Utred Sydafrikaspåret – på riktigt

Den inofficiellt dömde Christer Pettersson har till sist accepterats som Palmes mördare av Åsa Linderborg (Aftonbladet 2016-03-09). Allt annat är för henne numera fiktion. De flesta av ”privatspanarnas” texter och teorier måste avfärdas som konspiratoriska och tragiska, medan andra har litterära kvalitéer – och inom den kategorin placeras författaren och dramatikern Stefan Lindbergs nya bok om den 33-årige EAP-sympatisören från Jämjö som här uppträder i fiktiv gestalt.

Det är ”lätt att bli förälskad i en teori” säger någon ifall outredda uppslag i Sydafrikaspåret lyfts fram. ”Det fanns ett vittne och det vittnet pekade ut Pettersson som mördaren”, säger någon annan. Palmeutredarna har sedan rättegången mot alkisen från Rotebro gick åt skogen och frikännandet i Svea hovrätt 1989 betraktat mordet som ”polisiärt uppklarat”. Så var även fallet när Hans Ölvebro och Jan Danielsson 1996 spenderade några veckor i Sydafrika med media i släptåg för att följa upp de trådar som ledde dit. Med hjälp av sydafrikansk polis kunde bland annat ett vapen av modell Smith & Wesson 357 provskjutas och avfärdas som mordvapnet. De träffade också Craig Williamson under vistelsen och denne förnekade naturligtvis all inblandning i mordet.

Det går inte att belägga att Williamson var på plats i Sverige veckan före mordet när Palme talade under Folkriksdagen mot apartheid. Det vore emellertid uppseendeväckande och konstigt om inte han eller någon annan inom spionnätverket Operation Longreach på det ena eller andra sättet var närvarande. Denna organisation ägnade sig inte bara åt övervakning och infiltration av antiapartheidrörelsen utan den genomförde även mord på aktivister utomlands och sprängningar av ANC-kontor. Williamson och Eugene de Kock är några av de namn som ofta dyker upp i samband med Sydafrikaspåret. Under de 20 år som har gått sedan Palmeutredningens resa till Sydafrika har ett antal artiklar och uppslag presenterats i svensk media, senast häromveckan i Expressen, men få av dem går djupare ner i det material som faktiskt finns att tillgå i ämnet. Ibland publiceras en suddig bild bakifrån på en man i keps, tagen på Arlanda strax efter mordet och som uppges vara identisk med Eugene de Kock. Hur nu någon kan avgöra det? Företeelser som dessa skapar knappast någon aura av trovärdighet kring Sydafrikaspåret.

För några år sedan beställde jag en rapport om Sydafrikaspåret som finns arkiverad hos Palmeutredningen. Rapporten var då försedd med hemligstämpel av utredningstekniska skäl, men jag fick ändå ut nästan hela texten (sidan 2 saknades i den kopia jag fick hemskickad), med hänvisning till att jag är forskare och historiker. Därefter hävdes hemligstämpeln, vilket i sig är ett tecken på att spåret betraktas som iskallt av de poliser som numera arbetar i Palmeutredningen. Rapporten är tillgänglig för vem som helst som önskar ta del av den. Den är författad av polisen Jan-Åke Kjellberg som borde vara intressant att intervjua för den journalist som önskar veta mer om en eventuell sydafrikansk koppling till mordet på Olof Palme. Kjellberg tjänstgjorde i den sydafrikanska Sannings- och försoningskommissionen (TRC) under åren 1996-99 och var en viktig kugge i det utredningsarbete som bedrevs där.

Kjellberg har förhört och samtalat med en rad av de personer som omnämns i samband med Palmemordet, däribland Williamson och de Kock. Han har också förhört en person som ingick i Williamsons nätverk och som av andra inom detta nätverk pekades ut som Palmes mördare. Denne man som talar flytande svenska eftersom hans fostermor var svenska, reste vid upprepade tillfällen till Sverige under 1980-talet. Han uppträdde med flera olika identiteter; Nigel Barnett, Henry William Bacon och Nicho Esslin. Kjellberg förhörde honom i Mocambique där han satt i häkte i slutet av 1990-talet. Barnett förnekade liksom Williamson och de Kock att han skulle ha varit inblandad i mordet på Palme. Detta borde rimligtvis inte vara tillräckligt för att avskriva dem som intressanta i utredningen. Barnett gjorde också ett lögndetektorstest. Utslaget redovisas i Kjellbergs rapport och det talade inte till Barnetts fördel. Även om ett lögndetektorstest inte utgör någon giltig bevisning borde resultatet motivera fortsatt utredning. När jag intervjuade Kjellberg år 2012, berättade han om sin upplevelse av att Barnett visste mer än vad han berättade under förhöret. Han är en erfaren polis, utredare och förhörsledare och hans uppfattning borde ha varit nog så intressant att ta fasta på för Ölvebro och Danielsson, men så blev det uppenbarligen inte.

Det Kjellberg har förstått till skillnad från Palmeutredarna, och som inte flesta kommentatorer och skribenter i Sverige heller tycks ha begripit, är hur sanningen om mordet på Palme skulle kunna finnas dold i den sydafrikanska strukturella kontexten av korruption, våld och förräderi som grundlades under apartheidtiden. Denna verklighets konsekvenser upphörde inte att existera efter det vita minoritetsstyrets fall. Tyvärr blev försoningsimperativet huvudfokus för TRC medan sanningen ofta hamnade i skuggan. Förövare som Craig Williamson och den tidigare soldaten i ANC:s väpnade gren Umkhonto we Sizwe, Joe Mamasela, dömdes aldrig för sina illdåd. De fick istället amnesti och fri lejd i försoningens namn. Williamson var ansvarig för mordet på Ruth First; attentatet mot makarna Schoon i Angola där anti-apartheidaktivisten Marius Schoons hustru Jeanette och dottern Khatryn, sprängdes i småbitar av en brevbomb, medan parets fyraårige son mirakulöst nog överlevde och oskadd återfanns bredvid det som var kvar av mamman och systern; mordförsöket på Albie Sachs; bombattentaten mot ANC-kontoret i London och så vidare och så vidare. Om inte den före detta Umkhonto we Sizwe-soldaten och ANC-anhängaren, Joe Mamasela, som i TRC-förhören erkände ett trettiotal mord på anti-apartheidaktivister i Sydafrika, hade beviljats amnesti skulle förmodligen Lali Nhlapo varit vid liv än idag. Han sköts nämligen ihjäl av Mamasela i augusti 2010. Vissa av de ansvariga förövarna blev aldrig förhörda överhuvudtaget. De stora multinationella företagen behövde heller aldrig svara på några frågor om sina aktiviteter i landet under apartheidtiden. Offren för förtrycket under apartheidtiden måste däremot ständigt, som exempelvis några av mina informanter i Port Elizabeth, vara beredda på att de på snabbköpet, stranden eller gatan när som helst kan stöta på de före detta säkerhetspoliser som förhörde eller misshandlade dem under 1980-talet. Många av dem är framgångsrika företagare inom säkerhets- eller turistbranschen eller någon annan lukrativ verksamhet. Craig Williamson är numera en välbeställd affärsman som kör en fyrhjulsdriven lyxbil i Johannesburgs förorter, medan många av de anhöriga till offren för honom och hans likar lever kvar i eländiga kåkstäder utan arbete och pengar.

Försoningen har i vissa fall slagit stenhårt mot anhöriga till de offer som inte har fått upprättelse i TRC. Försoningen har de facto skyddat förövare från sanningens konsekvenser. Ett år före mordet på Palme, den 21 mars 1985, sköt apartheidregimens säkerhetsstyrkor skarpt mot ett begravningståg i kåkstaden Langa utanför Uitenhage. Enligt de officiella siffrorna över antalet offer rörde det sig om ett tjugotal döda, men än idag cirkulerar listor på ett större antal människor som försvann denna dag och bitterheten är stor bland invånarna i Kwanobuhle och Langa över att de saknades existens inte erkänns av myndigheterna. Sanningens och försoningens dilemman blev också tydligt i fallet Winnie Mandela, som aldrig på allvar behövde konfronteras angående sin inblandning mordet på fjortonårige Stompie Moekitzo 1989 i Soweto och andra illdåd. Istället bedyrade Desmond Tutu henne sin kärlek när hon hade vittnat inför TRC.

Den nuvarande presidenten i Sydafrika, Jacob Zuma, var under lång tid chef för ANC:s underrättelsetjänst och hade operativt ansvar för infiltration och spionverksamhet i slutet av 1980-talet och in på 1990-talet. Den sydafrikanska säkerhetspolisens och regimens militära underrättelseverksamhet var till skillnad från ANC:s resursstark och kompentent. Den var inte passiv och hade inte för avsikt att titta på när regimen och de vita privilegierna hotades av trycket utifrån och inifrån. Vissa kretsar inom regimens säkerhetsapparat fruktade säkert också vad konsekvenserna bli för dem själva om regimen föll. Organisationer infiltrerades i syfte att splittra och försvaga motståndet mot apartheidsystemet. Information köptes och byttes av båda sidor och det finns anledning att misstänka att aktörer inom den gamla regimens säkerhetstjänster har interagerat före och efter 1994 i så stor utsträckning att de fortfarande kan skydda sig själva via sammanfallande intressen med delar av det nuvarande maktetablissemanget.

Jan-Åke Kjellberg utredde Sydafrikaspåret i den mån han kunde göra det utan att riskera sin egen säkerhet och med de begränsade resurser och befogenheter han hade till sitt förfogande. Mycket av innehållet i hans rapport har förblivit okänt för den breda allmänheten och frågan är om Palmeutredarna överhuvudtaget har läst den i sin helhet. Leif GW Persson och Jan Guillou som ibland brukar kommentera och engagera sig i Palmeutredarnas arbete och Åsa Linderborg som numera har övergett polisspåret, har nog inte heller gjort det gissar jag. Om Palmeutredarna hade visat större intresse för det spår som ledde till Sydafrika och lagt ner relevanta resurser på det hade det också gått att komma längre. Det är jag helt övertygad om. En förutsättning för att det ska vara möjligt att utreda substansen i Sydafrikaspåret är att befogenhet och förtroende ges till personer som Jan-Åke Kjellberg och andra Sydafrikakännare – inte nödvändigtvis enbart poliser och jurister – med stora kunskaper om den mycket specifika politiska och rättsliga kontexten i Sydafrika. Detta måste ske i samarbete med icke-korrupta lager inom sydafrikansk polis och i de delar av samhället och rättsväsendet som står utanför och över det politiska räv- och maktspelet i landet och som har tillräckligt med auktoritet och integritet för att inte låta sig påverkas av detsamma. Först då skulle bli möjligt att fullt ut bekräfta eller avfärda Sydafrikaspåret.

Artikelförfattaren är docent i historia och författare till boken: 
Ingen enkelriktad väg till frihet. Rörelserna och berättelserna om kampen mot apartheid (2014).