På bloggen 8 dagar oroar sig Stefan Lindgren för välfärden och den svenska nationen. Och så oroar han sig för Clarté. Som av rädsla för att inte vara tillräckligt pk sägs negligera både välfärdsfrågorna och "hotet mot nationen och freden". Stefan Lindgren oroar sig också för SDs framgångar. Ja, han är så orolig att han vill att vänstern ska ta över deras bild av världen. Ty det är inte i första hand kapitalet som sägs hota välfärden, inte främst imperialistiska stormakter som sägs hota freden och den svenska nationen. Det är "den oreglerade invandringen" och alldeles särskilt flyktingarna. Därför har Stefan på sin blogg under det sista året mest oroat sig för invandrare, flyktingar och tiggare, och bara berört välfärdsfrågorna i förbigående, i samband med dessa grupper och de problem de kan förväntas orsaka. Kampen mot kapitalet har fått minimal uppmärksamhet. Resultatet blir en bild där "välfärdskakan" betraktas som given och oföränderlig. All uppmärksamhet riktas mot hur den ska fördelas – vilka som ska få del av den, och vilka som ska bli utan.
Därför blir det en smula missvisande när Stefan skriver:
"Man måste se de reella problemen, precis som man på 30-talet insåg att statliga uppköpspriser för fläsk skulle minska bondeoron i Skåne och därmed nazisternas frammarsch."
Ty, det är inte "höjda priser på fläsk" han ägnar sin uppmärksamhet. Utan att få dagens vänster att göra något som liknar att köpa nazisternas prat på 30-talet om att det var judarna och judeimporten som utgjorde de stora och avgörande problemen.
Sist och slutligen oroar sig hedersmannen Stefan över flyktingarnas svåra situation här i Sverige. Ja han är så orolig att han vill skicka dem tillbaka till Bekaadalen, där flyktingbarn utan skor nu pulsar i snön och deras fäder sitter arbetslösa och apatiska utanför de oeldade tälten. Där ska de "hjälpas på plats" och slippa den ovärdiga trängseln i för små lägenheter i Sverige. Ja där ska de åter rota sig bland sina kulturella och religiösa arabiska likar. Och därmed inte längre utgöra något hot mot den "svenskhet" som Stefan också oroar sig för.
För en tid sedan oroade sig hedersmannen Stefan också mycket för tiggarnas situation här i landet. Så ovärdigt och kallt det måste vara för dem att sitta och tigga på gatan! Därför ville han ta ordningsmakten till hjälp och avvisa dem till Rumänien, i vars kärva och hälsosamma klimat de förmodades kunna återfinna sin värdighet och sina kulturella rötter.
Stefan har tidigare uttryckt oro för den "föråldrade" distinktionen mellan höger och vänster. Som jag måste erkänna att Clarté fortfarande sitter fast i, eftersom vi, trots att vi har ägnat de välfärdsfrågor Stefan nu oroar sig för långt större uppmärksamhet än vad han själv har gjort, nästan helt har missat att ta upp det "hot" mot välfärden som invandrare och flyktingar sägs utgöra.
Eftersom Stefan är en sann antiimperialist, med ett internationellt perspektiv på det som sker, kan jag knappast föreställa mig hur orolig han måste vara över partier som Syriza i Grekland och Podemos i Spanien. Som envisas med att sätta kampen mot kapitalet och imperialismen i centrum. Och fullständigt bortser från framgångarna för partier som Gyllene Gryning och invandringens avgörande roll. Det måste sluta illa.
Det kan inte vara lätt att leva med all denna oro. Därför är det lugnande att hedersmannen Stefan inte är det minsta oroad över Pegidademonstrationerna i Dresden. Som han ser som ett sunt och positivt uttryck för det tyska folkets oro över invandring och muslimsk extremism. Kanske kan man till och med ana att det är genom organisationer som liknar Pegida, som Stefan anser att vänstern ska sätta stopp för extremhögerns framgångar här hemma och i Europa.
Kommentarer
Mer än så var det inte.
Delvis kan det handla om olika kynne. (Så gott som varje dag har jag att hantera politiska kommentarer av de mest skilda slag på min blogg. En del är mycket kritiska, en del för oförskämda. De ges ofta möjlighet att stryka det oförskämda eller så gör jag det bara, om det finns intressant saklig synpunkt. Jag har ju Kommentatorsregler på bloggsidan.
Eller så publiceras de inte om de är för grova, men jag publicerar omkring 95% av kommentarer. I detta sammanhang funkar inte det att vara raljant, det ogillas av en del för mycket.
Se gärna mitt "gamla" blogginlägg på http://jinge.se, som mest utgörs av Grossmans artikel.
I senaste Le Monde diplomatique citeras ett uttalande från Vassilis Moulopoulos, en av Syrizaledarens Alexis Tsipras rådgivare:
”Om Syriza hade varit mindre omedgörliga i immigrationsfrågan, hade vi redan nu fått 50% av rösterna. Men det valet är en av de få punkter där vi alla har varit fullständigt eniga”.
Visst finns det frågor om invandring och flyktingmottagande som är värda att diskutera vidare. Det rådande frimarknadsdoktrinen har till exempel gjort flyktingmottagandet till en lukrativ ständig julafton för privata intressen. Men det gäller att ha perspektiv på frågorna.
Jag vill också passa på att rätta en uppgift i mitt förra inlägg om arbetslösheten. Den har ökat starkt i Danmark under den sista tioårsperioden (6,4 procent i november), trots landets restriktiva invandringspolitik. Men den har inte överskridit den svenska nivån (7,8 procent), bara närmat sig. Det ändrar inte exemplets betydelse för mitt resonemang. Men rätt ska vara rätt. (Tack igen Anders Axelsson!)
Måste tyvärr hålla med Kenneth Lundgren i att Benny Andersson borde skrivit en rejäl kritisk analys i stället för detta. Har inte sett en tillräckligt bra mångsidig analys och plattform från Clarté-red. om "invandringens" olika aspekter. Under fortsatt utveckling?
Det är en gåta för mej hur människor som fortfarande kallar sig ”marxister” och ”vänster” kan diskutera arbetslöshet och bostadsbrist, utan att peka ut och analysera det som utgör den absolut viktigaste orsaken till dem. Nämligen kapitalets offensiv och politiska partier som lagt sig fullständigt platta inför denna offensiv. Grunden för arbetslösheten är sjunkande investeringstakt. Vilket, enligt min mening, i sin tur huvudsakligen beror på att den nyliberala kapitalismen har blivt allt girigare och allt kortsiktigare och föredrar att dela ut pengarna istället för att återinvestera dem i produktionen. Detta beror inte på förändringar i kapitalisternas individuella psyken, utan på institutionella förändringar och att kapitalet – genom ”globaliseringen” och avregleringen av finansmarknaderna - har stärkt sin makt. (Det finns andra – alternativa eller kompletterande - förklaringar, som t.ex. stagnerande reallöner och överproduktion/underkonsumtion, som kan vara värda att diskutera. Men oavsett vilka de är, så har alla dessa förklaringar det genmensamt att de lägger skulden för arbetslösheten där den hör hemma, nämligen hos kapitalisterna och deras handlingar.)
En annan följd av denna nyliberala offensiv är utförsäljningarna och sammanslagningarna av svenska storföretag som ofta hört till de världsledande inom sin bransch. Asea, Astra, Pharmacia, Stora (Kopparberg), Scania, SAAB och Volvo, för att nämna några av de mest kända. Dessa försäljningar och fusioner har gett stora pengar i kistorna både för aktieägarna och finansindustrin (som agerat ”rådgivare” med enorma arvoden), men ofast lett till en synnerligen medioker fortsatt utveckling, eller tom nedläggning av den svenska delen av företaget i fråga. I flera av dessa och andra fall har ledande och välskötta svenska företag fusionerats genom försäljning till betydligt mindre välskötta och ledande utländska. Inte så lyckat på sikt, men mumma för giriga och kortsiktiga svenska ägare som har kunnat tillgodogöra sig den ökning av aktievärdet som uppköpskandidater vanligen belönas med. Följden har blivit ökad arbetslöshet för de svenska arbetare som skapat värdena bakom dessa storföretag. För att nu inte tala om följderna för Sveriges långsiktiga utveckling av denna utflyttning och förstörelse av avancerad teknisk kompetens och forskning. Mängder av livskraftiga mellanstora och små svenska företag har gått ett än värre öde till mötes och helt enkelt slaktats av vinstkåta riskkapitalister. Men våra nyfrälsta ”nationalister” på vänsterkanten har inte ett dugg att säga om denna utveckling. Man har varken intresse eller kunskaper nog. Istället föredrar de att spekulera om en ”nationell” del av det svenska storkapitalet och – såklart – att prata om invandring! Som det inte kräver vare sig kunskaper eller analyser för att peka ut. Invandrarna syns ju där de går på gator och torg. Snacka om intellektuellt haveri!
Ställda inför en utveckling av sjunkande investeringar och ökande arbetslöshet borde politikerna ha ingripit. Både mot den maktförskjutning som ligger bakom kapitalisternas förändrade beteende och – i akuta perioder av kriser - fört en klassisk kontracyklisk politik. Det vill säga, främst återreglerat finansbranschen och ökat de offentliga investeringarna och den offentliga konsumtionen. Istället lade man sig platt och hjälpte finansbranschen komma ur den ena krisen efter den andra, samtidigt som man stramade åt både offentlig konsumtion och skar ner på offentliga investeringar.
Den ökning av arbetslösheten från två till drygt åtta procent sedan början av 1990-talet som Stefan Lingren hänvisar till beror huvudsakligen på denna kombination av nyliberal offensiv och politiskt medlöperi. Eller har Stefan och andra kanske ”glömt” hur politikerna vid just denna tidpunkt övergav den fulla sysselsättningen som politikens överordnade mål och ersatte den med målsättninen att hålla inflationen låg (och därmed finansbranschen nöjd!)?
Okej, kanske någon säger, jag köper det där. Men någon roll måste väl ändå den ökande invandringen ha spelat? Kanske, men det finns inga enkla empiriska och/eller tankemässiga samband mellan stor invandring och hög arbetslöshet. Invandrarlandet Tyskland är ett av de två EU-länder där arbetslösheten sjunker. Om vi jämför Sveriges utveckling med Danmarks, finner vi att det sistnämnda landet – som för en restriktiv invandringspolitik jämfört med Sverige – trots detta har ökat sin arbetslöshet (från en mycket låg nivå) under 2000-talet och att den nu överstiger den svenska. Dessutom kan invandringens roll lika gärna vara positiv. Sverige har haft en högre BNP-utveckling än Danmark under den sista tioårsperioden. Det är mycket som talar för att den pga invandringen ökande svenska folkmängden (Danmarks har mer eller mindre stått stilla) är en viktig orsak till det. (Jag har fått exemplet från Anders Axelsson).
I ett kommande inlägg ska jag ta upp bostadsfrågan och frågan om det inte trots allt vore bäst att både föra kamp mot kapitalet och dess offensiv och kräva en starkt begränsad invandring.
Jag arbetar mycket i Tyskland och har funnit det mycket märkligt att Lindgren stöder PEGIDA. Det skall utläsas "Patriotische Europäer Gegen die Islamisierung Des Abendlandes."
På svenska: Patriotiska Europeer mot Västerlandets Islamisering. (Man kan notera att termen "Abendland" användes i den berömda boken "Untergang des Abendlandes" som var en av de kulturhändelser som faktiskt beredde vägen för Hitlers brottsliga kumpaner. Överallt här i Berlin kan man på små gatstenar (Stolpersteine) läsa namnen på de mördade.
PEGIDA arbetartydligt och klart helt enligt Breiviks manifest!
Och denna antimuslimska dynga tycker Stefan är värd att understödja!
De gigantiska demonstrationer ( större än PEGIDAS) för människorätt och demokrati som hållits i Dresden skriver Lindgren inte ett ord om.
Det är klart att han inte vill ha en vänster som bryr sig om motsättningen mellan kapital och arbete, eftersom han saknar hjärta för de barn som går omkring utan skor i Bekadalens snö, som anser att de romer som sitter nästan tysta i snön utanför ICA ägnar sig åt "självskadebeteende".
Romerna visar -med sin nästan tysta närvaro -på ett intressant sätt att en "vänster" som inte har hjärta går sönder. Marx texter visade som bekant en bultande vrede över den arbetande befolkningens villkor i England. Särskilt i vidriga fabriker.
Romerna angriper ingen, men de ställer -med sin existens utanför ICA- en fråga till alla och envar: Vem klämtar klockan för?
Stefan Lindgren har blivit döv. Och han går med totalt överdrivet självförtroende och med förakt för "PK" ( dvs för medkänsla) Nils Flygs väg bort från vänstern.