En recension av Zak Cope "Divided World Divided Class"[i].
Den som försöker göra en marxistisk klassanalys idag stöter på avsevärda problem. Den grundläggande skillnaden mellan marxismen och det vardagliga tänkandet på området, som medelklassbegreppet och den förespeglade så kallade klassresan, är först och främst att Marx ansåg att de grundläggande klasserna proletariatet och kapitalisterna är antagonistiska, vilket skall leda till en social revolution och att "Proletärerna har i den ingenting annat att förlora än sina bojor" som det står i det Kommunistiska partiets manifest.
Just detta med "ingenting annat att förlora än sina bojor" har dock gjorts inaktuellt för de imperialistiska ländernas proletariat. Inte för alla hela tiden, kanske inte ens de flesta, men tillräckligt vitt och brett för att rädda kapitalismen undan den proletära revolutionen.
Marx och Engels kunde redan på sin tid iaktta hur det Engelska handelsmonopolet skapade utrymme för vissa förbättringar för somliga arbetare. Engels skrev ett tillägg till sin "Den arbetande klassens läge i England" där han använde uttrycket "en aristokrati inom arbetarklassen" om de sektioner av klassen som fick del i den nya välfärden.
Det första världskriget innebar en större kris för den marxistiska analysen av klasserna och de motsatta klassintressena, då även så kallade arbetarpartier, socialdemokratiska partier i regeringsställning, gav klarsignal för krigskrediterna. Och vilket var värre, deras medlemmar liksom även arbetarklassen i övrigt i de flesta europeiska länder ställde upp i krigets inledning. I stället för att skjuta sina generaler, som det hette i sången. Något som även hade beslutats av den då existerande 2:a Internationalen, att samtliga partier skulle göra.
Lenin sökte en förklaring till detta förräderi i de materiella förhållandena, i stället för bara personliga opportunistiska brister hos politikerna eller religiös nationell yra bland massorna. Han utvecklade teorin om arbetararistokratin vidare och påvisade hur denna finansierade med de extraprofiter som kolonialmakterna pressade ut ur de koloniserade folken[ii].
Efter den ryska revolutionen och den Kommunistiska Internationalens tidigaste år har dock Lenins analys kommit i skymundan. Först gällde det troligen problemet med att vinna eller åtminstone neutralisera de socialdemokratiska partierna till försvaret av Sovjet mot de nazistiska angreppen. Sedan motiverades det troligen av den så kallade fredliga samexistensen mellan det kommunistiska lägret och imperialismen. Först efter brytningen mellan Kina och Sovjet blev frågan om arbetararistokratin åter aktuell.
Enver Hoxha hävdade på Albanska Arbetets Partis kongress 1976 att det imperialistiska systemet skapat de ekonomiska resurserna att korrumpera fått mycket stora proportioner[iii] och han använde redan 1966 arbetararistokratin i sin analys den moderns revisionismens Sovjet[iv].
Det har också publicerats enstaka skrifter som till exempel H. W. Edwards "Labor Aristocracy Mass Base of Social Democracy" (Stockholm: Aurora, 1978) och en rätt kort artikel av Hobsbawm, Lenin och Arbetararistokratin[v] från 1970 som finns översatt till svenska.
Jag har dock inte hittat någon genomgång av frågan som kan mäta sig med "Divided World Divided Class" av Zak Cope. Det står i texten på baksidan av boken att denna är avsedd att vara ett mera betydande bidrag till debatter om den internationella klass-strukturen och den socialistiska strategin för det 21:a århundradet. Jag tycker att det målet uppnås väl när det gäller den internationella klasstukturen, där författaren lyckas visa hur kapitalismens framväxt redan från början varit och ännu är beroende av kolonialism och rasism.
Zak Cope är onekligen lämpligt placerad geografiskt för att studera effekterna på ort och ställe. Han enligt vad han berättar i förordet till den andra utgåvan av boken född i Belfast på Irland och har levt där hela sitt liv.
Även den fortsatta utvecklingen med monopolkapitalism, imperialism, ny-kolonialism och med fascismen som en borgarklassens räddningsplanka har befolkningen på norra Irland tvingats uppleva. Det är möjligt att det är detta perspektiv som har gjort boken möjlig att skriva.
Den andra upplagan av boken vilken jag fått tag i, inleds med en nyskriven text till andra utgåvan – vilket tar upp 40 sidor. Denna del av boken svarar på de vanligaste ("vänster"-) invändningarna mot att välfärden i västvärldens imperialistiska länder i första hand är beroende av dessa staters imperialism och det ojämna utbytet med de fattiga länderna. Samt invändningarna mot att att detta i sin tur bygger på att staten och kapitalet kan avvara de ekonomiska medel för att hålla hemmafronten lugn. Cope avslutar företalet med:
"De som ignorerar eller förringar imperialismens betydelse för bevarandet av dagens kapitalism; för att inte försämra underlaget för de superlöner som betalas till dem och deras kommande väljare, kan inte anses vara socialister.
Det är dags att bryta fullständigt med dem."
Boken har totalt 456 sidor. Efter inledningen följer texten uppdelad på fyra kapitel, och därefter omfattande appendix och bibliografi.
Det första kapitlet behandlar kapitalismens historia och visar hur kapitalismens framväxt redan från början varit beroende av plundring av främmande länder och folk. Den historiska genomgången fortsätter med industrikapitalismen och hur denna tillsammans med kolonialmakten hindrade utvecklingen i de så kallat underutvecklade länderna.
Rasismens historiska betydelse både för kolonialism, både med och utan bosättarpolitik, och hur denna tillsammans med välfärdspolitik för de utvalda skapar en arbetararistokrati bland dessa
Kapitlet avslutas med en genomgång av den senaste globaliseringen av imperialismen och den ideologiska ursäkt "First Worldism" som skapats för den ökade överföringen av värde till de imperialistiska länderna.
Kapitlet avslutas liksom de följande med utförliga referenser och anmärkningar till texten.
Kapitel två behandlar den besvärliga frågan hur värdetransporten från syd till nord egentligen går till. Författaren visar hur ett antal olika modeller samverkar till att dölja det faktum att så gott som hela den profit som (monopol-) kapitalisterna (ofta beskrivna som den översta inkomstpercentilen) tillgodogör sig, skapas utanför de imperialistiska länderna. Zac Cope citerar i avslutningen av kapitlet det tillägg skrivet av M.N. Roy som gjordes till Lenins teser om den nationella frågan vid Kominterns andra kongress 1920. Citatet från M. N. Roy går i korthet ut på att kapitalisterna i de imperialistiska länderna är beredda att avstå så gott som hela profiten från exploateringen av arbetskraften i sina hemländer till arbetararistokratin, så länge de får behålla inflödet av super-profiterna från den billigare arbetskraften i de koloniserade länderna.[vi]
Det tredje kapitlet handlar om de olika modellerna för att förneka att det finns någon imperialistisk superprofit. Rubriken är "The ideology of global wage scaling". Ett exempel har hämtats från Robert Hunter Wades jämförelse mellan antalet arbetade timmar som krävs för att en manlig nyanställd på McDonalds själv skall få råd att köpa sig en Big Mac.
I de imperialistiska länderna, från Västeuropa till Japan rörde det sig på det tidiga 2000-talet om 0,2 till 0,6 timmar, medan arbetande i Pakistan fick jobba 3,5. Däremellan fanns ett mellanskikt av länder som Sydkorea och Malaysia med ca 1,5 timmes jobb på McDonalds för att få motsvarande köpkraft. Kapitlet avslutas med en påminnelse om att de förtryckta minoriteterna inom de imperialistiska länderna också utför en orättvist stor andel av det produktiva arbetet i dessa.
Det fjärde och avslutande kapitlet har rubriken Marxism eller Euromarxism. Det inleds med ett citat från James Connolly, där han tar sig an uppmaningen att inte skylla de brott som begåtts mot Irland på det brittiska folket. Connolly hävdar klart och tydligt åsikten att så länge det brittiska folket stöder det samhällsystem som gör den imperialistiska plundringen möjlig är de medskyldiga.
Kapitlet tar upp och granskar arbetararistokratins historia i Storbritannien, USA och Tyskland. Det avslutas med ett avsnitt om kopplingen mellan arbetararistokratin och fascismen.
Jag hopas verkligen att denna bok blir översatt till svenska. Den kunde fungera som grund för grundcirklar om imperialismen och rasismen. Inklusive den svenska modellen.
Referenser
[i] the-stratification-of-labour-under-capitalism-second-edition
[ii] svenska/lenin/1916/10.htm
[iii] "The present-day imperialist system, which has greater economic possibilities to corrupt the upper strata of the proletariat, the worker aristocracy, has increased the latter to very large proportions." hoxha/works/ebooks/sw/vol5.pdf
[iv] “A worker aristocracy made up of bureaucratic cadres was being created in the Communist Party of the USSR." "From a conversation with Zhou Enlai June 24, 1966"
vidare:
“The danger against which Marx and Engels warned became a reality in the Soviet Union, where, after Stalin's death, the dictatorship of the proletariat degenerated into a counterrevolutionary dictatorship, among other reasons also due to the fact that, as comrade Enver Hoxha points out, in that country “... a worker aristocracy of bureaucratised, privileged cadres, divorced from the people and their lives, who did not have the feeling of the class and class and who were inspired by the bourgeois ideology and the bourgeois way of life was gradually created? This stratum, comprised mainly of cadres of the Party, the State, the economy and the intelligentsia, became the social basis of revisionism. Relying precisely on this stratum, the Khrushchevite revisionists usurped the state power in the Soviet Union, liquidated the dictatorship of the proletariat, established the dictatorship of revisionism and paved the way to the restoration of capitalism." (Enver Hoxha, Report to the 5th Congress of the PLA, p. 84.) citerat från Albania today 1976 5 revolutionarydemocracy.org/archive/albbeur.htm
[v] Hobsbawm-Lenin_och_arbetararistokratin.pdf
[vi] The super-profits made in the colonies form one of the main sources of the resources of contemporary capitalism. The European working class will only succeed in overthrowing the capitalist order once this source has finally been stopped up. The capitalist countries try, not indeed without success, to restore their shaky position by extensive and intensive exploitation of human labour and the natural wealth of the colonies. As a result of the exploitation of the colonial population European imperialism is in a position to grant the labour aristocracy in Europe a whole range of concessions. While on the one hand European imperialism tries to force down the absolute minimum level necessary to keep the proletariat alive by the import of goods produced by the cheaper labour power of the workers of the colonial countries, it is on the other hand prepared to sacrifice the increased profits it could make in the home country in order to receive the super-profits it can obtain by exploitation in the colonies. comintern/2nd-congress/ch04.htm
