Klassificering av epoker har alltid varit en av historikernas främsta favoritsysselsättningar. Idag har detta lett till en närmast patologisk upptagenhet vid att ställa diagnos på samtiden hos humanister och samshällvetare. Med etiketter som antingen anger ett "efter" (post-) eller en "pånyttfödelse" (ny-) i relation till någon ideologisk rörelse eller strömning som härrör ur det föregående århundradet, 1900-talet, gör vi frekvent analyser av samtiden. Begrepp som postmodernism, postkolonialism, poststrukturalism, postkommunism, postsekularism har fångat kulturella, vetenskapliga, politiska och religiösa dimensioner i samtiden. Med nynazism, nyfascism, nyliberalism, nykonservatism och new public management (NPM) har vi med kritisk blick etiketterat återkomsten av gamla och nyare ideologiska strömningar. Den som kan orientera sig bland begreppen och använda dem på kreativa sätt kan göra anspråk på att vara samhällsorienterad. Men har vi inte missat den viktigaste politiska tendensen i samtidens kapitalistiska samhälle? Bevittnar vi inte demokratins successiva borttynande, död och övergång i ett postdemokratiskt tillstånd? Vi röstar visserligen fortfarande vart fjärde år, och vi har en riksdag som är folkvald, men vad därutöver? Flera samtida tendenser kan samfällda förstås som att vi genomlever en stor förändring, en postdemokratisk (r)evolution som innebär en större förändring än den transformation som alla verkar ha velat tala om under slutet av 1900-talet, nämligen övergången från ett industrisamhälle till ett informationssamhälle.
Vi lever idag i en märklig politisk situation där de yttre formerna för det som en gång var en nationell demokrati är till synes intakta, men där en djupare analys visar att kapitalismens krafter har överspelat den eller kanske snarare utmanövrerat den. Sydeuropeiska väljare har i flera fall valt politiska företrädare som velat behålla eller utvidga det offentliga. Folket (demos) har velat göra andra prioriteringar än vad världshandelsorganisationerna, bankerna och storföretagen har ansett vara "den enda vägens politik", men blivit överkörda av överstatliga organ och långivare. På flera håll har teknokratiska ministärer bestående av ekonomer, jurister och högre ämbetsmän ersatt demokratiskt valda politiker för att "få ordning" på staternas ekonomi. Som Nina Björk diskuterat i en debattartikel i Arena har dessa diktatoriska fasoner ofta kommenterats med attityden att folket förstår sig inte på ekonomi (Björk, 2015). Tydligare kan knappast en elitistisk antidemokratisk rörelse (som inte nödvändigtvis är fascistisk) uttryckas i samtiden. I länder där den postdemokratiska förskjutningen inte har varit lika dramatisk ser man dock tydliga förändringar av politikerrollen och av de politiska partiernas förhållningssätt till varandra. Partierna trängs i en mittenfåra där meningsskiljaktigheter består av yttre fernissa. Svenska moderater och socialdemokrater förespråkar samma politik, låt vara att de senare försöker ha en typ av etisk inramning av de "nödvändiga åtgärderna". Det finns två tolkningar av denna likriktning. Antingen finns det bara ett sätt att styra ett samhälle, eller också finns det flera. Om man tror på det sistnämnda måste man fortsätta maktanalysen. Det finns säkerligen flera orsaker till denna likriktning, och detta är inte platsen för en genomgripande analys, men några iakttagelser kan man göra. Socialdemokratins intellektuella verkar ha slutat läsa och låta sig inspireras av arbetarrörelsens intellektuella tradition. Vem läser Marx, Luxemburg, makarna Myrdal, Gramsci eller Wigforss idag och vågar lyfta dem i den politiska debatten? Arbetarrörelsens företrädare har slutat att formulera alternativ till de nationalekonomiska teoribildningar som dominerar handelshögskolornas undervisning och som är olika varianter av "rational choise". Däremot verkar politiker av alla falanger ha tagit intryck av nypositivistiska strömningar inom human- och samhällsvetenskaperna som argumenterar för att grunda politiska förslag och beslut på evidens, dvs föreställt ideologibefriade och kontextlösa empiriska bevis för vad som fungerar och vad som är (www.evidensbaseradpolicy.se). I ett sådant intellektuellt politiskt klimat tynar naturligtvis demokratiidén bort, eftersom det är experter, akademiker och ekonomer som sitter på nycklarna till framtiden, knappast medborgarna i gemen. Sålunda har ekonomismens hjälpdiscipliner som new public management ersatt värdebaserade politiska projekt som utgått från progressiva idéer som vill arbeta för ett annat samhälle än det som är förhanden. Detta är också understött av den kanske farligaste ideologiska förskjutningen. Själva föreställningen att människor är ideologiska subjekt (medborgare) har ersatts med andra typer av idéer om självförverkligande, där konsumismen är ledstjärna. Själva medborgaridén (med rötter i franska revolutionen) har ersatts av föreställningar om människor som "konsumenter" där inflytandet över samhället sker i kraft av potentialen att köpa eller avstå från köp. Att diskutera, problematisera och konfrontera idéer (debattera) om samhället är förlegat - experterna är ju eniga och vet bäst. Och kanske mest påtagligt: Subjekten med agens och rättigheter är inte längre människor som organiserar sig kollektivt, utan företag som i egenskap av juridiska och ekonomiska subjekt kan stämma stater och organisationer, äga rättigheter och tillskrivas den magiska egenskapen att skapa näringar och bestående värden.
Dessa ideologiska förändringar tillsammans med den fysiska förflyttningen av makt och inflytande från nationalstatens demokratiska institutioner till överstatliga, byråkratiska organ utan reell insyn utgör belägg för att vi håller på att inträda i ett postdemokratiskt tillstånd. Under 1900-talets första hälft blev den borgerliga demokratins institutioner efter mycket kamp och agitation tillgängliga för folkets breda lager genom allmän, lika och könsneutral rösträtt. Men 1900-talets internationella historia visar att den parlamentariska demokratin alltid har varit bräcklig. Parallellt har totalitära diktaturer (fascism, nazism, falangism, sovjetkommunism) utgjort reella alternativ. I de fall totalitarismen övervunnits har det skett genom världskrig och ofattbara offer. För Sveriges vidkommande skedde en relativt sett oblodig demokratisk evolution, naturligtvis med beaktande av att den svenska välfärdsstaten byggde på en ohelig allians mellan socialdemokratin och kapitalets företrädare. Denna demokratiska evolution innebar bekämpning av den värsta fattigdomen, upphävande av proletariseringen och system för ekonomisk fördelning så att en mer jämlik fördelning av inflytande, utbildning, vård och omsorg var möjlig. Sociala grupper som tidigare uteslutits från makt och inflytande fick större möjligheter att etablera sig som politiska subjekt genom bland annat de fria, slutna och återkommande demokratiska valen till landets parlament. Men gränsen för demokratin gick vid frågan om ekonomisk demokrati, där gjorde progressivismen halt. Under 1900-talets slutskede och 2000-talets första årtionden har de demokratiska institutionerna dränerats på makt och inflytande. Det kapitalistiska systemet har effektivt kastrerat demokratins potenta organ. Som bekant är den överordande principen om "fri rörlighet" en kapitalistisk doktrin som kvasidemokratiska och byråkratiskt snåriga överstatliga organ använt för att krossa alla begränsningar av kapitalismen som folkmajoriteter velat rösta fram. Koden till att låta "fri rörlighet" krossa demokratins institutioner ligger i att låta "rörligheten" diskursivt omfatta både kapital och människor, så att en internationaliseringsvänlig vänster inte kan invända utom i frågor som strikt gäller fackliga rättigheter - en strid som kommer att gå förlorad i flyktingströmmarnas tid. Kapitalet har dock alltid varit huvudsaken, och alla handelshinder som demokratin har velat ställa upp har effektivt undanröjts samtidigt som handelsutrymmet för parlamenten kringskurits och förflyttats till centralistiska, mer byråkratiska organ. EU är ett lysande exempel. De nationella parlamenten står kvar som artefakter över ett 1900-tal där man fortfarande trodde på folkrörelserna och idéerna. De är numera befolkade av förtroendevalda som är mera av ceremoniella representanter än politiker. Deras ekonomiska mandat är begränsade, vilket gör dem till vingklippta figurer med främst retoriska uppgifter och en opposition som i princip är reducerad till identitetspolitik, dvs debattera rättigheter hos minoritetsgrupper av olika slag. Min tes är att demokratins institutioner är (på väg) att bli lika museala objekt och artefakter som de europeiska kungahusen, och att deras funktioner i parallell till dessa institutioner håller på att bli ceremoniella reminiscenser av ett politiskt system och en överideologi som endast en minoritet är beredd att praktiskt omsätta.
Men kanske är det inte försent att väcka en rörelse som tror på det långsiktiga projektet att (åter)etablera demokratin som styrelseform, och då inte bara som en lista över mänskliga och individuella fri- och rättigheter inom ramen för ett kapitalistiskt system? Kanske bör vi bidra till att etablera en ny demokratisk massrörelse som kan gjuta kraft i nya och gamla demokratiska institutioner? Det kräver förvisso mycken politisk dådkraft att skapa och restaurera parlamenten så att de blir centrala för styrningen av ett öppet, postnationalistiskt och inkluderande samhälle. Förmodligen krävs det ett nytt öppnare medborgarskap som tar pluralismen i Sverige på allvar men som samtidigt skapar ett nytt "vi" (Wickström, 2013). De demokratiska institutionernas bevarande och utveckling kan endast ske genom att människor blir politiska subjekt med reellt inflytande över sina egna angelägenheter men också med inflytande och ansvar för det gemensamma. Det kan inte ske en integration om inte integrationen också innebär att nyanlända och sedan länge etablerade får del i makten över det gemensamma, och inte endast över sina individuella plånböcker.
Här har socialisterna sin stora framtidsuppgift. Jag vill påstå att vänstern är den enda politiska strömning som fortfarande tror på demokratin. Som religionshistoriker har jag följt debatten om de postkristna majoritetssvenskarna, vilka döper sina barn i kyrkan och går i julottan, men som inte skulle drömma om att kalla sig "religiösa" eller "kristna" (Thurfjell, 2015). I dagens postdemokratiska förändring råder en omvänd logik: Alla politiska partier och rörelser bekänner sig till "demokratin", men i praktiken är det en minoritet (vänstern) som i praktiken tror på den, vill utvidga den och låta den prägla flera sektorer i samhället idag. Liberaler talar gärna om demokrati, men verkar begränsa den till de fri- och rättigheter som är förutsättningen för en politisk demokrati, dvs folkmakt. Vilken annan rörelse än vänstern vill arbeta för arbetstagarnas ökade inflytande på arbetsplatserna och för den gemensamma sektorns ökade makt och expansion? För de folkvaldas ökade inflytande över gemensamt insamlade medel - självklara demokratiska förändringar? Att andas åtgärder som drar åt ekonomisk demokrati är politiskt självmord idag för en aktiv politiker, även inom den breda socialdemokratin. Det är snarare en diskursiv regel att förespråka minskat politiskt inflytande i samma andetag som man talar om minskat regeltvång och minskad byråkrati. Vänsterrörelsen är härvidlag demokratiska fundamentalister. Det är en fundamentalism som vi ska bygga vidare på. Vi måste börja tala om att utvidga människors inflytande inte bara över sina egna liv, utan även över de gemensamma angelägenheter som heter samhället och framtiden. Därför ska vi sluta tala om ekonomi med termer som utanförskap, tillväxt och näringsliv och istället bidra till att bygga en ny medborgarrörelse med demokratisk hushållning över våra gemensamma resurser som framtidsmål. Endast så kan vi bygga socialt och miljömässigt hållbara samhällen. Det postdemokratiska tillståndet behöver vi alltså bekämpa genom att kräva att fler får inflytande över fler områden och att vi har demokratiska institutioner med reell makt. Är inte det att vara demokrat, så säg?

Referenser

Björk, Nina (2015) "För dum för demokrati". Dagens Arena. Debatt. 2 oktober 2015. http://www.dagensarena.se/magasinetarena/nina-bjork-for-dum-for-demokrati/

http://www.evidensbaseradpolicy.se

Thurfjell, David (2015) Det gudlösa folket: de postkristna svenskarna och religionen. Stockholm.

Wickström, Johan (2013) "Vilka borde vi vara, då?". Debatt. Åsikt Uppsala. Upsala Nya Tidning. 18 november 2013. http://www.unt.se/asikt/debatt/vilka-borde-vi-vara-da-2696968.aspx