av Lena Khalaf Tuffaha - samt Alan Dawson

De ringer oss nu.

Innan de släpper bomberna.

Telefonen ringer och någon som vet

mitt förnamn talar

och säger på perfekt arabiska "Det här är David."

Och i min dvala av ljudbangar och glassplittersymfonier fortfarande som dånar

runt i mitt huvud

frågar jag mig "Känner jag någon David i Gaza?"

De ringer oss nu och säger Spring.

Du har 58 sekunder från slutet av meddelandet.

Ditt hus är näst.

De anser det vara en slags krigstidsartighet.

Det spelar ingen roll att det ingenstans finns att springa till.

Det betyder ingenting

att gränserna är stängda

och att dina papper är värdelösa

och markerar dig bara för en livstidsdom

i detta fängelse vid havet

där gränderna är smala

där det finns fler människoliv packade mot varandra

mer än någon annan plats på jorden.

Spring, bara!

Vi försöker inte att döda dig.

Det spelar ingen roll

att du inte kan ringa oss tillbaka för att berätta för oss

Att de människor vi påstår oss vilja åt

inte finns i ditt hus

Att ingen finns här utom du och dina barn

som hejade på Argentina,

delade den sista limpan bröd för denna vecka,

räknade ljus kvar ifall strömmen går.

Det spelar ingen roll att du har barn.

Du bor på fel ställe

och nu har du chansen att springa till ingenstans.

Det spelar ingen roll

att 58 sekunder är inte tillräckligt långt

för att hitta ditt bröllopsalbum

eller din sons favorit filt

eller din dotters nästan avslutade collegeansökan

eller dina skor

eller för att samla alla i huset.

Det spelar ingen roll vad du hade planerat.

Det spelar ingen roll vem du är.

Bevisa att du är människa.

Bevisa att du står på två ben.

Spring!

(Snabböversättning HI)

 

{jcomments lock}

Mest läst av skribenten

Senast på bloggen

Category Image

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.