Joyce Carol Oates föddes för 76 år sedan som ett underbarn i en mindre bemedlad arbetarfamilj på landsbygden i staten New York. Hon blev den första i släkten att ens gå igenom high school, sedan hon gått ut grundskolan i B-klass i hembyn. Sedan stod hon inte att hejda och passerade rakt igenom alla klass- och lärdomssamhällets alla lager till dess topp. Det märks på allsidigheten i hennes ämnesval - fast sitt genus- och underifrånperspektiv har hon behållit, även om även hennes huvudpersoner, liksom hon gjort, ofta har klättrat i samhället - självfallet ett vanligt öde för framgångsrika författare. Hon har, trots sina unika framgångar, aldrig fallit för den amerikanska drömmen - snarast tvärtom - för vilken hon annars kunde ha fungerat som en skyltdocka.
Huvudfiguren i hennes senaste roman Karthago, ( Carthage; sv. översättning Bonniers; 2014; 510 s.) Cressida, har sannolikt lånat många drag från författarinnans självbild: en liten docklik, rätt ful, mager, komplicerad, överbegåvad och kreativ flicka med mörkt, lockigt hår, starka ben och med benägenhet för politisk radikalism och tvetydiga elakheter (Oates recenserade nyligen Ruben Östlunds Turist (Force Majeure) kort men stilenligt: "[filmen] torde göra detsamma för skidåkning i Alperna som Manns "Döden i Venedig" gjorde för sommarturismen i Venedig").
Cressida försvinner oförklarligt ett par år in på det nya seklet från den lilla staden Carthage i staten New York. Omständigheterna tycks tyda på att hon mördats och skaffats undan. Systerns uppslagne fästman Brett utpekas - en hjälte från Bushs "Operation Iraqi Freedom". Brett blev nyss i kolliform hemskickad från Irak med Purple Heart, uttalad hjärnskada och posttraumatiskt syndrom.
Efter ett krävande förhör levererar Brett en svävande bekännelse, som inte beträffande dunkla detaljer står Thomas Quicks efter . Eventuellt blandade han samman de bestialiteter hans pluton hade åsamkat civilbefolkningen i det ockuperade Irak med vad han kanske gjort med Cressida? Han hamnar i fängelse. Det (kanske) skedda slog hårt mot Cressidas tidigare lokalt celebra familj. Nästan som det Iraks folk drabbats av, eller den antika afrikanska statsstat, som lånat namn åt dess hemstad .
Oates' upprepade skildringar av det moderna USA, dess penga- och machovälde, politisk vidskepelse och hybris, dess arroganta krigsmakt och dess medeltida behandling av brottslingar skulle definitivt ha åsamkat henne ett evigt utanförskap, om de författats av t ex Michael Moore för att inte tala om Noam Chomsky - och om den härskande högern orkat läsa dem. På DN :s kultursida hade man i så fall inte nöjt sig med att huvudsakligen klaga på författarens "maniska" produktivitet utan inrangerat henne bland de gravt "USA-fientliga" element, som man inte bör lyssna på och helst inte låtsas om. Som det nu är väljer man ofta att bortse från hennes intelligenta och radikala kritik av USA och i stället läsa henne som en begåvad författare till (alltför många) bladvändarromaner.
