Ok Anders, om det är så du menar är vi nog ense om det mesta. Det du skriver om debattstil är nog också klokt och riktigt i allmänhet. I det här fallet gjorde jag dock, efter långt funderande, en annan bedömning. Jag har ju både arbetskamrater och vänner som inte har vare sig blå ögon eller heter Andersson i efternamn. Som jag vill kunna se i ögonen också i fortsättningen. Och vi vill gärna fortsätta bygga ut Clarté bland människor med invandrarbakgrund. Som jag såg och ser det, är inget av detta möjligt om vi inte sätter ner foten i dessa frågor. Klart och tydligt. Jag och andra har länge tyckt att Stefans inlägg har skadat både oss och vänstern i bred bemärkelse. Efter hans famösa Pegidainlägg var det inte längre möjligt att ”ligga lågt” och låta bli att kalla det som helt uppenbart är en spade för en spade.

Den här debatten börjar anta ett välkänt mönster. De som vill göra invandringen till ett avgörande problem börjar med att påstå att arbetslöshet, pressade löner och bostadsbrist till stor del beror på invandring och flyktingmottagande. Och när jag och andra visar att detta är gripet ur luften och att problemen ifråga istället har sin grund i kapitalistklassens offensiv, blir vi anklagade för att undvika att säga något om ”själva frågan”, nämligen invandringen. Låt mej därför försöka vara tydlig: Jag instämmer inte i problemformuleringen! Om man ser till frågans objektiva ekonomiska betydelse, finns det i ett land som Sverige idag ingen avgörande fråga om invandring att diskutera. De riktigt stora ekonomiska frågorna handlar om andra saker. Att frågan om invandringen har blivit stor i politiskt hänseende beror på lyckade politiska kampanjer från högerpopulister och andra som vill avleda det missnöje och den kamp som rätteligen bör riktas mot kapitalet och dess offensiv. Det vill säga avleda mot en syndabock man kan se och ta på. Det är troligt att vänstern skulle kunna göra kortsiktiga politiska vinster på att instämma i denna populistiska mytbildning. Men den skulle förlora sin ”själ”, det vill säga sluta vara vänster. På lång sikt skulle den förlora allt. Jag är glad att Anders Rommelsjö instämmer i att Pegida är ett rasistiskt villospår. Men jag tror att det är lika viktigt att förstå att det inte går att blåsa upp invandringen till ett större problem än vad den objektivt är och kräva en restriktiv invandrings- och flyktingpolitik utan att man till slut hamnar i det rasistiska träsket. Visar inte historien detta rätt tydligt?
I senaste Le Monde diplomatique citeras ett uttalande från Vassilis Moulopoulos, en av Syrizaledarens Alexis Tsipras rådgivare:
”Om Syriza hade varit mindre omedgörliga i immigrationsfrågan, hade vi redan nu fått 50% av rösterna. Men det valet är en av de få punkter där vi alla har varit fullständigt eniga”.
Visst finns det frågor om invandring och flyktingmottagande som är värda att diskutera vidare. Det rådande frimarknadsdoktrinen har till exempel gjort flyktingmottagandet till en lukrativ ständig julafton för privata intressen. Men det gäller att ha perspektiv på frågorna.
Jag vill också passa på att rätta en uppgift i mitt förra inlägg om arbetslösheten. Den har ökat starkt i Danmark under den sista tioårsperioden (6,4 procent i november), trots landets restriktiva invandringspolitik. Men den har inte överskridit den svenska nivån (7,8 procent), bara närmat sig. Det ändrar inte exemplets betydelse för mitt resonemang. Men rätt ska vara rätt. (Tack igen Anders Axelsson!)

Jag fann inga analyser av arbetslöshet och bostadsbrist i Stefans inlägg, Kenneth Lundgren. Jag fann bara en tabell som visar att arbetslösheten ökat, ett påpekande om att det råder brist på bostäder och obestyrkta insinuationer om att båda dessa problem huvudsakligen beror på invandringen. Det vill säga, ingenting som ligger över nivån på ett ölhallssamtal i München på 1920-talet. Av detta och av den gapande frånvaron av inlägg om och analyser av dessa viktiga frågor i Stefans skriverier på senare år, drog jag slutsatsen att han varken är insatt i dem, eller särskilt intresserad. Såvitt de inte kan användas som förevändning för att rikta in diskussionen på det som verkligen intresserar honom, nämligen invandringen och flyktingmottagandet. Men Kenneth Lundgren har rätt i att båda frågorna förtjänar att diskuteras.
Det är en gåta för mej hur människor som fortfarande kallar sig ”marxister” och ”vänster” kan diskutera arbetslöshet och bostadsbrist, utan att peka ut och analysera det som utgör den absolut viktigaste orsaken till dem. Nämligen kapitalets offensiv och politiska partier som lagt sig fullständigt platta inför denna offensiv. Grunden för arbetslösheten är sjunkande investeringstakt. Vilket, enligt min mening, i sin tur huvudsakligen beror på att den nyliberala kapitalismen har blivt allt girigare och allt kortsiktigare och föredrar att dela ut pengarna istället för att återinvestera dem i produktionen. Detta beror inte på förändringar i kapitalisternas individuella psyken, utan på institutionella förändringar och att kapitalet – genom ”globaliseringen” och avregleringen av finansmarknaderna - har stärkt sin makt. (Det finns andra – alternativa eller kompletterande - förklaringar, som t.ex. stagnerande reallöner och överproduktion/underkonsumtion, som kan vara värda att diskutera. Men oavsett vilka de är, så har alla dessa förklaringar det genmensamt att de lägger skulden för arbetslösheten där den hör hemma, nämligen hos kapitalisterna och deras handlingar.)
En annan följd av denna nyliberala offensiv är utförsäljningarna och sammanslagningarna av svenska storföretag som ofta hört till de världsledande inom sin bransch. Asea, Astra, Pharmacia, Stora (Kopparberg), Scania, SAAB och Volvo, för att nämna några av de mest kända. Dessa försäljningar och fusioner har gett stora pengar i kistorna både för aktieägarna och finansindustrin (som agerat ”rådgivare” med enorma arvoden), men ofast lett till en synnerligen medioker fortsatt utveckling, eller tom nedläggning av den svenska delen av företaget i fråga. I flera av dessa och andra fall har ledande och välskötta svenska företag fusionerats genom försäljning till betydligt mindre välskötta och ledande utländska. Inte så lyckat på sikt, men mumma för giriga och kortsiktiga svenska ägare som har kunnat tillgodogöra sig den ökning av aktievärdet som uppköpskandidater vanligen belönas med. Följden har blivit ökad arbetslöshet för de svenska arbetare som skapat värdena bakom dessa storföretag. För att nu inte tala om följderna för Sveriges långsiktiga utveckling av denna utflyttning och förstörelse av avancerad teknisk kompetens och forskning. Mängder av livskraftiga mellanstora och små svenska företag har gått ett än värre öde till mötes och helt enkelt slaktats av vinstkåta riskkapitalister. Men våra nyfrälsta ”nationalister” på vänsterkanten har inte ett dugg att säga om denna utveckling. Man har varken intresse eller kunskaper nog. Istället föredrar de att spekulera om en ”nationell” del av det svenska storkapitalet och – såklart – att prata om invandring! Som det inte kräver vare sig kunskaper eller analyser för att peka ut. Invandrarna syns ju där de går på gator och torg. Snacka om intellektuellt haveri!
Ställda inför en utveckling av sjunkande investeringar och ökande arbetslöshet borde politikerna ha ingripit. Både mot den maktförskjutning som ligger bakom kapitalisternas förändrade beteende och – i akuta perioder av kriser - fört en klassisk kontracyklisk politik. Det vill säga, främst återreglerat finansbranschen och ökat de offentliga investeringarna och den offentliga konsumtionen. Istället lade man sig platt och hjälpte finansbranschen komma ur den ena krisen efter den andra, samtidigt som man stramade åt både offentlig konsumtion och skar ner på offentliga investeringar.
Den ökning av arbetslösheten från två till drygt åtta procent sedan början av 1990-talet som Stefan Lingren hänvisar till beror huvudsakligen på denna kombination av nyliberal offensiv och politiskt medlöperi. Eller har Stefan och andra kanske ”glömt” hur politikerna vid just denna tidpunkt övergav den fulla sysselsättningen som politikens överordnade mål och ersatte den med målsättninen att hålla inflationen låg (och därmed finansbranschen nöjd!)?
Okej, kanske någon säger, jag köper det där. Men någon roll måste väl ändå den ökande invandringen ha spelat? Kanske, men det finns inga enkla empiriska och/eller tankemässiga samband mellan stor invandring och hög arbetslöshet. Invandrarlandet Tyskland är ett av de två EU-länder där arbetslösheten sjunker. Om vi jämför Sveriges utveckling med Danmarks, finner vi att det sistnämnda landet – som för en restriktiv invandringspolitik jämfört med Sverige – trots detta har ökat sin arbetslöshet (från en mycket låg nivå) under 2000-talet och att den nu överstiger den svenska. Dessutom kan invandringens roll lika gärna vara positiv. Sverige har haft en högre BNP-utveckling än Danmark under den sista tioårsperioden. Det är mycket som talar för att den pga invandringen ökande svenska folkmängden (Danmarks har mer eller mindre stått stilla) är en viktig orsak till det. (Jag har fått exemplet från Anders Axelsson).
I ett kommande inlägg ska jag ta upp bostadsfrågan och frågan om det inte trots allt vore bäst att både föra kamp mot kapitalet och dess offensiv och kräva en starkt begränsad invandring.

"Skyttegravarna" grävs i vänsterns strider.Benny Anderssons ironier om hedersmannen Stefan Lindgren är inget konstruktivt inlägg i utformandet av en vänsterpolitik mot SD, för en humanitär flyktingpolitik ,för ett nationellt militärt försvar och för internationell solidaritet!

Tack för bra text.