Vi kan lära oss mycket av FNL-rörelsens militans. Men det tycks dagens åldrande f.d. FNL aktivister helst vilja glömma. Diskussionen som följt efter utgivningen av boken Vietnam var nära skriven av Åke Kilander ger nya möjligheter att lära sig av FNL-rörelsens erfarenheter och historia. Men den har också svagheter på en begränsad men avgörande punkt som förminskar betydelsen av FNL-rörelsens framgångar genom militans. En svaghet som underlättar för en skönmålning av FNL-rörelsens historia i syfte att slå mot dagens aktivister.
FNL-generationen har inte nått samma höga politiska positioner inom politiken som de som arbetat med solidaritet med andra länder som Sydafrika. Men några har istället gjort det inom massmedia. De flesta gamla FNL-aktivister tillhör knappast dem som tar avstånd från dagens solidaritetsaktivister. Men när framträdande f.d. FNL-aktivister använt sina positioner för att med osanna påstående om FNL-rörelsens historia attackera dagens aktivister har ingen höjt sin röst mot dem från de egna leden. Det är förvånande.
Tommy Hammarström var en central FNL-aktivist och redaktör för den bok som DFFG gav ut om sin historia 1975 och alltså väl insatt i vad FNL-rörelsen haft för sig. Efter konfrontationerna i Göteborg 2001 gick Hammarström från sin framträdande position som journalist i Expressen ut i massmedia och hävdade att militanta demonstranter hade riggat för ett "Baader Meinhof-läge". Stenkastarna var terrorister medan polisen som sköt gjorde det i självförsvar. Hammarström påstod sig väl känna till hur en situation kan uppstå där polisen blir huvudfienden. Han var själv med framför US Trade Center våren 1967 när polisen anföll demonstranter och åskådare med hundar. Men efter den skrämmande upplevelsen fick man tid att tänka över saken och kom fram till att man varken skulle skydda sig med tidningar inlindade under kläderna eller ta med någon sorts beväpning nästa gång.
Det är farligt när en gammal FNL-aktivist med makt i massmedia far med osanning och hävdar att FNL-aktivister aldrig tog till våld för att motsätta sig polisens ingripanden. Många som uttalar sig från FNL-generationen tycks odla en myt om sig själva som genomgående anständiga och aldrig sådana som kunde tänka sig gripa till motvärn med tillhyggen eller ens skydda sig med några extra stötdämpande material. Felet med dagens aktivister är deras bristande moral till skillnad från FNL-aktivisterna som alltid var ståndaktiga.
I boken FNL i Sverige som Hammarström var redaktör för skriver Sture Källberg om vad han och Jan Myrdal skulle säga till pressen efter att polisen slagit ner mängder av Vietnamdemonstranter med våld 20 december 1967: "Vi funderade, vägde för och emot. Någon möjlighet att diskutera ställningstagandet med DFFG:s ledning fanns inte. Jag säger att vi inte låter oss spöa en gång till, att demonstranterna nästa gång beväpnar sig med påkar, regeringen får då välja hur den vill ha det framöver, sa Jan. Jag instämde."
20 december 1967 var inte enda tillfället som FNL-aktivister visade förståelse för mer militanta metoder. Under FNL-gruppernas demonstrationer kastades också vid ett enstaka tillfälle sten, krossades fönster, började man beväpna sig för att slå tillbaka och flera gånger genomfördes lyckade attacker för att med våld frita tillfångatagna kamrater. Den grövsta aktionen skedde när rökgasgranater utlöstes på toaletten till en biograf där filmen Gröna baskrarna som hyllade USA:s elitsoldater i Vietnam skulle visas. 11 personer fick föras till sjukhus för rökförgiftning. DFFG:s ordförande Ulf Mårtensson försvarade till en början aktionen men tog senare avstånd även om han fortsatte att urskulda det som skett genom att hänvisa till att det som skedde i Vietnam var värre. FNL-grupperna sökte i hög grad stävja de mest militanta aktionerna och låg sällan själva bakom dem. I takt med att man fick mer gehör i samhället avtog militansen.
Vad som hade hänt i Sverige om polisen trappat upp konflikten med FNL-rörelsen med regeringens fulla stöd och gått tillväga på samma sätt som i Danmark vid samma tid eller i Göteborg 2001 tycks inte vara något som de f.d. solidaritetsaktivisterna bryr sig om. Det finns goda anledningar att betona vikten av att inte låta sig provoceras och trappa upp våldsamma konfrontationer med polisen. Men det finns också anledning att inte undvika obehagliga frågor utan öppet tillstå att man inte kan veta vad som skulle ha hänt om svenska staten reagerat annorlunda och trappat upp våldet mot demonstranterna.
Nu när den väldokumenterade boken om FNL-rörelsen kommit bör det vara möjligt att mer noga fastställa om Hammarström eller Källberg talar sanning. Hammarström har två påståenden, det ena om att inte använda skydd av något slag, det andra att inte utrusta sig med tillhyggen för att kunna ta till motvåld när polisen angriper. Kilander tar upp vad FNL-gruppernas gemensamma styrande organ Arbetsgruppen i Stockholm beslutat. Han skriver att man kommit fram till att man kanske borde skydda sig bättre med ishockeyhjälmar eller liknande och lära sig handskas bättre med hundar och hästar. Däremot avvisade man att slå tillbaka och ta med sig tillhyggen, sådant skulle bara leda till "fler och allvarligare ingripanden". I praktiken utrustade sig de mest militanta FNL-aktivisterna med tjocka pälsmössor för att bättre kunna gå i bräschen och bryta igenom poliskedjorna.
Hammarström tycks alltså ha rätt på åtminstone en punkt. Det kan sägas ytterligare bli understruket av Kilander som skriver att : "I pressen återgavs flera uttalanden från demonstranter som lär ha sagt att nästa gång 'kommer vi inte obeväpnade' eller 'kommer vi slå tillbaka'". Men detta framför Kilander mot bättre vetande. Han har valt att undanhålla läsarna att yttranden om att inte komma obeväpnade nästa gång inte är något som en opålitlig press förmedlar utan med i rörelsens egen historieskrivning.
Det finns en viktig skillnad mellan DFFG:s och Kilanders böcker. FNL i Sverige beskriver en rörelse som genomgår dramatiska förändringar av mer revolutionerande slag. Vietnam var nära beskriver en mer evolutionär utveckling där organisationen från början hade rätt och fortsatte ha rätt ungefär som ledande socialdemokrater brukar beskriva sin rörelse.
Den främsta skillnaden mellan de två böckerna finns i beskrivningen av 1967. I FNL i Sverige blir detta en avgörande fas för rörelsens utveckling. En hotande spricka påstås börja uppstå då "vissa var fina och anständiga och höll tal och skrev artiklar där andra pryglades av polisen och omhändertogs och ställdes inför rätta. Om detta fortsatte skulle rörelsen snabbt delas upp i en anständig och en 'oanständig' del och så kunna oskadliggöras." Rörelsen står inför en svår situation enligt boken där det är nödvändigt med en taktik som vidareför en militant linje och samtidigt är kritisk mot vissa aktivisters avståndstagande från kända personer. På FNL-kontoret diskuterades därför hösten 1967 nödvändigheten av att Jan Myrdal och andra som var kända internationellt tillsammans med aktivisterna i större skala bröt mot polisens inskränkning av rätten att demonstrera. Detta enligt Gandhis satyagrahametoder från befrielsekampen i Indien som spritts i hela världen. Det är detta som enligt FNL i Sverige ligger bakom förmågan hos hela FNL-rörelsen med flera kända personer som deltagare att bryta mot polisens order och tvinga sig fram till amerikanska ambassaden för att där framföra sina protester. Nu är det inte längre ett hundratal som är beredda att trotsa polisen framför US Trade Center utan 1 500 som gemensamt bestämmer sig för att bryta igenom polisens kedjor för att trotsa polisens förbud att demonstrera fram till amerikanska ambassaden. USA:s fortsatta upptrappningar av kriget som kostade miljoner vietnameser livet och regeringens ovilja att erkänna regeringen i Nordvietnam och att kräva att USA lämnade Vietnam gjorde att man ansåg att det var nödvändigt. Allt ställdes på sin spets.
Kilander beskriver utvecklingen annorlunda. Han tar upp hur FNL-rörelsen under 1967 börjar uppträda mer militant. Man genomför månatliga aktioner framför US Trade Center och kommer ofta i konfrontation med polisen. Men den militanta utveckling ses som ofruktbar och citat ur DFFG:s utvärdering från 1968 används för att visa detta. Aktionerna mot US Trade Center sågs som värdefull till en början men sedan blev de "i stället uttröttande ställningskrig mot polisen och taktikutveckling i hur en illegal demonstration ska genomföras trots stort polispådrag. Många såg striden med polisen som det primära och började beväpna sig med tanke på att slå tillbaka. En sådan utveckling skulle, om den fått fortsätta, isolerat oss från folket, och vi skulle med lätthet därefter kunna krossats av ännu större polispådrag, ännu kostsammare böter och av regeringsbeslut, som med politiskt stöd av svenska folket, ytterligare hade inskränkt vår handlingsfrihet."
När Kilander beskriver höjdpunkten i motsättningarna mellan FNL-rörelsen och polisen i samband med demonstration 20 december 1967 undviker han att se det som en vidareutveckling av en militant linje. Det handlar mer om en allmän milstolpe i FNL-rörelsens utveckling där man återigen visade sin mognad och lyckades föra sina positioner framåt. Han redovisar att Statsminister Erlander kritiserades från de egna leden för att han ansåg att det våld demonstranterna utsattes för var befogat. Den kände socialdemokratiske författaren Folke Isaksson menade att "Om polisen vid nästa demonstration tillgriper samma våldsmetoder som nu senast eller ökar insatsen, är jag rädd att en svår olycka kan komma att inträffa." Det som behövdes var att socialdemokraterna och LO tog tillvara på demonstranternas idealism och visade mer handlingskraft i Vietnamfrågan.
Kilander ser inte kopplingen mellan de militanta aktionerna framför US Trade Center och framgången 20 december. Han betonar det som skiljer i stället för det som enar. Kilander visar på våldsproblem vid polisens ingripande mot plakat med brottslig text och flaggbränning. Inte att de flesta gripanden vid US Trade Center skedde i samband med att demonstranterna satte sig på marken och vägrade lyda polisens order om var de skulle protestera och sedan överfölls av hundar. Samma vägran att lyda polisens order var grunden för trots 20 december mot polishundar, batonger och ridpiskor.
Genom att osynliggöra kopplingen mellan militansen när man vägrar flytta på sig framför US Trade Center och militansen 20 december förminskar inte bara Kilander modet hos FNL-rörelsen. Han gör det också svårare att se kopplingen till våra dagars kamp för att få demonstrera.
Militansen blir för Kilander ett ordningsbekymmer för organisationen som den skickligt sköter. Att det fanns ett viktigt taktisk problem att lösa under hösten 1967 som vidareför militansen är något som Kilander bortser från vilket gör att han samtidigt drar gadden ur FNL-rörelsens erfarenheter. En folkrörelse är inte enbart resultat av beslut fattade i organisationens namn, ytterst drivs en folkrörelse av de som lyckas ta initiativ som för kampen framåt vare sig de är officiella representanter eller inte.
Jan Myrdal bedrev givetvis ett högt spel när han samtidigt betonade för aktivisterna betydelsen av att få de intellektuella med sig, att genomföra ett militant motstånd i större skala och dessutom öppet hota med att om inte regeringen backade från sin position och polisövergreppen fortsatte skulle demonstranter beväpna sig med påkar. Efteråt kan vi inte veta om Myrdals hot överhuvudtaget gick hem även om det togs upp på sitt sätt av andra som Folke Isaksson. Inte heller kan vi veta vad som skulle ha hänt om polisens fortsatt trappa upp våldet. Faran med den typ av hot som Myrdal framförde är vad som händer om de inte går hem och halten prövas i handling. Att DFFG skulle ha varit en tillbakahållande kraft visar Kilander men det fanns också mycket starka spänningar i rörelsen som kunde ha inneburit en upptrappning av konfrontationerna liknande den i andra länder om inte regering och polis backat. Det kan vara så att Myrdals och andras hot bidrog till ett uppvaknande hos en socialdemokrati som var hårt ansatt också på andra fronter för att svika solidariteten med tredje världen i biståndsfrågor och den väpnade befrielsekampen i södra Afrika. En politiskt aktiv ung generation engagerad i internationella frågor stödd av både marxist-leninister, centern, folkpartiet och vänsterpartiet kommunisterna riskerade att gå förlorad.
Nu kom de avgörande framgångarna slag i slag. Polisen uppträdde aldrig mer lika brutalt mot vietnamdemonstranterna och visade också en klart återhållande roll i samband med andra större konflikter. Men framförallt valde regeringen att visa handlingskraft politiskt. Utbildningsministern Olof Palme gick sida vid sida med Nordvietnams Moskvaambassadör och FNL-aktivisterna två månader efter decemberdemonstrationen. Inom kort tid gick Sverige i bräschen som första land i väst för erkännande av Nordvietnam. Sverige blev också först i västvärlden med stöd till väpnade befrielserörelser i Södra Afrika. Förutsättningarna för FNL-rörelsen ändrades radikalt och det blev möjligt att genomföra radikala gemensamma manifestationer mot Vietnamkriget samtidigt med att bibehålla en antiimperialistisk solidaritetsrörelse för Vietnam.
Flera f.d. aktivister i DFFG och närstående enhetsfronter som FiB/Kulturfront har efter Göteborgskravallerna använt en falsk beskrivning av en alltid anständig FNL-rörelse som tillhygge mot deras efterföljare i dagens rörelse. Det är tragiskt. Det finns dock ett undantag. Det är Jan Myrdal. Samme Myrdal som betonat att en militant linje var riktig 1967 men att denna taktik borde gjorts mer medveten och efter framgången 20 december blev ett problem. För Myrdal är militansen inte ett självändamål utan något som måste noga övervägas. Både före och efter toppmötet i Göteborg markerade han vikten av att protestera mot repression. Hans lösning på dagens situation är snarare att fler måste bli militanta också bland äldre och att inte isolera de unga aktivister som drabbats av repressionen.
Referenser
Vietnam är nära, Åke Kilander, Leopard förlag, 2007
FNL i Sverige, Reportage om folkrörelse under tio år, redaktör Tommy Hammarström, utgiven av DFFG 1975
