And the world did gaze in deep amaze
At those fearless men, though few,
Who bore the fight that freedom´s light
Might shine through the foggy dew.
Så går en vers i en av de vackraste sångerna om Påskupproret, ”The Foggy Dew”. Om de som åter reste upprorets fana på Irland. För det var inte första gången, men den här gången, det här upproret, blev ett mer framgångsrikt nederlag än de tidigare. Frasen ur Becketts ”Slutspel” är ofta citerad: Try again, fail better. Det var vad som hände. Rebellernas gevär den där påsken smattrade såväl Irlands frihet som det brittiska imperiets svanesång.
Annandag påsk 1916 marscherar en grupp ur the Irish Volunteers och arbetarpartiets milis, Irish Citizen Army, fram Sackville Street och besätter Huvudpostkontoret. Den irländska trikoloren hissas där den brittiska fanan nyss vajat. Strax efter tolv stiger Patrick Pearse ut på trottoaren och läser proklamationen:
Till det irländska folket
Irländska män och irländska kvinnor: I namn av Gud och de döda generationer från vilka hon hämtar sin gamla tradition av nation, samlar Irland, genom oss sina barn till sin fana och går till attack för sin frihet. ...
Utifrån denna grundläggande rättighet och återigen bekräftande den med vapen inför världen, deklarerar vi härmed den Irländska Republiken som en suverän självständig stat, och vi försvär våra liv och våra vapenbröders för dess frihet, dess välfärd och dess upphöjelse bland nationer....
Därefter förskansar man sig.
De var ett par tusen, de besatte olika stödjepunkter i centrala Dublin, inte alla valda militärstrategiskt kanske, men de bemannades av hängivna, modiga män och kvinnor. De höll ut en vecka. Då hade brittiskt artilleri skjutit staden sönder och samman och inga förstärkningar kom. Sexton ledare avrättades. Cirka tvåtusen sändes till fångläger. Nu reste sig landet. Nu började revolten. De okänsliga engelsmännen hade givit Irland dess martyrer. Den rörelse som dittills ingen brytt sig om, Sinn Fein, blev nu den kraft som skulle förvandla nederlag till seger. Seger? Ja, med den blev det som det blev, 1922 förråddes kampen, men det är en annan historia.
Ett år tidigare hade Pearse redogjort för det republikanska credot; i talet vid den gamle frihetskämpen O´Donovan Rossas grav säger han: ”Vi känner bara en definition av frihet: det är Tones definition, det är Mitchels definition, det är Rossas definition. Låt ingen häda den sak som Irlands döda generationer tjänade genom att ge det ett namn eller definition annorlunda än deras namn och definition.” Home Rule-partiet hade hånats av Pearse, ”Det finns inget skändligare i Irlands historia än den senaste generationens svek”, skrev han, de hade hanterat friheten och oberoendet som en bytesvara, något man kunde schackra med i parlamentet. Friheten fanns inte där längs kompromissernas väg. Friheten nåddes bara i upproret, i den väpnade kampen. Det är det enda England förstår, det väpnade våldet.
Pearse avslutar talet: Så länge Irland har dessa gravar, kommer ett ofritt Irland aldrig att känna fred.
Trikoloren hade man fått från Frankrike 1848, republiken hade man fått från Wolfe Tone, ledaren för upproret 1798. För Tone, som sett motsättningarna mellan befolkningsgrupperna, var fienden, orsaken till eländet, förtrycket och splittringen, England. Hans mål: ena folket, bryta länken till England. Så länge ockupanten var trygghet, säkerhet och identifikation för den ena gruppen och elände och fattigdom för den andra, kan de aldrig enas för att försvara sina intressen som folk, som arbetare, som nation. Republiken handlar om det, nationen enad, politisk kamp utifrån en ekonomisk-social grund, inte etnisk-religiös.
Efter 1798 hade Robert Emmet och hans män rest upprorsfanan 1803, därefter nya uppror 1848, 1867. Rossas dynamitarder hade gjort livet surt i det victorianska London. Påskupproret hade föregåtts av den ”gäliska renässansen”; språket började få liv igen bortom utposterna långt ut i väster. Upprorets ledare är präglade av denna blandning av de gäliska sagorna, katolicismen, frihetskampen och socialismen. Den Stora Svälten låg bara en generation bort, Irland hade förlorat nästan halva sin befolkning sedan Unionen 1800. England höll medvetet Irland som ett fattighus, hindrade industriell utveckling, utom i norr, fyra femtedelar av den odlingsbara jorden ägdes av 4 000 jordägare. ”En enda industri blomstrar”, skrev Marx, ”kistmakarnas.” Parnell, frihetens apostel i parlamentet, hade som Jesus förråtts av de egna. Det fanns mycket att smida myter kring. Att associera kring ur de gamla myterna. Mycket att rena. Mycket förtryck, mycket lidande att hämnas. James Connollys parti och hans armé stod för socialismen i Proklamationen.
Irish Citizen Army hade bildats 1913 under den stora strejk och lock-out som lamslagit Dublin och som slutat i nederlag för de arbetande, armén var de strejkandes självförsvarskår mot polisattacker. Ovanför Liberty Hall, fackföreningarnas hus, stod devisen: Vi tjänar varken kung eller kejsare men Irland.
För det var mitt under det första världskriget som irländarna slog till. Kriget hade fram till dess av de styrande setts som en möjlighet att undkomma de sociala konflikterna genom att samla folket under fanan och hetsa mot de fientliga nationerna. När förlusterna i Flandern blev allt för stora och hären tunnades ut kom hotet om allmän mobilisering också på Irland. Det var en tändande gnista. ”Englands svårighet kan bli Irlands möjlighet.”
”Det ser ut som vi förlorat”, sade Pearse inför krigsrätten. ”Vi har inte förlorat. Att inte ha kämpat hade varit att förlora; att kämpa är att vinna. Vi har inte brutit löftet mot det förflutna och sträckt en tradition åt framtiden.”
Upprorets genklang spred sig över imperiet. ”Vad Irland gjort skall Bengalen göra. Vi för samma kamp”, skrev de indiska socialisterna. Åh, irländare, ni höll ert svärd högt och visade inte någon vit fjäder, skrev den indiska tidningen Ghadr. Påskupproret kallades ”Irlands Amritsar”. Nationalisterna i Burma läste och lärde. Dan Breens bok ”Min kamp för Irlands frihet” fanns översatt, liksom mycket av Sinn Feins propaganda. Den unge Ho Chi Minh lät sig inspireras av hur irländarna tog till vapen ”mitt under första världskriget”, han grät när han hörde om Terence MacSwineys död i hungerstrejk, ”ett land med sådana medborgare kommer aldrig ge upp”. I Egypten tog kampen mot britterna fart vid samma tid, Wafd-partiet hade med strejker och protester utmanat britternas styre. ”Wafdisterna är Egyptens Sinn Fein”, skrev Irish Times. ”Om vi förlorar Irland har vi förlorat imperiet”, sade fältmarskalk Henry Wilson. IRA:s Kilmichael-bakhåll 1920 ”har ryckt upp indierna till en omvärdering av sin position. Egypten stod förtrollat. Det kom slutligen att genomsyra det mörkaste Afrika”, skriver Peter Hart.
I polemik mot de som kallade upproret en ”putsch” svarade Lenin: ”Att föreställa sig att social revolution är möjlig utan revolter från små länder i kolonierna och i Europa, utan revolutionära utbrott från en del av småbourgeoisien med alla sina förbehåll, utan en rörelse från de politiskt omedvetna proletära och halv-proletära massorna mot jordägarnas, kyrkans och monarkins förtryck, mot nationellt förtryck, etc – att föreställa sig detta är att förkasta social revolution. Så om en armé ställer upp och säger, ’Vi är för socialism’ och en annan, någon annanstans säger ’Vi är för imperialism’ och det skulle vara en social revolution! Bara de som har en sådan löjlig pedantisk syn kan skymfa det irländska upproret genom att kalla det en ’putsch’. ”
I valet 1918 gör Sinn Fein rent hus, det gamla konstitutionella partiets tid är ute. Ett eget parlament, An Dail, väljs som inte erkänner britternas överhöghet. 1919 fäller Dan Breen de första brittiska soldaterna i det som blir Frihetskriget. 1922 sitter man i London och förhandlar. Avtalet delar ön och ett inbördeskrig blir följden. Fristatens armé mot IRA. Året därpå lägger IRA ner vapnen. ”Stoppa undan vapnen väl, kamrater, vi kan komma att behöva dem igen.”
Den irländska fristaten blev en bigott, katolsk stat där kyrkan och bourgeoisien, den lilla och den stora, styrde och där irländare förväntades nöja sig med ”frugal komfort”, för att citera de Valera. Emigrationen fortsatte. Fattigdomen och efterblivenheten ekonomiskt sågs som en god sak andligt, kulturellt. IRA fanns kvar, fängslades, avrättades, fortsatte den oavslutade striden. I norra delen skapade unionisterna sin egen stat, katoliker spöades upp med jämna mellanrum, diskriminerades och hölls utan jobb, bostad eller rösträtt. Också deras tålamod skulle ta slut.
”History stays green in Ireland”, sägs det. Skälet? Kanske just att historien ger folket en möjlighet att förstå nuet. Att historien skulle falla i glömska bygger på ett missförstånd. De som samlas för att minnas i år drivs inte av martyrernas spöken, snarare av utsatthet, diskriminering inom arbete, bostäder, polisrepression och åtstramningspolitik från regeringen, EU och IMF. För dem representerar Påsken 1916 motstånd och uppror och oavsett vad det ”nya Sinn Fein” säger ”They haven´t gone away, you know”. Kampen fortsätter.
Anmärkning: I Clarté 1/16 publicerades ovanstående artikel i något förvanskad form. Den här versionen överensstämmer med författarens manus.
