Det tål att skrattas lite åt, men tas mer på allvar ändå, regeringens arbete mot våldsbejakande extremism. På vänsterkanten har man passat på att peka finger ordentligt, mot Syndikalistiska Ungdomsförbundet (SUF) och Förbundet Allt åt alla. Dessa grupper krävs på avståndstagande från våld och utpekas som extremister.
Det är inget nytt att regeringen och främst det socialdemokratiska partiet, vill sortera ut det som man menar ligger för långt till vänster, när Mona Sahlin utsågs till nationell samordnare för regerings arbete mot våldsbejakande extremism var fokus främst riktat mot diskussionen kring extremistiska jihadistiska grupper som rekryterar i Sverige och att inleda preventivt arbete mot detta. Som en komisk poäng i det sammanhanget kan nämnas att de grupper som arbetar med denna typ sv frågor inte alls involverats i det arbetet.
I Agenda sade Anders Ygeman att man funderar över hur vi ska lagstifta mot att pengar slussas från Sverige till olika terrorgrupper. Reliefen var attentaten i Danmark och Frankrike men vi måste väl trots allt ställa oss en bredare fråga än så. Vilka grupper är terrorgrupper? Vilka grupper förman inte åka som volontär för att stödja, med eller utan vapen? Vi vet sedan innan att Peshmerga varit en grupp som setts med stor skepsis. När kurdiska soldater befriade den syriska staden Kobanê eller fritog den svenska journalisten Joakim Medin däremot, ändrades ljudet i skällan. Men är Peshmerga en legitim grupp att ge sitt stöd? Hur ser det ut med Polidario i Västsahara? Innan vi applåderar offensiva idéer om att strypa rekrytering och ekonomiskt stöd till så kallade terrororganisationer kanske en tydlig redovisning av vilka grupper som avses vore bra...
Men det var alltså inte bara de extrema jihadisterna som skulle tyglas av Sahlins utredning. Det gällde även det växande hotet från extremhögern. Och extremvänstern. Men vilken är då den extrema vänstern? Att det finns tydliga gränser är klart. Grupper som Revolutionära Fronten och Antifascistisk Aktion arbetar öppet och uttryckligen med fysiska konfrontationer av meningsmotståndare. Men inte bara dessa grupper betraktas som "vänsterextrema". Det gör även grupper som inte har våld som arbetsmetod, såväl Förbundet Allt åt alla som SUF. Att döma av vad som finns att läsa på Samtalskompassen, den nylanserade sidan för att informera om våldsbejakande extremism, är orsaken till att SUF och Allt åt alla finns med på listan över våldsbejakande vänsterextrema organisationer snarast deras retoriska grepp och sätt att kommunicera. Exempelvis menar man att det faktum att grupperna talat om klasshat skulle vara särskilt graverande.
Det finns en intervju med en tjej som säger sig ha tagit sig ur den s.k. autonoma miljön. Om hennes historia stämmer deltog hon (om vi antar att intervjun med henne är ny) som 7 eller 8 år gammal i Göteborgskravallerna. Det var inkörsporten... Precis som när staten skulle fördöma Vänsterparitets historia genom utställningen om Demokratiska Kampuchea på Forum för levande historia är den nya statliga propagandan full av logiska luckor och frågetecken.
Självklart är detta något att ta på största allvar. Staten tar sig rätten att peka ut enskilda vänsterorganisationer (som de uppenbarligen mest googlat eller hört talas om) som extrema på väldigt lösa grunder. Härigenom försöker man uppenbart stigmatisera radikala och progressiva grupper. Samtidigt ser vi hur regeringen och den borgerliga oppositionen är kringsvärmade av vapenlobbyister och NATO-anhängare. De kräver att vi vi inom den breda vänstern tar avstånd från våld, men ärligt talat, vem fan är det som är våldskåt i den jämförelsen?
Kommentarer