ifall strömmen går.
Det spelar ingen roll att du har barn.
Du bor på fel ställe
och nu har du chansen att springa till ingenstans.
Det spelar ingen roll
att 58 sekunder är inte tillräckligt långt
för att hitta ditt bröllopsalbum
eller din sons favorit filt
eller din dotters nästan avslutade collegeansökan
eller dina skor
eller för att samla alla i huset.
Det spelar ingen roll vad du hade planerat.
Det spelar ingen roll vem du är.
Bevisa att du är människa.
Bevisa att du står på två ben.
Spring!
(Snabböversättning HI)
