Replik: Tre frågor om Carchedis ideer om keynesiansk politik

Detta är Benny Anderssons genmäle på artikeln Kan keynesiansk politik få ett slut på krisen?

Håller med om att man inte bara bör beakta efterfrågan, som Keynesianserna brukar göra, utan också utbudssidan, dvs produktionen och dess villkor. Men är ändå tveksam till Carchedis något skolastiska analys. Efter en mycket snabb genomläsning inställer sig ett antal frågor. Bland annat de följande, som jag skjuter av från höften. De ifrågasätter om en sjunkande profitkvot verkligen är en allmän tendens som utmärker den kapitalistiska ekonomin. Jag ställer mig också frågande till Carchedis förklaring av den ekonomiska utvecklingen under efterkrigstiden. Men de invändningarna kan jag eventuellt återkomma till i ett senare inlägg.

1. Vilka sektorer av ekonomin har man försökt mäta? ”Den produktiva delen”, hävdar Carchedi i sitt diagram, vad avses? Om han bara syftar på industrin är invändningen given. Tendensen kan gälla för den sektorn, som krymper sedan länge i ”nord” (Europa och USA), samtidigt som allt fler arbetare idag producerar mervärde i en expanderande tjänstesektor. För att empiriska mätningar av profitkvoten ska ha relevans måste de omfatta hela den mervärdeproducerande ekonomin.
2. Eftersom diskussioner om profitkvot oftast brukar landa i komplikationer kring hur man bäst bör mäta denna, kan det vara poäng att också beakta enklare mått, som produktivitetens utveckling. I de flesta av länderna i ”nord” tycks produktiviteten stagnera, om man ser till hela ekonomin (till skillnad från i industrisektorn, där den fortsätter att öka). Motsäger inte det Carchedis underliggande tes att allt fler arbetare i dessa länder ersätts av maskiner (och därmed också följdtesen om allmänt sjunkande profitkvot)?
3. Tesen om sjunkande profitkvot bygger på att den sistnämnda tendensen är dominerande. Dvs att jakten på mervärde främst tar formen av jakt på relativt mervärde genom mekanisering. Men en mindre känd sanning är att produktiviteten i det amerikanska slaveriet under 1800-talets första hälft ökade lika snabbt som i den engelska bomullsindustrin under samma tid (med ungefär 400 procent). I det senare fallet skedde produktivitetsökningen genom att arbetstempot piskades upp och arbetsorganisationen ”rationaliserades”. Det var ingen naturlag, utan arbetarklassens allt starkare organiserade motstånd som tvingade arbetsköparna till att försöka öka mervärdet genom mekanisering, istället för genom mer primitiva metoder som att höja arbetstempot och/eller förlänga arbetsdagen. Vad är det som säger att den första tendensen förblir dominerande i längden? Och är det inte redan idag så att allt svagare fackföreningar i ”nord” och obefintliga sådana i ”syd” har fått att kapitalet att i viss mån återgå till att öka mervärdet genom mer primitiva metoder? Och, för att knyta till den första frågan, är det inte också så att det – pga svårigheten att mekanisera de slagen av arbeten – främst är genom sådana primitiva metoder som utsugningen skärps inom den växande tjänstesektorn? Metoder som moderniserats genom användandet av ny teknik som förbättrat möjligheterna att övervaka arbetarna och styra arbetstempot.