Utan revolutionär teori inget revolutionärt parti. Det slog Lenin fast. Historien innehåller många tragiska exempel på detta. Vänstersocialister caballero, som utsågs till president under den spanska revolutionen ville fullfölja revolutionen, detsamma gällde Salvador Allende som var president i Chile 1970 -1973. Men de saknade det nödvändiga redskapet, ett parti förmöget att planlägga och genomföra en revolution. Detsamma gällde den framlidne presidenten Chávez i Venezuela.
Att de vänsterpartier som fanns i dessa länder inte var fullt ut revolutionära berodde på teoretiska tillkortakommanden. I synnerhet saknades insikt om att den borgerliga staten måste monteras ned och ersättas av en demokratisk rådsmakt där alla politiker kan bytas ut på kort varsel och där ingen politiker eller ämbetsman tjänar mer än vad en löntagare gör i genomsnitt, samt att polis och militär står under demokratisk kontroll och att dess befäl väljs.
Marx och Engels, liksom Lenin analyserade frågan om staten tydligt; att den i sista hand är ett redskap för den härskande klassen och dess ekonomiska system. Polis, militär, domstolar, utbildning och lagar är ämnade att garantera det kapitalistiska systemets fortbestånd. När den härskande klassens makt hotas kommer den att göra allt för att hålla sig kvar vid makten. I sista hand tar militären över, som i Chile, för att avvärja hotet om en revolution; om än att detta är svårt att genomföra i länder där arbetarklassen är stark, som i Europa, USA och japan, men också de mest utvecklade länderna i Asien och latinamerika, eftersom som den kan provocera fram ett motstånd som stärker revolutionen. Revolutionen behöver ibland kontrarevolutionens piskrapp för att avancera, skrev Karl Marx. Kornilov-upproret under den ryska revolutionen betydde att massorna enades under bolsjevikernas ledning. Under den portugisiska revolutionen 1974-1975 skedde flera kontrarevolutionära kuppförsök. Det sista i mars 1975 ledde till att revolutionen radikaliserades och att bankerna och med dem en stor del av näringslivet förstatligades. Kuppförsöket i venezuela 2002 betydde att socialismen ställdes på dagordningen.
Proletariatett kan inte använda den borgerliga staten utan måste ersätta denna med en arbetarstat som styrs demokratiskt. Men också denna stat är ett övergångsregler på vägen mot ett klasslöst samhälle. Själva existensen av en stat är en rest av klassamhället och behövs bara så länge man inte kan uppfylla alla materiella behov. En arbetarstat kan också behövas för att förhindra bourgeoisien att återta makten.
Arbetarstat en har en dubbel roll. Den är socialistisk eftersom produktionsmedlen ägs kollektivt och produktionen därmed är samhällelig, men tillägnandet av vinsten är privat och fördelningen inte efter behov utan efter insats.
Först när produktionen kan garantera ett överflöd och människor vänt sig vid fördelning efter behov kan staten dö bort och ersättas av ett klasslöst samhälle
Kommentarer