Varför röstar ”Periferins Frankrike” på Front national?

Kulturgeografen Christophe Guilluy är författare till den uppmärksammade boken "Fractures françaises" (om ett Frankrike kluvet mellan en övre medelklass i storstäderna, väl samstämd med globaliseringen, och "periferin", en stor grupp arbetande småfolk, ofta vita, som drivits bort från storstäderna och även från närförorterna, ut i "periferin"). Denna vecka ger han ut "La France périphérique. Comment on a sacrifié les classes populaires" (Periferins Frankrike. Hur de folkliga klasserna har offrats).

Du skriver att anpassningen av fransk ekonomi till globaliseringen har "en dold kostnad": att de folkliga klasserna hamnat utanför. De har förpassats till vad du kallar "periferins Frankrike".

För första gången i historien bor inte de folkliga skikten där rikedom och sysselsättning skapas. För inte så länge sedan bodde arbetarna i de stora städerna. Det pågick en ekonomisk integration kombinerad med en politisk, via kommunistpartiet.

I dag upplever vi framväxten av ett periferins Frankrike utanför metropolerna, storstäderna, som förblivit de mest aktiva zonerna sysselsättningsmässigt. På det stora hela har det franska samhället lyckats med sin anpassning till globaliseringen genom utvecklingen av dessa metropoler. Men de folkliga skikten behövs inte längre för att få det hela att fungera. För dessa metropoler ger upphov till såväl mycket kvalificerade arbetsuppgifter, som utförs av högre tjänstemän, och underkvalificerade, och underbetalda, arbetsuppgifter, ofta utförda av invandrare.

Vilken betydelse har detta periferins Frankrike?

Givetvis har inte de folkliga samhällsgrupperna försvunnit: de har bara blivit osynliga. Periferins Frankrike utgör 60 procent av befolkningen och 80 procent av de folkliga skikten: arbetare, lägre tjänstemän och, mer allmänt, "småfolket": småbönder, småhantverkare, småföretagare också, samt pensionärer med bakgrund i dessa grupper.

I går stod de i motsättning till varandra, de ena kulturellt till vänster, de andra kulturellt till höger. I dag gör de gemensam sak. Det går inte att tala om klassmedvetenhet. Men de delar samma oro inför globaliseringen, känner distansen till städerna-världen. Socialt har det lett till rörelser som Les Bonnets rouges (Rödmössorna) i det inre av Bretagne, långt från städer som Rennes och Nantes. Politiskt är Front national överrepresenterat i val.

Hur ska man förklara denna veritabla inre exil av de folkliga skikten?

Flera företeelser har samverkat. Först att fabrikerna hamnat i periferin. Sedan logiken i boendet: städerna drar till sig de kvalificerade arbetena och samlar till sig högre tjänstemän. Det har lett till en process av "gentrifiering". Om 15 år kommer det inte längre att finnas en kvadratmeter privat bostadsyta i metropolerna som inte ägs av en högre tjänsteman. Över hela Parisregionen intensifieras detta: förortsområden som Val-d´Oise et Seine-et-Marne "gentrifieras". Vi upplever en gigantisk evakuering av lägre samhällskasser från storstäderna.

En sista orsak: framväxten av ett mångkulturellt samhälle. Här har vi något som rör det franska samhällets allmänna grundpelare, vad som varit allmänt accepterat (la doxa républicaine). Fram till 1970-talet fungerade integrationen: den andre blev jag. Men genom att nya identiteter profilerar sig och med övergången från invandring av ensamstående till familjeinvandring har vi hamnat i något nytt. Problemet handlar inte om islam, än mindre raser - våldsdåd av rasistiskt slag är lyckligtvis inte vanliga i Frankrike. Problemet rör förhållandet majoritet-minoritet. De lägre socialgrupperna har fått känslan av att utgöra en minoritet i sina egna förortsområden. Resultatet: de flyttar längre ut.

Du verkar skilja på två folk: de utsatta vita och invandrarna.

Jag skulle inte kalla det så. Det återstår en verklighet bland de folkliga skikten som handlar om låga löner. Men faktum är att fransmän med invandrarbakgrund långt tillbaka i tiden, de man i USA kallar "white trash" (les petits blancs på franska) och nyligen anlända invandrare bor inte längre i samma områden. Det är också något helt nytt. Invandrarbarnen bor i bostäder byggda för folk utan resurser att skaffa en egen lägenhet i de stora globaliserade städerna. De bor där saker och ting händer. I La Courneuve är man tio minuter från Paris.

På flera ställen i din bok hävdar du att en småbourgeoisi håller på att växa fram bland invandrarna. Vad grundar du det på?

Statistiken är inte dålig. Det sker en ökning av andelen med akademiska examina, fler får tillgång till högre utbildning. Arbetslösheten förblir hög men fler och flera unga med invandrarbakgrund har akademiska examina och lyckas ta sig in på arbetsmarknaden, framför allt i den offentliga sektorn. Den sociala hissen fungerar, inte särskilt bra, men den fungerar. Insee (motsvarigheten till Statistiska centralbyrån) har gjort en studie om sysselsättningsnivån hos män av invandrarbakgrund och hos män som inte är det och samma sak för kvinnor. Det visar sig att det är bland män av franskt ursprung som det står illa till. På grund av nedgången för industrin och arbetarklassen.

Är invandrare bättre lottade än utsatta vita?

Invandrarna är inte bättre lottade. Vad som räknas, särskilt i tider av kris, är frågan om sysselsättning. Förlorar man jobbet i Parisregionen går det att komma tillbaka. Men om man däremot blir av med jobbet i städer som Argentan eller Alençon har man ytterst små utsikter att hitta ett nytt. Givetvis förekommer det att unga med invandrarbakgrund råkar ut för rasism. Men i de stora städerna, metropolerna, klarar de sig om de är motiverade. I en medelstor stad däremot är det lätt att gå under.

Periferins Frankrike har börjat rösta Front national ...

Mest genom att inte rösta alls, sen genom att rösta på FN. I folkliga skikt gör man inte längre någon skillnad på höger och vänster. Det är inte längre någon viktig fråga. Folk kan inte längre begripa vad som är vänster eller höger. Klyftan är oerhört stor gentemot hur man resonerar i "mikrokosmos" [nedsättande begrepp för kretsen av politiker, media och intellektuella]. Och detta gäller än mer bland ungdomen. För de äldre, de som är offentligt anställda, för de intellektuella, är höger och vänster fortfarande något levande. Men de som börjar luta mot Front national är arbetande med låg status, ofta unga. För dem existerar inte politikervärlden längre. Sett från periferins Frankrike är det eliten som är osynlig.

Kan Marine Le Pen bli fransk president tack vare periferins Frankrike?

Hon förfogar över ett betydande förråd av potentiella väljare. Och om hon skulle vinna kommer det att vara genom periferins Frankrike. I storstäderna är Front national en marginell företeelse. Marine Le Pen surfar på medelklassens sammanbrott och de folkliga klassernas känsla av att hålla på att tappa fästet. Front national går också framåt på landsbygden så fort frågan om identitet kommer upp.

Det är slående att notera den parallella framväxten av Front national i Bretagne och framväxten av en synlig invandring i förorterna till städer som Nantes eller Rennes. Så här resonerar folk; om min största stad har drabbats, hur ska det då gå för min by? Deras svar blir då inte att rösta på Mélenchon, att angripa arbetsgivarna uppfattas som dödfött. Det viktiga nu är att rösta på Le Pen och stoppa invandringen.

Det verkar som du har en viss medkänsla med de utsatta vita. Du vill inte kalla dem rasister.

Det råder ett djupt förakt i hur de där uppe ser på dem där nere. Enligt opinionsmätningarna anser 75 procent av fransmännen att det finns för många invandrare. Andelen är ungefär densamma i andra länder i Europa. Om man är demokrat är det naturligt att försöka förstå orsakerna till denna känsla; annars innebär det bara att man anser sig vara moraliskt överlägsen.

Om Front national fortsätter att gå framåt, kommer det att leda till att socialistpartiet och UMP (det stora borgerliga partiet) kommer att gå samman?

Vad är det för skillnad politiskt mellan Anne Hidalgo [borgmästare i Paris] och Nathalie Kosciusko-Morizet [hennes borgerliga huvudmotståndare i borgmästarvalet] eller mellan Alain Juppé [borgmästare i Bordeaux, f d premiär- och utrikesminister, borgmästare och ev borgerlig presidentkandidat 2017] och Gérard Collomb [borgmästare i Lyon och socialist på högerkanten]? De folkvalda är framför allt representanter för ett samhälle och inte tvärtom. Borgmästarna i de stora städerna har etablerat sig inom samma ekonomiska och samhälleliga nisch, oavsett om de är vänster eller höger. Det är dags att driva den logiken till sin spets; det skulle leda till att det blev lite konsekvens i de politiska blocken.

Publicerad i Le Nouvel Observateur, 27 september.

Översatt av Björn Erik Rosin.