Kan tidigare rörelsers erfarenheter användas i dagens situation för att förändra samhället? I ett samhälle med växande klyftor med förnedring av arbetslösa, brutalisering av arbetslivet, växande klyftor inom och mellan länder och skenande miljöförstöring kunde erfarenheter vara till nytta. Inte minst om de innehåller viktiga lärdomar om hur en folkrörelse kan växa fram som med vad den gör förmår utmana hela den rådande samhällsordningen. Ett ifrågasättande som bärs fram av människor ur vad Svenska akademin definierar som folkrörelsers grund, folkets breda lager.

Frågan om vietnamrörelsens erfarenheter och relevans för dagens situation togs upp på Socialistiskt Forum 22 november och av Jonas Lundgren på Clartébloggen 26 november. "Men snälla ni, sluta försöka bygga Vietnamrörelsen gång på gång, det har inte fungerat sedan 1960talet och de objektiva betingelserna för att bygga sådana rörelser har förändrats." säger Lundgren. Det sätt som mycket av FNL-rörelsens historia presenterades på Socialistiskt Forum tycks ge honom rätt.

Jag ska i det följande söka visa att bägge parter i diskussionen har fel och tillsammans döljer en stor fruktbar skatt av betydelse för dagens samhälle och framväxande folkrörelser. Det grundläggande felet hos både seminariet på forumet och hos Lundgren är att behovet av medvetet vald militans i både form och innehåll för att förändra samhället osynliggörs. Kraften och dynamiken i vietnamrörelsens erfarenheter tenderade att få sina tänder helt utdragna när Åke Kilander på forumet beskrev vietnamrörelsen. Det blev än tydligare än i hans på många sätt förtjänstfulla bok "Vietnam är nära." Lundgren reducerar i hög grad frågan om formen till att organisering på gatan och organisering via nätet är likställda sätt att påverka opinionen och innehåll till att handla om begränsade frågor från fall till fall.

Lundgren pekar förtjänstfullt på det nya som han beskriver som "Det är en kollektiv rörelse som sker spontant av många individer som rör sig åt samma håll, framför sina datorer, surfplattor eller mobiltelefoner. En kollektiv rörelse av individuella initiativ. Ensamheten i åsiktsgemenskapen på Twitter eller Facebook." Hans beskrivning av radikala skillnader gentemot 1960-talet är brännande och viktiga för att se hur folkrörelser växer fram i en ny tid.

Men när kampen reduceras till opinionsbildning där de fås eller mångas beredskap att i handling på gatan eller andra platser stå upp för att förändra samhället likställs med klickande på nätet försvinner vikten av militant handling. Det gjorde den också i Kilanders beskrivning av FNL-rörelsen på forumet.

I själva verket finns i vietnamrörelsens historia en erfarenhet för att överbrygga just det Lundgren önskar sig, att en utåtriktad rörelse lyckas förenas både fysiskt och vad han kallar digitalt men lika gärna kunde kallas i en gemensam offentlighet.

Centralt i FNL-rörelsens första skede var att ta avstånd från kravet fred i Vietnam som var det förhärskande sättet att reducera frågan och skapa passivitet från Vänsterpartiet Kommunisterna till mittenpartierna och den "klassiska" arbetar- och fredsrörelserna. Genom basarbete för begränsade geopolitiska kravet USA ut ur Vietnam och det världsomspännande kravet stoppa USA imperialismen bröts passiviteten och huvudsvaret pekades tydligt ut samtidigt som konflikten sattes in i ett globalt sammanhang. Det är en erfarenhet som ofta betonas. Nästa steg är mindre bekant och tenderar att helt komma i skymundan. I Sydafrikarörelsens fotspår började FNL rörelsen också sätta fokus på de ekonomiska sammanhangen. Det skedde genom militanta aktioner utanför US Trade Center på Kungsgatan i Stockholm med början våren 1967. Man satte sig ned på gatan, gjorde motvärn när polisen kom. Vid enstaka tillfällen förekom stenkastning.

Problemet var att aktionerna tenderade att fastna i ett mönster. Uppslutningen blev densamma kring 300 deltagare. Konfrontationerna med polisen blev påtagliga för de som var med. Hur man skulle försvara sig mot den ökande repressionen som också var påtagliga på andra platser i landet mot rörelsen blev viktig, ibland så viktig att politien kom i skymundan och avståndstagande gentemot andra delar av vietnamrörelsen som verkade under mer privilegierade former i pressen höll på att ta överhanden.

I detta läge inspirerar Gandhi vietnamrörelsen. Gandhis krav på att stå upp för sanningen och göra motstånd ger Jan Myrdal insikten om att militansen framför World Trade center var rätt och måste drivas i betydligt större skala. Det gällde att förena de som enbart verkade med erkänd opinionsbildning långt bort från gatan att ställa sig sida vid sida med gatuaktivisterna för att gemensamt göra motstånd.

Sagt och gjort. 22 december 1967 beslutar sig ett möte på Folkets hus med 1500 deltagare att bryta mot polisens demonstrationsförbud och tåga till amerikanska ambassaden. Bland deltagarna är många kända opinionsbildare i massmedia. Den onödiga sprickan mellan gatuaktivister och de som skriver om frågan bryts genom gemensam militans. Jan Myrdal går så långt enligt Sture Källberg i boken FNL i Sverige utgiven av DFFG att han till pressen hotar att nästa gång tar vi påkarna med. Nu behövdes det inte. Staten backade både i polisens agerande och framförallt politiskt. I det nya läget pekar Myrdal på att nu hade militansen förlorat sin betydelse och det gällde att se att det behövdes en ny taktik, något som blev svårare när 1967 års erfarenheter inte var tillräckligt medvetandegjorda.

I Kilanders framställning är militansens betydelse både till sitt innehåll genom att ta upp ekonomiska frågor och till sin form borta. Kvar blir en berättelse om hur bra rörelsen var i början och bra det var att rörelsen kompromissade om kravet Stoppa USA imperialismen för att enas med socialdemokrater om kravet USA ut ur Vietnam. Det senare kan man hålla med om men hur kraften att åstadkomma detta genomslag bars fram av militans osynliggörs. Därmed osynliggörs också relevansen för vår tid.

Lundgren beskriver något som är alltför bekant i våra dagar. Fysisk militans utgår idag ofta från högern, en del svarar med konkret handling men bara några få procent. De flesta väljer att engagera sig på avstånd från gatan via nätet eller vid enstaka tillfällen som inte kan organiseras på ett bestående sätt. Dock uppstår olika bestående former som till exempel facebookgrupper mot rasism och fascism där en dominerande diskussion är densamma som i massmedia, att ta avstånd från antirasistiskt våld eller inte.

Vi har som 1967 en klyfta mellan de som i handling på gatan är beredda att stå upp mot rasism och fascism och en massmedial elit kompletterad med nätanvändare som begränsar sig och ofta tar avstånd från militans. Skillnaden är att klyftan är betydligt större. De har dessutom förvärrats av att vietnamrörelsens historia har förfalskats genom att militansen har plockats bort och flera gånger öppet förnekats som ett tillhygge mot dagens rörelser. Uttolkarna av vietnamrörelsens erfarenheter har ställt sig på splittrarnas sida istället för att göra erfarenheterna relevanta för vår tid.

Det gäller också innehållet. Lundgren menar att människor engagerar sig bara från fall till fall med en nykter varning om att inte tilltro massdemonstrationer idag en vilja till fortlöpande organisering. Kilander pekar på att fokusering på en enda fråga som kan vinna folkmajoriteten är centralt. Både Lundgren och Kilander tycks ha rätt. Inte bara folkliga protester tycks vara kortvariga enfrågemobiliseringar, även partierna är i hög grad en ansamling av enfrågeutspel eller som med Vänsterpartiet inriktat på en enda fråga för att vinna majoriteten. Detta kombineras med en upptagenhet av att sätta märklappar på olika fenomen samt överbetona ideologin på bekostnad av sammanhängande politik i praktiken.

Den militanta fokuseringen på ekonomiska frågor som vietnamrörelsen förde under 1967 och i samband med finansministermötet på Lidingö 1968 för världens tio rikaste industriländer visar på möjligheten av att förbinda olika frågor som den rådande ideologin söker skilja åt. Den insikten är lika viktig idag. Det går att välja en politik och en militans som förbinder olika kampområden. Att allmänt bejaka en mångfald av begränsade frågor eller leta efter skärningspunkten mellan radikala krav och minsta gemensamma nämnare för oss inte framåt.

Mer än tidigare behöver socio-ekonomiska och socio-ekologiska krav förbindas med politiska. Motstånd mot att Sverige blivit ledande i kampen för att utökat storföretagsherraväldet måste föras gemensamt. När detta herravälde nu ska utsträckas över Ukraina med hjälp av NATO samtidigt som storföretagen är tänkta att kunna ställa regeringar inför domstol i det nya handelsvtalet TTIP är det del av samma svenska politik. Kamp för en rättvis omställning av samhället mot storföretagens kortsiktiga vinstintressen måste ställas så att välfärdsfrågor och miljöfrågor förenas. Med Lundgrens ord behövs "En utåtriktad rörelse där vi förenas både fysiskt och i den digitala verkligheten för att agera för våra gemensamma intressen." Det kan inte ske utan den typ av militans till innehåll och form som vietnamrörelsen visade förmåga till 1967.

I del 2 av denna serie om Militans 2.1 ställs frågan " Vad kan FNL-aktivisternas militans lära oss?", det är en tidigare opublicerad artikel som jämför Kilanders bok om Vietnamrörelsen med den av Tommy Hammarström redigerade boken i samma ämne utgiven av DFFG. Artikeln visar att Hammarström far med osanning och Kilander mot bättre vetande hävdar felaktigt att pressen tillskrivit rörelsen en militans den inte hade. I bägge fallen underlättas en skönmålning av FNL-rörelsens historia vilket blir till ett slag mot dagens aktivister.

I del tre ställs frågan " Kan FNL- och Isolera Sydafrika-generationen lära oss något?" Kilanders bok om vietnamrörelsen ställs mot Kim Salomons studie Rebeller i takt med tiden och en serie böcker om sydafrikarörelsen. Salomons teser om Vietnamrörelsen tillbakavisas samtidigt som likheterna mellan Kilanders bok och böckerna om sydafrikarörelsen
Som okritiska framgångssagor vilket gör den ofarliga.

I del 4 tas Folkrörelselinjen efter FNL och Isolera Sydafrika-generationen upp. Här förs en politiska kritik fram av de bägge rörelserna. Oförmågan att se till betydelsen av militant politik och kampformer att uttolkarna av dessa rörelsers erfarenheter bidrar till splittring i våra dagars rörelser och oförmåga att

Refererade böcker och möten:

Vietnam är nära, Åke Kilander, Leopard förlag, 2007
FNL i Sverige, Reportage om folkrörelse under tio år, redaktör Tommy Hammarström, utgiven av DFFG 1975.
Rebeller i takt med tiden, Kim Salomon,
Serien Folkrörelsernas solidaritetsarbete med södra Afrika:
Under ISAKs paraply
Den stillsamma vreden, historien om Emmausrörelsen
Gör ni då inte åtskillnad, de svenska kyrkornas arbete
Uppdrag solidaritet, arbetarrörelsens insatser
När södra Afrikas frihet var vår, historien om Afrikagruppernas jobb
På väg mot befrielsen - var den sammanfattande boken av hela projektet.
Alla på Nielsen och Norén förlag 2006 och 2007
Möte på Socialistiskt forum 22 november 2014

Solidaritetsrörelsen som förändrade svensk utrikespolitik
Medverkande: Sköld Peter Matthis, Åke Kilander

Det är i höst 50 år sedan USA dramatiskt trappade upp sitt krig i Vietnam. I solidaritet med Vietnams folk i deras försvar mot USAs krig skapades en stark rörelse i Sverige. En rörelse som förändrade svensk utrikespolitik och gav konkret stöd till Vietnams folk. – Vad betydde solidaritet då? Vilka arbetsmetoder användes? Vilka lärdomar kan dras för solidaritetsarbete idag?
Medverkande: Sköld Peter Matthis och Åke Kilander
Arrangör: Förlaget Karneval

{jcomments lock}

Mest läst av skribenten

Senast på bloggen

Category Image

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.