Organisering 2.1?

Det är ibland svårt att förstå den klassiska vänsterns försök att skapa folkrörelser idag. Med den klassiska vänstern menar jag i det här sammanhanget kamrater med erfarenheter (och ständiga referenser till) Vietnamrörelsen. Det känns hårt och lite bittert att påminna om, men världen har förändrats. Detta kastar ingen skugga över dem som varit med i dessa rörelser och fortsätter kampen och har viljan att organisera.

Men snälla ni, sluta försöka bygga Vietnamrörelsen gång på gång, det har inte fungerat sedan 1960talet och de objektiva betingelserna för att bygga sådana rörelser har förändrats. Sedan dess har vi sett den skenande individualismen, vi har sett hur kapitalismen trots sin långa kris mäktat med att behålla inflytandet över tänkande och skeende. Den fråga vi då måste ställa oss är hur förutsättningarna för organisering ser ut idag?

Demonstrationsleden tunnas ut och det är inte så konstigt. Rörelsen sker fortfarande på gatan och är fortfarande viktig där, men den sker i högre utsträckning digitalt. Fler gillar alltid ett evenemang på Facebook än som deltar på samma demonstration rent fysiskt. Det är inget konstigt och inget dåligt. Självklart ska vänstern inte sluta gå ut på gatorna. Frågan är i vilket syfte? 100 personer i en demonstration är inte en opinionsyttring i sig. Det är ett sätt att nå alla som ser demonstrationen, på gatan eller på fast eller rörlig bild. Det är dem vi påverkar, det är de som påverkar opinionen. Resonemanget liknar en debatt jag hade i ett annat sammanhang. Frågan konkret jag fick var hur många vi var i en annan rörelse jag tillhör. När jag svarade antog motdebattören att antalet medlemmar i vår rörelse var liktydigt med hur många som höll med i sakfrågan. Det stämmer inte och det har aldrig stämt, inte ens i fråga om Vietnamrörelsen. Hade det stämt hade DFFG inte lyckats ändra svensk utrikespolitik utan snarare sattes som ett irritationsmoment, om än med ovanligt många deltagare.

Hur ser då organisering ut idag? Svaret är nog att det handlar om att organisera sig från fall till fall, från gång till gång. Det tydligaste exemplet i nättid: det rasistiska våldet ökar. Den organiserade nazismen vinner ett allt starkare fotfäste och finner nya vägar för att kanalisera sitt hat. Vi har sett sammanstötningarna mellan rasister och antirasister, angreppen mot journalister, politiker och opinionsbildare. Vi har också sett rasisternas försök att upprätta "ariska zoner" genom att hålla små stadsdelar eller samhällen i sitt grepp genom terror och våld. Trots detta har kampen mot rasismen bara engagerat några få procent av befolkningen till den grad att man har gått till konkret handling genom att organisera sig, demonstrera, manifestera eller liknande. Upprinnelsen till händelserna i Kärrtorp är dock mer ett exempel på hur antirasistiska manifestationer traditionellt ser ut. Något hundratal personer på ett torg, tal och paroller, sedan tänkte man gå hem. Då kom nazisterna. Det var reaktionen på angreppet mot demonstranterna i Kärrtorp som utgjorde undantaget. Grytan kokade över och folk gick ut på gatan i tusental.

När folk går ut på gatan i tusental frågat sig vänstern såklart: "Hur tar vi tillvara på detta engagemang? Hur kanaliserar vi detta?" Det dystra men enkla svaret är dessvärre att det gör vi inte och det kan vi inte. För de som deltog vid den stora demonstrationen i Kärrtorp vill inte kanaliseras och organiseras. De ville visa sin solidaritet i detta enskilda fall. De har inte varit inställda på något annat och kommet därför att fjärma sig från försöken att låta sig rekryteras och organiseras.

Således kan engagemanget i enskilda frågor eller kring enskilda händelser vara stort. Kärrtorp-exemplet är tydligt. Formerna för detta engagemang är däremot nya, vi identifierar dem inte riktigt som det engagemang vi är vana vid. Så till vida är Kärrtorp ovanligt. Det var en form för engagemang som vi känner igen, därför har vi talat om och tänkt lite extra på den. Engagemang i liknande (och helt andra) frågor som är betydligt större sker däremot hela tiden runt omkring oss. Vi ser hur tiotusentals personer kan dela ett inlägg eller gilla en artikel i sociala medier som uttrycker väldigt tydliga vänsterståndpunkter. Skillnaden är att detta inte syns på det påtagliga sätt som vi varit vana vid sedan tidigare. Det är inte människor som samlas för att de tycker samma sak. Det är en kollektiv rörelse som sker spontant av många individer som rör sig åt samma håll, framför sina datorer, surfplattor eller mobiltelefoner. En kollektiv rörelse av individuella initiativ. Ensamheten i åsiktsgemenskapen på Twitter eller Facebook.

Detta är ett sätt att försöka beskriva förändringen, hur den nya organiseringen ser ut. För visst är det organisering att gilla något på Faceboook eller skriva på Twitter. Men det är organisering där var och en är för sig. Det är organisering att initiera en s.k. hashtag på Twitter. Man sätter en dagordning och är det ett lyckat initiativ så följer folk efter. Men det är inte en oproblematisk förändring. Den innebär i praktiken att människor är mer svårmobiliserade än tidigare till den gamla typ av organisering som vänstern till vänster om socialdemokratin fortfarande i stor utsträckning vänder sig till. Det är en individualistisk utveckling. Det går definitivt att motbevisa att folk inte organiserar sig. Det gör de. Men inte i gamla hjulspår. Men samtidigt är det enda svaret att ge sig in i den nya formen för organisering för att påverka den i kollektiv riktning. Det går att samla människor till enskilda tillfällen men det går inte skapa varaktiga initiativ. Vi måste finna vår väg, inte tillbaka till den gamla formen för organisering, utan framåt, mot en ny. En kollektivistisk linje för alla dessa individer. En utåtriktad rörelse där vi förenas både fysiskt och i den digitala verkligheten för att agera för våra gemensamma intressen.