Att katter gillar fisk och att kapitalet och dess politiker gillar maximal utsugning av arbetskraft ligger i sakens natur. Kapitalister som upphör att göra det, är inga kapitalister längre. Ändå är man imponerad över deras uppfinningsrikedom för att i alla lägen motivera högre vinster och lägre pris på arbetskraften:
När Sverige går bra och risken för överhettning föreligger måste våra löneanspråk hållas nere till ett minimum, för annars kommer internationell konkurrenskraft hos vårt näringsliv förloras och en löneinflation utlösas. Med ökad investeringsvilja globalt och åtföljande ökande vinstanspråk måste vinsterna även här tillåtas öka för att vi skall kunna behålla kapitalet inom landet och kunna attrahera utländskt kapital. Detta kräver också lägre löneanspråk.
När Sverige går bra och ökad efterfrågan föreligger på arbetskraft inom den privata sektorn måste den offentliga verksamheten inom vård och omsorg hållas tillbaka och löneanspråken hållas nere för att ingen osund och inflationsdrivande konkurrens om arbetskraft skall kunna uppstå. När Sverige går bra måste dessutom alla hinder, t ex inom arbets- och trygghetslagstiftning undanröjas för att möjliggöra att all tillgänglig arbetskraft ställs till arbetsmarknadens förfogande.
När Sverige går bra och brist på arbetskraft råder måste arbetslöshetsunderstöd och sociala bidrag hållas tillbaka för att ingen av ekonomiska skäl skall undandra arbetsmarknaden sin arbetskraft. Ty annars lönar det inte att arbeta till de låga löner som expertisen förordar.
När Sverige däremot går dåligt måste vi öka investeringsviljan genom att vinstnivån tillåts öka, vilket kräver lägre löner. Vid lågkonjunktur och minskad efterfrågan med risk för en förödande deflation måste dessutom våra löner pressas så långt möjligt för att konkurrenskraften hos vårt näringsliv skall kunna återerövras, genom att vi då kan producera till lägre priser.
När Sverige går dåligt med ökande arbetslöshet måste den offentliga verksamheten, t ex inom vård och omsorg, hållas tillbaka på grund av sjunkande skatteintäkter och genom att man inte kan bromsa återhämtningen genom höjt skatteuttag. Arbetslöshetsunderstöd och sociala bidrag måste då minska eftersom medel saknas och vi inte kan öka skatten. Då måste vi öppna våra hjärtan och alla hjälpas åt för att få igång hjulen. Alla hinder, t ex inom arbetslagstiftning och trygghetssystem undanröjas för att individerna skall kunna komma i arbete för en lön som är förenlig med bibehållen konkurrenskraft hos vårt näringsliv.
Jag trodde att jag med ovanstående förteckning hade täckt in alla tänkbara argument för frusna/sänkta löner hos borgerliga ekonomer och deras politiker. Men nu har kapitalisterna laddat om och åtminstone har tre kreativa Allianspartier funnit ytterligare ett:
"Flyktingar väller in" över våra gränser, nämligen, och det är facket som har ansvaret för att de inte får jobb, genom att kräva att de skall ha lika lön för lika arbete. Det är således själviskt, inhumant och nu dessutom främlingsfientligt att kräva jämlikhet mellan befintliga och tillkommande arbetare. Ty visst är det bättre med svältlön än ingen alls? Förutsättning för att denna bondfångeriargumentation kan gå hem är en kronisk Svensk arbetslöshet på 7-8%, som bedöms vara stigande under de närmaste åren.
Eftersom samma politiker skyller även arbetslösheten på på facket blir arbetarrörelsen i längden svarslös, så länge den inte orkar tänka utanför den kapitalistiska boxen.