Vi lever onekligen i en fascinerande tid. En tid då Birgitta Ohlsson i total politisk förvirring kräver att lärare och fritidsledare ska kontakta Socialtjänsten om unga i deras närhet befinner sig till vänster om socialdemokratin (idéerna är ingalunda nya men åter aktualiserade genom den s.k. Demokratiutredningen). En tid då Säpo gör bedömningen att en i sammanhanget tandlös vänster är ett större hot mot rikets säkerhet än en växande högerextrem miljö som allt oftare gör sig skyldiga till grova brott som misshandel och mordförsök. Våldsupptrappningen skylls därefter med rådande bristande logik på vad som kallas "extremvänstern". Ständigt denna "extremvänster", ett begrepp som används så ofta att det förlorat all ideologisk avgränsning och betydelse.

Sedan detta. När en mobilisering mot högerextremt Svenskarnas Parti reser sig på Malmös gator för att visa sitt hat mot nazismen, slås den brutalt ner av polisen. Eller rids över, snarare. Vad som exakt hände är kanske för tidigt att sia om men vad vi kan konstatera är att media, bloggar, Twitter och Facebook den 23/8 på eftermiddagen svämmade över av rapporter om polisens brutalitet mot de antirasistiska motdemonstranterna. Människor lär ha blivit slagna, påkörda av tunga polisfordon, polisen lär ha stoppat ambulanser som ryckt ut för att hjälpa de skadade och spärrat av entrén till akuten för de som fått stryk. Flera ska ha fått allvarliga skallskador och än flera smärre blessyrer.

Det finns något av ett mönster här. Det tycker jag mig åtminstone kunna skönja. Under några år har det varit ganska lugna demonstrationer och manifestationer runt om i Sverige. Som för så mycket annat, bland annat vänsteraktivisters vardagstrygghet, är brytpunkten Kärrtorp. Startskottet för den antiintellektuella och verklighetsfrånvända kålsuparteorin. Många tycks tro att vi som inte skriver under på idén om att det även i detta sammanhang inte kan vara ens fel om två träter är sympatisörer till den autonoma vänstern i form av exempelvis Revolutionära Fronten. Det stämmer naturligtvis inte. Men däremot är Kärrtorp definitivt en milstolpe. Sedan dess har polisinsatser mot demonstrationer och manifestationer med antirasistisk prägel varit massiva och framförallt godtyckliga. Häktningar på slentrian av kända antirasister som Dror Feiler har upprört många av oss.

Polisens agerande under gårdagen i Malmö visar att attityden till antirasister oavsett partifärg eller politisk tillhörighet har blivit hårdare. Jag bävar lite för hur det kommer att gå till när Svenskarnas Parti den 30/8 besöker Norrmalmstorg i Stockholm. Vi såg när Sverigedemokraterna besökte samma plats i slutet av EU-valrörelsen att polisen var fullt beredd på ett gatuslag, någon dialog mellan demonstranter och polis på plats var det inte tal om och civilklädda poliser grep knattar i 14årsåldern för att de skanderade antirasistiska slagord. Något hot mot den handfull SD-anhängare som fanns på plats utgjorde knappast de 14åriga tjejerna i färgglada kläder.

Nu ska polisen utreda vad som hände igår i Malmö. Det låter utmärkt. Problemet med att man utreder sina egna eventuella felsteg kvarstår dock fortfarande. Behovet av en oberoende granskare av polisens arbete framstår allt tydligare.

Samtidigt har vi antirasister en uppgift som vi måste ta på allvar. En bredare organisering som inkluderar alla antirasistiska krafter på samma premisser, en folklig front mot rasism som släpper in alla som vill delta. Och som kan tjäna som motvikt till eventuella effektsökande stenkastare. Det är viktigt. Antirasisterna ska vara en bred enhetsfront av människor. Ett kollektiv av förbannade men behärskade människor som står upp mot främlingsfientligheten. Det innebär bland annat att vi måste få till en vital diskussion om arbetsmetoderna inom vänstern.