Benny Andersson är tveksam till Carchedis analys och lyfter fram några frågor kring hur Carchedi egentligen mäter profitkvoten, vilka mekanismer som kan förklara utvecklingen och vilka tolkningar av resultaten som är rimliga att göra.
I Carchedis artikel finns ett diagram (jag visar det här igen för att underlätta för läsarna) som visar dels utvecklingen för den genomsnittliga profitkvoten och lönernas andel av profiten i den produktiva sektorn i USA under perioden 1947 – 2011. I en annan och längre artikel (se referenser nedan) som Carchedi skrivit tillsamman med Michael Roberts finns samma diagram med och här finns beskrivit hur de definierar den produktiva sektorn. Här definieras den produktiva sektorn som: jordbruk, gruvor, tillverkningsindustri och byggverksamhet. Profit mäts som företagens vinster före skatt i dessa branscher. Det fasta realkapitalet utgörs av maskiner, mjukvara och produktionsanläggningar. Profitkvoten beräknas som profiten dividerat med det fasta realkapitalet och den samlade lönesumman för föregående år (vänster y-axel). Lönerna som andel av profiten beräknas som den samlade lönesumman dividerat med profiten i den produktiva sektorn (höger y-axel). Statistiken kommer från Bureau of Economic Analysis (BEA).
Figur 1: Löneandelen och den genomsnittliga profitkvoten i den produktiva sektorn i USA:s ekonomi 1947 - 2011. Källa: Carchedi 2012. 
Som framgår av Figur 1 förefaller det som att statistiken för de här använda variablerna ger stöd för tesen att profitkvoten på längre sikt har en tendens att sjuka. Det framgår att profitkvoten fallit under hela efterkrigsperioden fram till mitten av 1980-talet då den åter började öka. Men den har inte återhämtat sig till de nivåer som rådde under 1950- och 1960-talen. Det framgår också att lönernas andel av vinsterna var höga i de perioder då profitkvoten var låg och omvänt att löneandelen sjunkit under perioden efter 1986 då profitkvoten återhämtat sig. Något som enligt Carchedi stämmer väl med den marxistiska förklaringsmodellen men inte stämmer keynsiansk underkonsumtionsteori.
En av Bennys invändningar är om detta är en allt för snäv definition av den produktiva sektorn. Hur utvecklar sig profitkvoten om vi ser till en större del av ekonomin?
Figur 2 nedan visar profitkvotens utveckling för hela det privata näringslivet i USA under perioden 1947 till 2014. Jag har gjort beräkningarna baserat på en artikel av Michael Roberts. Profitkvoten är beräknad på samma sätt som i Figur 1 men här avser det hela det privata näringslivet i USA (Skillnaderna mellan orange och blå linje beror på olika metoder att beräkna det fasta realkapitalet men har ingen större relevans för diskussionen här).
Även här förefaller det som det finns statistiskt stöd för tesen att profitkvoten har en tendens att falla på längre sikt. Precis som i Figur 1 går det avläsa att profitkvoten efter mitten av 1980-talet börja återhämta sig något. Vad kan förklara att den genomsnittliga profitkvoten börjar öka kring mitten av 1980-talet?
Figur 2. Profitkvoten i det privata näringslivet i USA mätt med historiska respektive löpande kostnader för kapitalstocken, 1946 – 2014. Källa: BEA, Egna beräkningar.
De förklaringar som Carchedi och Michael Roberts ger är att detta sammanfaller med den nyliberala perioden. En period som präglas av globalisering, ökad rörlighet för kapitalet, en offensiv anti-facklig politik och snabba teknologiska förändringar. Det är alltså ett missförstånd att Carchedi skulle hävda att en långsiktigt fallande profitkvot endast skulle förklaras av kapitalets ökade organiska sammansättning. Carchedi och Michael Roberts pekar just på att det finns ett antal motverkande faktorer som tillfälligt kan bromsa eller vända profitkvotens utveckling.
I sin nya bok, The Long depression (som jag kommer att skriva mer utförligt om längre fram), beskriver Michael Roberts utvecklingen under efterkrigstiden. Guldåldern (1947-1965) präglades av accelererande investeringar, ökade realinkomster och något som nästan liknade full sysselsättning. Arbetarrörelsen drev på för välfärdsstatens expansion. Från mitten av 1960-talet började lönsamheten sjunka. Kapitalets organiska sammansättning hade ökat signifikant genom ökad mekanisering och investering i nya mer kapitalintensiva branscher. Den höga sysselsättningsgraden gjorde att fackföreningarnas förhandlingsposition var stark och löneökningarna började pressa ihop den del av värdena som gick till profit. Konsekvensen blev att även om mervärdeskvoten ökade så ökade den inte tillräckligt för att kompensera för den ökade organiska sammansättningen.
Under perioden 1965 – 1982 föll profitkvoten. Det var en period präglad av lönsamhets- och strukturkriser i flera mogna branscher. Mönstret påminner om utvecklingen under 1870-talet och 1930-talet men den här gången blev inte utfallet en depression utan istället stagflation: låg tillväxt och stigande inflation. Under den här perioden kom recessionen 1974-75 och sju år senare den djupaste nedgången i industrisektorn i de större ekonomierna under dubbel-dippen 1980-82.
Dessa två nedgångar skapade förutsättningar för att få fart på lönsamheten igen. Kapitalvärden förstördes i stor skala när föråldrade anläggningar i mogna branscher stängdes ner. Företag gick i konkurs och nya företag i nya branscher växte fram. Nästan full sysselsättning förbyttes i många länder till massarbetslöshet vilket gjorde det möjlig att pressa tillbaka reallöneutvecklingen och försämra arbetsvillkoren. Fackföreningarnas möjlighet till offensivt motstånd försvagades.
I kriserna spår förändrades också politiken. Nya regeringar tillträdde som inte längre var villiga att söka kompromisser med fackföreningsrörelsen, nyliberala reformer, fackföreningsfientlig lagstiftning, privatiseringar av statliga företag, nedskärningar i pensioner och offentlig service, lägre bolagsskatter, utflyttning av produktion till låglöneländer och en långtgående avreglering av finanssektorn.
Lönsamheten återhämtade sig då mervärdeskvoten (exploateringen) i de större ekonomierna började öka i snabbare takt än kapitalets organiska sammansättning. Under den här perioden slår också utvecklingen inom mikroelektronik och digital teknik igenom med full kraft vilket leder till att det konstanta kapitalet förbilligas avsevärt under 1990-talet.
I Figur 3 visas utvecklingen i profitkvoten, kapitalets organiska sammansättning och mervärdeskvoten för olika perioder i USA. Här går det t.ex. att se att under den nyliberala perioden (1982 – 1997) ökar mervärdeskvoten betydligt snabbare än kapitalets organiska sammansättning vilket förklarar att profitkvoten ökar.
Figur 3. Förändringen i profitkvoten jämfört med förändringen i kapitalets organiska sammansättning och mervärdeskvoten i USA (hela ekonomin) 1945 - 2014.
Källa: BEA, Egna beräkningar.
Men ökningen i lönsamheten på bekostnad av löntagarnas villkor och intressen var inte stor. Vidare så var den i hög grad koncentrerad till finanssektorn. Allt eftersom kapital flödade in i de improduktiva sektorerna som finans- och fastighetsbranschen i jakt på högre lönsamhet genom spekulation istället för investeringar i den reala ekonomin. Det uppstod en kraftig tillväxt i fiktivt kapital under dessa år (aktier, obligationer och skulder i privat sektor). Figur 4 visar den globala tillväxten av finansiella tillgångar.
Figur 4. Global likviditet som andel av global BNP 1995 - 2014. Källa: BIS, Michael Roberts beräkningar.
Profitkvoten nådde sin topp 1997 då fördelarna av den nya digitala teknologin hade uttömts (för denna gång bör kanske förtydligas) i produktionssektorn. Från 1997 och framåt började lönsamheten åter falla i de större ekonomierna. År 2000 kom IT-kraschen med efterföljande recession 2001. Men denna recession var förhållandevis mild. Tillväxten mätt i real BNP fortsatte att öka men det berodde främst på en omfattande kreditexpansion globalt. Casinokapitalismen tog över fram till krisen 2007.
Marx hävdade att nedgången i den kapitalistiska produktionen kommer när lönsamheten faller så mycket att kostnaderna för att investera i arbetskraft och teknologi ökar mer än vinsterna som kan erhållas och då börjar den totala profiten också sjunka. När det väl börja hända då börjar de minst konkurrenskraftiga företagen att göra stora förluster, säga upp anställda och sluta investera. Denna nedgång i sysselsättning och investeringar sprider sig genom ekonomin och genererar en allmän produktionskris. Därmed kommer de skulder som byggts upp för att investera och spekulera på aktie- eller fastighetsmarknader inte kunna betalas och profitkrisen utlöser en finanskris. Finanskrisen skapar i sin tur ett ännu större fall i investeringar och produktion. Detta var vad som händer under slutet av 1990-talet fram till den stora krisen 2007.
Benny frågar varför det skulle vara en naturlag att profitkvoten sjunker och kapitalets organiska sammansättning ökar. Som jag försökt visa ovan så går det i statistiken att avläsa perioder då de motverkande tendenserna är starka. Om de är tillräckligt starka för att långsiktigt driva upp lönsamheten återstår att se.
Att allt fler arbetar i tjänstesektorn behöver inte innebära att det skulle vara en stark och långsiktig mottendens som kan motverka profitkvotens fallande tendens. Fred Mosely har pekat på att det faktum att allt fler arbetar i improduktiva sektorer (handel, service, finans, administration etc.) snarast varit en bidragande orsak till den sjunkande profitkvoten (se sid 7-8 i artikeln i referenslistan). Att allt fler människor jobbar i den improduktiva sektorn bidrar inte till skapandet av mervärde. Improduktivt arbete byts inte mot kapital utan mot reveny, dvs. lön eller profit. I både USA och Sverige växter bland annat handelsbranschen kraftigt. Att cirkulationssektorn växer innebär inte att det samhälleliga mervärdet ökar. Andra tjänstesektorer som växer är städ, hotell och restaurang etc., ofta kraftigt subventionerade med skattelättnader och lönebidrag.
På längre sikt är det mycket som talar för att automatiseringsprocesserna kommer gå ännu längre och påverka allt fler jobb både inom produktion och tjänster. Som en konsekvens av detta kommer den relativa överbefolkningen eller reservarmén att växa. Vi kommer se en växande informell sektor utanför och runtomkring den kapitalistiska ekonomin. Som diskuteras i senaste numret av Clarté (nr 2/2016) skulle ett fullt automatiserat produktionssystem innebära slutet på kapitalismen men inte nödvändigtvis på klassamhället.
Den s.k. nyliberala perioden präglades mycket tydligt av en rad olika mottendenser som är helt rationella ur kapitalägarnas perspektiv. Och den åtstramningspolitik som förs idag är också lika logisk ur kapitalisternas perspektiv. Alla dessa åtgärder och förslag handlar ytterst om att återställa lönsamheten men i ett kapitalistiskt produktionssystem måste det ske till ett högt pris för löntagarna. Michael Roberts gör prognosen att den depression vi nu genomgår har flera likheter med den på 1870-talet. Då krävdes ett antal kriser för att pressa ner löner och förstöra föråldrade kapitalvärden innan kapitalackumulationen kom igång igen.
Om detta är riktigt bör vänstern och arbetarrörelsen ställa in sig på att det kommer bli mycket värre under kommande år. Och för att gå tillbaka till Carchedi och hans fråga om keynesianismen kan lösa krisen så tror jag att svaret är nej. Kapitalistisk produktion är inte inriktad på produktion för samhälleliga behov (bruksvärden) utan på produktion för profit. Den depression vi nu är mitt uppe i är en lönsamhetskris, inte någon kris som beror på bristande effektiv efterfrågan som keynesianer påstår.
Carchedis artikel kan förefalla skolastisk men som jag försökt visa ovan så finns det en hel del empiriskt stöd bakom hans teoretiska resonemang. Däremot tror jag det skulle vara korrekt att definiera honom som en ortodox marxist. Både kunskapsteoretiskt och politiskt är det en principiellt avgörande fråga för Carchedi om man anser att kapitalismen endast är en ekonomisk maskin med vissa tekniska fel som det är upp till ekonomer att fixa eller om det är så att kapitalismen är ett system som bygger på inneboende antagonistiska motsättningar. Carchedi säger inte att det är fel att kämpa för reformer men de bör baseras på en korrekt marxistisk analys. Reformism på klasskampens grund som en klok tänkare i Stockholm bruka säga.
Referenser:
The long roots of the present crisis : Keynesians, Austerians, and Marx’s Law av Guglielmo Carchedi and Michael Roberts
The US rate of profit revisited av Michael Roberts
Marxian Crisis Theory and the Postwar U.S. Economy av Fred Mosely
