I Almedalen har veckan ägnats åt slaget om svenskheten. Eller kanske var det gyttjebrottning, om man ser till det intellektuella innehållet och syftet med de diskussioner som fördes. Visst finns det kulturdrag, tänkesätt och mentaliteter som man idag skulle kunna beteckna som typisk svenska. Svåra att kartlägga och avgränsa; det skulle antagligen behövas samhällsvetenskapliga och historiska undersökningar för att blottlägga dem med något slags säkerhet. Sådana undersökningar skulle också visa att det vi idag skulle beskriva som typiskt svenskt, historiskt sett är en produkt av kulturmöten och yttre influenser av många sorter. Som Fredrik Reinfeldt så riktigt påpekade och Erik Helmerson upprepade i DN härom dagen: ”Ursvenskt är bara barbariet”. Men det är inte den sortens reellt existerande svenskhet politikerna har brottats om i gyttjan under veckan som gick. Den sortens svenskhet är nämligen oduglig för det syfte man vill uppnå: Att skapa legitimitet för den skärpta flyktingpolitiken och hårdare tag mot invandrare. All erfarenhet visar att en sådan politik bara kan lyckas om det skapas en mental klyfta mellan ett bättre vi och ett sämre dom. Därför försöker man få oss att betrakta invandrare och flyktingar som ett sämre slags människor som måste uppfostras och omprogrammeras för att – i bästa fall – kunna anpassas till det svenska samhället. För att uppnå något sådant krävs det påhittade ideologiska konstruktioner. Som att demokrati, mänskliga rättigheter, jämlikhet, hederlighet och arbetsamhet och andra positiva dygder skulle vara typiskt svenska. Och – mer eller mindre outsagt – att flyktingar och invandrare skulle sakna dessa dygder.
Men ta demokratin! Den är inte svensk. Och inte heller är respekten för individen och jämlikheten mellan könen ”västerländska, liberala och humanistiska värderingar” som Jan Björklund påstod. I alla länder där demokrati och lagar som säkerställer mänskliga rättigheter har genomförts har det skett som ett resultat av arbetarklassens kamp. Medan borgarklassens har kämpat emot med näbbar och klor. Och den kämpar fortfarande emot, tro inget annat. Här sitter ledigt klädda svenska politiker, som anser att Brexitomröstningen i Storbritannien borde göras om och som strävar efter att genomföra TTIP-avtalet över huvudena på de berörda människorna, i sommarvärmen och brer ut sig om demokrati. Och vill undervisa flyktingar, som slagits för demokrati i sina hemländer och fått betala ett högt pris för det, i demokratins innebörd. Vad är det om inte den högsta formen av hyckleri? Eller vad ska man säga när ledaren för ett parti som slagits mot dagis och rätten till abort, med försvaret av ”kärnfamiljen” som ideologisk spikklubba, nu vill undervisa flyktingar om betydelsen av kvinnans rättigheter och jämlikhet mellan könen? Eller när moderaternas partisekreterare – ett parti som knappast har utmärkt sig genom kamp mot skattefuskare från överklassen - lyfter fram ”att man ska göra rätt för sig” som typiskt svenskt? Och därmed antyder att flyktingar är ett slags människor som behöver undervisning i den saken. Hur vore det om M i stället ordnade kurser i konsten att göra rätt för sig för sina egna röstare och medlemmar?
Och visst är det tragiskt, när Stefan Löfvén, ansluter sig till kören genom att damma av krigsförbrytaren Tony Blairs gamla paroll ”Gör din plikt, kräv din rätt”:
”Tänk om alla vi som älskar det kunskapshungrande, hårt arbetande Sverige frågade oss själva: Var är min plats i detta? Vad är min uppgift? Vad är min plikt?” (DN 7/6)
Precis som om det skulle vara en alltmer utbredd förekomst av lata snyltare på välfärdssamhället som är det stora problemet i dagens Sverige. Det ekar från 1800-talets liberala ”arbetarvänner”. Som i brist på analys av samhället, eller av rädsla för vad en sådan skulle kunna innebära, nöjde sig med att peka stort med det moraliska pekfingret mot den förmodat lata och försupna arbetarklassen. Nu används samma slags förljugna moraliserande som då användes för att skapa en vrångbild av arbetarklassen till att demonisera flyktingar och invandrare.
Jag brukar känna mig stolt över att vara svensk. Särskilt när jag reser utomlands och möter människor. Jag tror att det är en erfarenhet jag delar med många svenskar. Det kommer att vara svårare att känna den stoltheten nu.