Tillfrågad vad som skiljer rikt folk från oss andra skall Ernest Hemingway, enligt ryktet, lakoniskt ha föreslagit: "De har mera pengar".
Är detta verkligen det enda som skiljer oss från dem? I förstone tror man gärna att Hemingway hade missat något, i synnerhet efter att något försenat sträckläst Göran Häggs "Svenska förmögenheter" (Lind&Co; 2013; 383 s.).
Fast, Hemingway hade nog i grund och botten rätt i alla fall: det är inte skitstövlar som gör pengar - det är pengar som gör skitstövlar av folk och som gör att de har råd att vara det. Hägg har skrivit en faktarik och mycket underhållande - men ändå systematiskt uppbyggd - bok om hur 15-20 familjer i Sverige - från Wallenberg till Stenbeck alltsedan 1800-talets byggt upp förmögenheter, som i några fall placerat dem i toppen även med internationella mått - Kamprads 450 miljarder är t ex inte kattskit.
Familjerna hos Hägg har med undantag för några perenna förmögenheter, som Wallenbergs, Johnssons, Bonniers under 1-2 sekler hunnit följa tregenerationersschemat: bygga upp, förvalta, förstöra. IKEA-grundarens och H&M-Perssons förmögenheter befinner sig dock ännu i sina första två generationer.
Rikt folk, i synnerhet de familjer som vi får följa hos Hägg, tycks faktiskt med mycket få undantag också skilja ut sig genom ett övermått av snikenhet och total hänsynslöshet.
Den som, till skillnad från Hägg, sätter tilltro till de biografier över våra största kapitalägare, som utgör beställningsarbeten till företagens jubiléer, beträffande magnaternas överlägsna begåvning, kreativitet och spiritualitet riskerar dock i allmänhet få sina illusioner krossade genom att läsa hans bok. Men vissa anekdotiska ljusglimtar finner författaren:
Adolf Lundin lyckades tidigt i sin karriär (som oljeprospektör) uppdaga en större fyndighet utanför Qatar - som han endast genom en större muta till emiren skulle kunna få utvinna. Lundins advokater avrådde i fallet bestämt från bestickning. Lundin överenskom - enligt eget skryt - i stället om ett vad med emiren och satsade en miljon dollar på att det dagen därpå skulle regna i Qatar. Föga förvånande vann emiren vadet och skänkte därpå koncessionen till Lundins bolag.
Även om porträtten av finanshusen - troligen av juridiska skäl - tenderar att bli lite rundare i kanten ju mera vi närmar oss samtiden gäller omdömet: En bättre och mera roande populär svensk ekonomihistoria i fickformat har jag inte läst sedan CH Hermanssons "15 familjer " 1963 - vilken den produktive och mångkunnige Hägg har åstadkommit en välbehövlig uppdatering till.
