Självfallet kan man inte befalla över en författares privata preferenser. Man kan därför inte be Jan Guillou att som hjältar i nästa romansvit någon gång välja ofrälse folk med IQ understigande 150, som vid sidan av storpolitik gillar falukorv och rotmos med mellanmjölk som dryck. Folk som går på fotboll och sysslar med bingo, brottning eller TV-tittande. Från början trodde man att Guillous hat- eller förkärlek för överklassen och dess miljö och vanor var ironiskt menad. Det verkar dock mer och mer som om hans fascination för fint folk är äkta: för deras mat - och framför allt för deras drycker, deras fritidsnöjen - jakt och nu även havskappsegling. Och för deras medaljer och gradbeteckningar. Lite tjatigt blir det allt!
Att be honom lära sig hur vanligare folk talar sinsemellan får man heller inte ens hoppas på. T ex eller att då och då kasta in lite markeringar i deras dialoger, som åtminstone skulle ge en antydan av ironisk distans, eller blinkning till läsaren, hos författaren vid hans huvudpersonernas ändlösa debatter om vilket vin (och årgång) som bäst skulle passa till den utsökta måltid som deras nystrukna tjänstefolk snart skall bära in. Men allt detta är ändå bara störande bisaker.
Ty efter denna privata utgjutelse måste man likafullt, som vanligt när det gäller Guillou, anbefalla även Blå Stjärnan (Piratförlaget 2015; 480 s.), den femte delen av hans dekalogi om familjen Lauritzen, som handlar om de företagsamma norska bröderna Lauritzen under 1900-talet. Detta trots att Kajsa Ekis Ekman redan vid första delen, Brobyggarna, hade i stort sett samma dämpat entusiastiska syn som jag:
"Det blir inte direkt Vilhelm Moberg eller Moa Martinson. Men väl en vuxenvariant av Olov Svedelids historiska ungdomsromaner."
Detsamma kunde man f ö ha sagt om Upton Sinclairs bladvändarromansvit om Lanny Budd, som på sin tid betydde mycket för en progressiv 1900-talsgeneration - bl a uppenbarligen för Guillou.
"Blå Stjärnan" handlar om hur en ny, feminin generation av lauritzssöner ( Joanne och Rosa) med framgång slåss mot den tyska ockupationen av Norge 1940-45 - och hur den svenska politiken efter hösten 1942 i tid (mera skickligt än moraliskt) svängde från tyskneutralitet till västneutralitet. Ämnet är kanske inte helt nytt, men Guillou vill denna gång dessutom påvisa att kvinnornas roll i motståndskampen var mera betydande än vad den officiella (maskulina) eftervärlden har velat medge.
Jan Bergman, vars dokumentärroman "Sekreterarklubben" ordentligt har inspirerat en del av "Blå Stjärnan" har visserligen gått i taket, trots att Guillou i ett efterord har gett honom utförligt erkännande för hans research kring ett tidigare dåligt utrett inslag av nazimotståndet i Skandinavien. Han hade bort vara tacksam, eftersom hans rön genom Guillous verk och renommé verkligen kommer att få ordentlig spridning - och det är väl vad en seriös författare vill?
Som jag alltid har sagt - Jan Guillou är inte bara en lysande progressiv journalist - han är kanske också vår bäste, sämste progressive författare som man därför gärna förlåter en del irriterande manér.
