Hur ser FNL och Södra aktivisternas generation på sina erfarenheter och därmed på hur dagens kamp bör föras? Flera böcker som getts ut senare år om solidaritetsrörelsernas framväxt på 1960-talet fram till segrarna mot USA i Vietnam 1975 och mot apartheid i Sydafrika knappt 20 år senare gör det möjligt att diskutera detta.
FNL-rörelsen förändrade vår politiska kultur och fick Sverige att gå i spetsen för västvärldens kritik av USA:s krig i Vietnam och grannländerna. Vietnam var nära av Åke Kilander utgiven av Leopard förlag är en guldgruva för den som vill lära sig det mesta om hur en folkrörelse kan organiseras och segra mot alla etablerade krafter i samhället från kommunistpartiet till högern. Men hur väl beskrivs denna historia så den kan ses i dagens sammanhang och hur väl har FNL-generationen förvaltat sitt folkrörelsearv.
Serien om folkrörelsernas solidaritetsarbete med Södra Afrika är hela fem böcker på väg att ges ut. Hittills har kommit Under ISAK:s paraply av Karl-Gunnar Norén, Den stillsamma vreden om Emmaus och Brödet och Fiskarna av Anita Björk, "Gör ni då inte åtskillnad...?" om kyrkorna och Södra Afrika av Rune Forsbeck och Uppdrag solidaritet – Arbetarrörelsen och södra Afrika 1960- 94 av Birgitta Silén, alla utgivna av Nielsen & Norén förlag. Dessa folkrörelser arbetade ofta under motsatta villkor jämfört med FNL-rörelsen då solidaritet med Södra Afrika efter ett kort tag fick stöd av 85 procent av riksdagspartierna. Men det ledde till en lika omfattande och än mer mångsidig mobilisering av folkliga krafter. Öppet på varje arbetsplats, skola, trappuppgång och i varje församling eller in på hemliga vägar i den dagliga kampen mot övergreppen i Sydafrika. Vad har denna generation solidaritetsaktivister att lära oss?
Folkrörelse är det begrepp som böckerna ständigt återkommer till. Sällan har detta begrepp fyllts av så mycket nutida innehåll som här. Men det dåtida begreppet kamp är ersatt i bägge fallen med det mer utslätade solidaritetsarbete.
Till formen är böckerna om FNL-rörelsen och Södra Afrika rörelsen likartad. Intervjuer med aktivister är ett dominerande inslag i alla böckerna. De analytiska inslagen är rätt få, minst analytisk är boken om kyrkorna där författaren säger uttryckligen att han inte varit särskilt systematisk. I denna bok hittar man samtidigt en av de främsta skildringarna av hur den folkliga solidariteten vällde fram och bars upp av många. 1958 svarar den 3-årige Anders Nyberg att han vill bli neger på frågan om vad han skulle bli när han blir stor. Det är bilderna på svarta sydafrikaner som utstrålar både frihet och gemenskap i fotoboken Family of Man som fångat honom. Senare fann Nyberg vägen till frihet i gemenskapen genom sången med vänner utan körledare, i kyrkan med inspiration från missionärer som kom hem med afrikanska sånger, i folkmusiken i Dalarna och sen i musikgruppen Fjedurs möte med afrikaner i KwaZulu. "...vi hade en sång som hette Sani bona. Då förvandlades hela skaran till lysande, vackra människor. När de såg att vi var intresserade av deras sånger, uppstod ett möte med dans och djup gemenskap. Från den stunden fanns en resonans som jag levt med och därigenom hittat en djupare del av mig själv." Snart hade Fjedur spritt de sydafrikanska befrielsesångerna inte bara till Sverige utan till hela världen via Världskyrkomötet och dess ungdomsdelegater.
Det som berättas är vad som Norén kallar en "framgångssaga" och Kilander "ungdomars politiska ställningstagande" som "växte till en folkrörelse som förnyade de politiska arbetsformerna och präglade en hel generation." Trots de mycket olika villkoren som de två solidaritetsrörelserna utgick från beskrivs de förvånansvärt likartat. Särskilt böckerna om ISAK och arbetarrörelsen och Södra Afrika som egentligen handlar om socialdemokratin och LO är långa beskrivningar om hur en rörelse går från klarhet till klarhet och lyckas hjälpa ett annat folk till seger. Man får leta efter kritiska perspektiv. Den politiska vänstern utan stöd i riksdagsledamöter hade nog för mycket inflytande tycker en kristen i efterhand, för att sedan konstatera att ANC var under starkt inflytande från marxister. I beskrivningen av arbetarrörelsen och solidariteten med Södra Afrika är inte bara den politiska vänstern utanför parlamentet men också vänsterpartiet i hög grad utrensad från historien. Den bakomliggande globala uppgörelsen att utestänga kommunister från solidaritetsarbetet med Södra Afrika som i Sverige sköttes med hjälp av hemliga uppgörelser mellan socialdemokratiska och andra ungdomsförbund nämns inte. Lika lite att kommunister politiskt i hela världen och inte minst illegalt i Sydafrika, genom Världsungdomsfestivalerna och ett handfast stöd från Sovjetunionen och andra närstående stater var avgörande för att ANC skulle överleva.
Moderaterna får en ovanligt mild behandling i Södra Afrikaböckerna. Deras och ungdomsförbundets ointresse för att delta i samarbete mot apartheid bortförklaras med hänvisning till beslut i samband med 1968 att aldrig gå med i samarbeten med andra organisationer för gemensamma politiska mål. Med tanke på att moderaterna långt tidigare valde politisk sida i kampen och gick emot stöd till befrielse i Södra Afrika är den milda behandlingen bokseriens värsta politiska fadäs. Den blivande moderate riksdagsmannen Erik Anners menade 1961 att det var "häpnadsväckande" att större delen av svensk press var "beredd att tro på anti-kolonial propaganda styrd av Sovjetblocket". Han upplät sin tidning till fascistisk rasistpropaganda mot "terrorister", "kommunister", "skriande horder av infödingar" och "häxdoktorer" som motvikt. Ända till 1990-talet fortsatte framträdande moderater att attackera solidaritetsrörelsen för Södra Afrika. De militanta aktivister som attackerade Shells bensinstationer för att stoppa oljeleveranser mot gällande FN-beslut ses som ett betydligt större problem av ISAK-bokens författare.
Visst är solidaritetsrörelsen med Södra Afrika i mångt och mycket en framgångssaga men bristen på större sammanhang och kritiklösheten i böckerna om ISAK och socialdemokratiska arbetarrörelsen gör att det politiska värdet inför framtiden minskas betydligt. Böckerna om kyrkorna och insamlingskollektivens praktiska solidaritet rymmer mer av intressant självkritik och vikten av att utveckla en rörelse vare sig det är teologiskt, praktiskt eller politiskt.
Boken om FNL-rörelsen är mer systematiskt, med fler intervjuer och en rik källa av dokument från FNL-rörelsen och pressen. Särskilt dokumentationen gör den till ett standardverk som det inte går att komma förbi medan intervjuerna ger en helhetsbild och närhet som FNL-rörelsen förtjänar. Inte minst är det vardagens trakasserier som kommer fram så tydligt. De första fem åren sågs en ensam FNL-aktivist på gatan som en provokation. Särskilt om hon var kvinna. Då kunde folk komma fram och rycka åt sig insamlingsbössan, sparka till, spotta eller skälla ut någon som angrep världens största demokrati. Senare skedde en förändring och aktivisterna blev bemötta med beröm och uppmuntran.
Ett syfte med boken Vietnam var nära påstås vara att för första gången sammanställa rörelsens historia och erfarenheter och att avvisa en akademisk bok som gör FNL-rörelsen "obegriplig" enligt Kilander. Det är Kim Salomons studie Rebeller i takt med tiden som ingående kritiseras. Salomon lägger stor tonvikt vid att FNL-aktivisterna drevs av en ideologi om imperialismen som ondska. Kilander kan enkelt med goda belägg tillbakavisa detta överdrivna påstående. Salomon lägger också förvånansvärt mycket kraft på att bevisa att FNL-rörelsen var fjärrstyrd av det marxist-leninistiska partiet KFML. Påståendet drivs så långt att man kan se FNL-rörelsens syfte som att förverkliga visionen om ett socialistiskt Sverige. Proletariatets diktatur ses som målet för det avgörande inflytande KFML hade i FNL-rörelsen.
Här lever Salomon upp till de klassiska teorierna om folkrörelser som utslag av förledda massor under ledning av totalitära ideologer, en teori som inte bara dagens forskning sedan länge tagit avstånd från utan också Salomon i de teoretiska avsnittet i sin egen studie. Men istället för att tillbakavisa de påtagliga teoretiska självmotsägelserna avfärdar Kilander Salomons påståenden om marxist-leninistiskt inflytande med en kort fras om att det bygger på en konspiratorisk syn och grovt vanställd bild.
Salomon bygger sin argumentation främst på tre påståenden. Den ena är att marxist-leninisterna medvetet länge avstod från att driva fram beslut om en politisk plattform för DFFG då man ansåg att man inte kunde få majoritet för en antiimperialistisk linje. Den andra är att organisationen efter ett tag blev mycket centralstyrd med den avgörande makten hos ett arbetsutskott. Den tredje är att KFML hade ett odiskutabelt samröre med FNL-rörelsen där strategin gick ut på att vägleda rörelsen bakom kulisserna.
Det är svårt att se vad som är så anmärkningsvärt med det som Salomon för fram. Att en organisation inte vill värva medlemmar alltför påträngande inom en annan organisation är knappast att dra i trådarna bakom kulisserna. Att en rörelse när den växer tenderar att bli mer centralstyrd eller väntar med att fatta beslut om den politiska inriktningen är heller inte något unikt för FNL-rörelsen. Men Kilanders tillbakavisande framstår också som överdrivet. Även om boken Vietnam var nära på flera avgörande punkter visar att det är FNL-rörelsen egendynamik och inte påverkan från ett partibyggande förbund som är det centrala så är det ändå viktigt att redovisa de källor som pekar på att KFML ibland sökte ett inflytande bakvägen. Den kritiken kommer inte bara från akademikern Salomon utan också tidigare från vänsterhåll i t.ex. Torbjörn Säfves bok om rebellrörelsen 1968. Istället för att tillbakavisa att det förekommit och undvika att redovisa de tydligaste exemplen så hade det varit mer trovärdigt att ta upp saken men att sätta det hela in i ett rimligare sammanhang som en ganska trivial företeelse som förekommer från alla partiers sida när det finns en rörelse de hoppas få inflytande genom.
Betydligt mer förödande för Salomon är de empiriska fakta som Kilander för fram som avgörande för FNL-rörelsens utveckling som tidigare hamnat helt i skymundan. Att FNL-rörelsen tog tid på sig att komma fram till enighet och att konflikter blev större än de skulle blivit med sedvanlig föreningsorganisering visar sig bero på att den mest drivande gruppen med nästan hälften av landets aktivister styrdes genom konsensusbeslut. Det var i Stockholm som FNL-rörelsen bröt ny mark och med ideell arbetskraft också servade hela övriga landet med material. Det kunde den göra i kraft av en stark dominans av ungdomar, ofta från grundskolor och gymnasier som tog strid med samhällets alla etablerade krafter. Det krävde sammanhållning där basverksamheten på gatorna kombinerades med långa möten där erfarenheterna och argumenten diskuterades. De fåtalet något äldre aktivisterna såg det som naturligt att denna kultur där alla ville vara med och få sin åsikt hörd stöddes. Resultatet blev programmet Enighet genom diskussion som för flera år bestämde hur besluten skulle tas i Stockholm. Detta kan ses som en rimlig lösning för en rörelse där ungdomars engagemang är den främsta drivkraften och helt i linje med mer nutida teorier om folkrörelser än de klassiska med sin fokus på ideologer som missleder massorna.
Problemet med böckerna om både Vietnam och Södra Afrikasolidariteten är avsaknaden av analys av vilken kraft som dessa folkrörelser var uttryck för och därmed också möjligheten att se vad som vi kan lära oss idag. Både FNL-rörelsen och solidaritetsrörelsen med Södra Afrika verkade inom den mycket starka nationalliberala kamptraditionen från 1800-talet. Skarpskytterörelsen med dess många liberaler riktad både mot det yttre och inre "Ryssland" genomförde beväpnade möten som framtvingade mötesfriheten i Sverige på 1860-talet. Liberaler protesterade också vid samma tid våldsamt med stenkastning när utrikespolitiken inte ställde sig solidarisk när små nationer anfölls av stormakter. Rätten till självständighet grundad på jämlikt medborgarskap och värnplikt har varit en mycket stark mobiliserande idé både för liberaler och senare socialdemokrater och kommunister, för många är den det fortfarande inte minst i tredje världen.
För Kilander är folken fortfarande den beständiga kraften i historien. Men segrarna i kampen för solidaritet med förtyckta folk har ryckts undan. Något nytt sammanhang att förstå finns knappast därför annat än på det taktiska planet. För Södra Afrika böckernas författare är det än mer allmänna värden som bar kampen som demokrati, mänskliga rättigheter moral och humanitet. Finns det något sammanhang som för vidare arbetet så är det geografiskt mer än politiskt. Stöd till befrielse då förs idag vidare genom utvecklingssamarbete eller vänortsutbyte. Undantaget är boken om de praktisk inriktade insamlingskollektiven som både tar upp den fortsatta kampen för Västsaharas befrielse och kampen för en rättvis världsordning. Någon besvikelse för att Sverige idag inte för samma kompromisslösa kamp för att stödja väpnad och folklig befrielsekamp som man gjorde då märks knappast av.
Både FNL-boken och Södra Afrika böckerna är mycket inspirerande när det gäller metoder för folklig mobilisering. Det är något som är väl värt att överföra till idag vare sig det handlar om att bygga upp en systemkritisk rörelse som går emot hela etablissemanget eller det handlar om att föra en kamp till seger genom att skapa breda folkliga allianser. Men FNL-bokens oförmåga att se till skillnaderna i dagens situation och Södra Afrika böckernas tendens att mynna ut i administration av utvecklingssamarbete gör att perspektiven saknas. De mycket stora framgångar som bägge rörelserna hade förtjänar en betydligt mer kritisk granskning. Då skulle också deras styrka och möjlighet att lära oss något inför framtiden mer komma till sin rätt.
Tord Björk
Refererade böcker:
- Vietnam är nära, Åke Kilander, Leopard förlag, 2007
- Rebeller i takt med tiden, Kim Salomon, Raben Prisma 1996
- Serien Folkrörelsernas solidaritetsarbete med södra Afrika:
- Under ISAKs paraply
- Den stillsamma vreden, historien om Emmausrörelsen
- Gör ni då inte åtskillnad, de svenska kyrkornas arbete
- Uppdrag solidaritet, arbetarrörelsens insatser
- Alla på Nielsen och Norén förlag 2006 och 2007
