Det finns mängder av delförklaringar till varför välfärdskapitalismen har avskaffats i Sverige. De flesta förklaringslinjerna för den inomkapitalistiska sidan av historien löper samman till de ändrade förutsättningarna för världsekonomin efter dollarkrisen 1971, då dollarn inte längre kunde bytas in mot guld. De imperialistiska ländernas samarbete som utgick från den så kallade Bretton Woods-överenskommelsen 1944 upplöstes 1973 på grund av att dollarvärdet gjorts flytande. Därefter vidtog åter konkurrensen mellan de imperialistiska länderna som under tiden före 2:a världskriget och förutsättningen för rustningskeynesianismen och Sveriges exceptionella status raserades.
Förutom sammanbrottet för de imperialistiska ländernas ekonomiska samordning ser jag två betydande förändringar i världsläget som avgörande för avvecklingen av välfärdskapitalismen.
För det första att Kina kunde inlemmas i världsekonomin. Nixons besök i Kina var det första steget på väg mot lösning av det problem de västliga ländernas kapitalism haft med sin inhemska arbetarklass ända sedan slutet av 1800-talet.
Karl Marx redovisade den europeiska borgarklassens syn på detta i Kapitalet.
Nu (1873) har vi kommit betydligt längre tack vare den internationella konkurrens, som det kapitalistiska produktionssättets utveckling åstadkommit mellan alla världens arbetare. Nu handlar det inte om att pressa ner de engelska lönerna till kontinentens nivå utan om att i en närmare eller fjärmare framtid få ner de europeiska lönerna på den kinesiska nivån. Det är det perspektiv, som mr Stapleton, medlem av parlamentet, i ett valföredrag målar upp om arbetets pris i framtiden. "Om Kina blir ett stort industriland", sade mr Stapleton, "kan jag inte förstå hur Europas industriarbetare skulle kunna hålla ut i kampen utan att stiga ner till sina konkurrenters nivå." (Notis i "Times" den 3 sept. 1873.)
För det andra beror avskaffandet av välfärdskapitalismen troligen också på restaurationen av kapitalism i Ryssland och de övriga östeuropeiska länderna. Denna restauration skapade en enorm relativ överbefolkning i direkt kontakt med Europa. Den bästa mätaren på den relativa överbefolkningens omfattning och på graden av nödlidande torde vara befolkningsminskningen i Ryssland. Från 1991 då den ekonomiska chockterapin inleddes till 2001 minskade befolkningen i Ryssland med drygt 5 miljoner eller 3,6 procent.
Den relativa överbefolkningen i världen slår alltså alla tidigare tänkbara världsrekord. Möjligheterna för den svenska arbetarklassen, - rörelsen, för vänstern av olika schatteringar etc. att återställa den svenska modellen från 1950-80 talet är troligen rätt begränsade.
Jag skulle vilja påstå att även möjligheten att påverka detaljer i hur den svenska staten och kapitalet administrerar landet och folket verkar kunna bli överskattade. Till exempel i frågan om flyktingmottagningens omfattning. Införandet och permanentandet av den nya typen av tvångsarbete, mest känd under Alliansregeringens beteckning Fas 3, har inte kunnat påverkas, vare sig genom inom- eller utomparlamentariskt arbete. Sedan år 2000 då den nya Socialtjänstlagen och Aktivitetsgarantin infördes har antalet deltagare har ökat, tvångsarbetet blivit värre och de ekonomiska villkoren för deltagarna har försämrats.
I valet av vad som bör göras måste man nog också ta hänsyn till vad som är möjligt med de resurser som finns tillgängliga.
Kommentarer