Tack Anders Axelsson, för ett genomarbetat svar trots sommarvädret. Om man bortser från eventuella mätproblem, tycks det som om vi kan konstatera en tendens till fallande profitkvot i hela den produktiva sektorn i USA under efterkrigstiden, särskilt från mitten av 1960-talet och framåt. En fråga är om denna tendens är allmän för industriländerna, eller om den bara rör USA och ett fåtal andra. En annan är att tolka tendensen och hitta dess orsaker. Robert Brenner hänvisar till ökad konkurrens, Duménil och Lévy till att ett visst slags teknikkluster har uttömt sina möjligheter (se nedan!). Hur avgör man detta?

Det som mest stör mig med Carchedis argument är att det bortser ifrån tidsfaktorn, klasskampen och det som brukar kallas för motverkande faktorer. Därför är det ett viktigt påpekande Anders Axelsson gör, när han betonar att mer utarbetade argument för lagen, eller tendensen, om fallande profitkvot inte bara hänvisar till den tilltagande mekaniseringen av produktionen och den ökande organiska sammansättning hos kapitalet som är en följd av den. Utan också till (andra) faktorer som mer eller mindre tillfälligt ökar profiten och därmed motverkar den fallande profitkvot som annars skulle ha blivit resultatet. Men med den komplikationen blir det också oklart vilket förklaringsvärde hänvisningar till en tendtiellt fallande profitkvot egentligen har. Ty, som Keynes spefullt påpekade i ett annat sammanhang: På sikt är vi alla döda. Post factum, dvs för förklaringar i efterhand, kan frågan om tesens förklaringsvärde bara besvaras genom att man utarbetar konkreta modeller över olika faser i kapitalismens utveckling, och försöker analysera interaktionen mellan alla faktorer som kan antas ha påverkat profitkvoten i olika riktningar. Mer oklart är vad tesen om profitkvotens tendens att falla kan säga oss om framtiden.
Jag ställde frågan om inte vår tids ökning av exploateringen inom den svällande tjänstesektorn skulle kunna vara en faktor som motverkar en sjunkande profitkvot. Eftersom den ökningen inte så mycket beror på mekanisering av produktionen, som på att arbetsköparna tvingar upp arbetstempot och pressar lönerna neråt. Anders Axelsson hänvisar då till Fred Moseleys argument att många av de nya jobben i tjänstesektorn är improduktiva (det vill säga att de inte skapar mervärde, utan betalas med reveny). Det är ett relevant och intressant motargument. Som emellertid bara kan värderas om man gör en konkret och kvantitativ analys av den växande tjänstesektorns olika beståndsdelar och hur de kan antas påverka profitkvoten.
För att förhoppningvis bidra till att föra den här diskussionen framåt, ska jag lägga mina egna kort på bordet. Min allmänna kritik av tesen om en tendentiellt falllande profitkvot är att de som förespråkar tesens (stora) förklaringsvärde hittills inte har utarbetat tillräckligt konkreta och trovärdiga modeller för interaktionen mellan olika faktorer som kan tänkas ha påverkat profitkvoten under olika faser av kapitalismens historia. Detta intryck kan förstås helt eller delvis bero på att jag har missat viktiga bidrag till debatten. Men jag undrar om inte ett viktigt skäl (också) är att tesens förespråkare har en alldeles för enkel och kvantitativ syn på tekniken? Och därmed ironiskt nog hamnar i samma fälla som Keynes. Att produktionsprocessen, som en följd av kapitalisternas jakt på relativt mervärde blir allt mer mekaniserad och att kapitalets organiska sammansättning därför ökar är bara en sida av produktivkrafternas utveckling under kapitalismen. Det är utvecklingens kvantitativa sida. Men saken har också en kvalitiv sida. Olika slags teknik och kluster av teknik har olika stora och olika slags effekter. Vissa slag av ny teknik höjer profiten och profitkvoten mycket, öppnar nya investeringsmöjligheter inom stora delar av ekonomin och orsakar stora klasstrider som medför genomgripande förändringar av samhällets institutioner. Medan andra slags tekniska förändringar har mycket mindre sådana effekter. Det viktiga är att detta inte sker lagbundet. Det finns ingen lag eller uppsättning lagar som beskriver denna process av tekniska förändringar och hur de påverkar ekonomin genom sina olika kvalitativa egenskaper, utan processen kan bara beskrivas konkret från fall till fall och i efterhand. Denna kvalitativa sida av produktivkrafternas utveckling och dess följder för samhället har Marx beskrivit som en diskontinuerlig process av kvalitativa tekniska och sociala språng, där produktionsförhållandena genom klasskamp anpassas till de nya produktivkrafterna. Det är viktigt att förstå att denna utveckling pågår hela tiden. Dvs att kapitalismen oupphörligt fortsätter att utveckla ny teknik och nya teknikkluster med olika kvalitativa egenskaper. Och att effekterna på profit och profitkvot inte kan förutses, men att processen gång på gång tvingar fram stora förändringar av samhällsförhållandena. Tills processen har nått gränserna för samhällssystemets (kapitalismens) förmåga att anpassa sig. I vilken mån gränserna för kapitalismens anpassningsmöjligheter sätts av profitkvotens långsiktiga tendens att sjunka, eller av att det privata ägandet blir alltmer oförenligt med produktivkrafternas allt mer samhälleliga karaktär är en öppen fråga hos Marx.
Ett exempel på en sådan kvalitativ egenskap som vissa slags kluster av ny teknik har i stor utsträckning och andra i betydligt mindre är potentialen att höja produktiviteten och därmed lönsamheten genom så kallade skalfördelar. Dvs när produktiviteten och lönsamheten hos ett visst slags produktionsprocess ökar med produktionens omfång genom kontinuerliga små förbättringar av sättet att arbeta (learning by doing). Detta brukar kallas för Kaldor – Verdoorn effekten efter dess upptäckare. Och den har empiriskt visat sig ha haft stor betydelse för (ökande) produktivitet och lönsamhet under vissa faser av kapitalismens utvecling. Tex på 1920 - talet, efter införandet av taylorismen och mer vetenskapliga, eller professionella, former för företagsledning i början av århundradet. Och i än högre grad efter införandet av det löpande bandet och andra liknande omvandlingar av produktionsprocessen som började få spridning under 1930 – talet. Medan den verkar ha haft betydligt mindre betydelse under 1800-talet. Lägg märke till att ökad efterfrågan, givet en teknik som har stor potential för skalfördelar, leder till ökad produktivitet och lönsamhet som beror på detta och endast i försumbar utsträckning på investeringar i teknik. Det här är ett slag av motverkande faktorer som jag sällan, eller aldrig, har sett diskuteras av de som tillmäter profitkvotens tendentiella fall ett stort förklaringsvärde. Men eftersom dessa faktorer historiskt har haft mycket stora effekter, tror jag att det är fel att utesluta möjligheten av motverkande effekter med lika stora eller större effekter på profitkvoten i framtiden.
Med det långa förbehållet på plats, kan jag instämma med Anders Axelsson att den kris som på 1970-talet inledde den nuvarande fasen av kapitalismens utveckling var en profitkris (till skillnad från den som inledde krisen på 1930-talet). Vidare, verkar det vara ett rimligt antagande att försök att motverka fallet i profitkvot är en viktig orsak till utflyttningen av industri från industriländerna i nord till utvecklingsländerna i syd. Och slutligen, verkar inga faktorer av den dignitet som motverkade profitkvotens tendens att falla under stora delar av 1900-talet (dvs innan krisen på 1970-talet och framåt) ha uppenbarat sig. Märk väl: hittills! Å andra sidan verkar antagandet att bristande efterfrågan, till följd av tysk merkantilism och EUs försök att generalisera den politiken över hela unionen, utgör en del av förklaringen till den ekonomiska stagnationen i Europa också vara rimligt. För att klarlägga om detta stämmer och hur de olika faktorerna interagerar, krävs en konkret och trovärdig modell över utvecklingen i dagens världskapitalism, eller åtminstone i Europa. I avsaknad av en sådan modell, avstår jag tills vidare från att fälla ett sammanfattande omdöme om krismekanismerna under den epok av kapitalismen som vi befinner oss i.
Än mindre vill jag – på basis av vad vi vet om profitkvotens utveckling till dags dato – försöka förutspå framtiden. Bland annat eftersom vi aldrig kan veta med säkerhet vilka nya tekniker och teknikkluster den kommer att medföra. Lösningen på det dilemmat, tror jag finns i Anders Axelssons andra inlägg på bloggen nyligen. Dvs det som handlar om betydelsen av att – trots denna osäkerhet – ställa upp så realistiska förslag på alternativ ekonomisk politik som vi kan. I den mån vi har fel, eller nya faktorer kommer till som gör att läget ändras, får vi modifiera den alternativa politiken. Förhoppningsvis kan kampen för sådana alternativ leda till återskapandet av en stark och medveten arbetarrörelse. Det är den rörelsen, inte själva reformerna, vars varaktighet det är omöjligt att veta något säkert om, som är det viktigaste målet. Det är den enda kraft som kan motverka bakslag i framtiden. Och som också kan ligga till grund för kamp om mer omfattande samhällsförändringar. Det är vad talet om reformer på klasskampens grund syftar på. Jag hoppas att Anders Axelsson kan ta upp dessa trådar och föra den här diskussionen vidare. Här på bloggen och/eller i Clarté, t.ex. när han skriver om Michael Roberts bok.

Ett litet PS:

Som ett litet ps vill jag hänvisa till några av dem som har lärt mig mest om kapitalackumulationen under kapitalismen. De tillhör den så kallade regulationsskolan, vars viktigaste namn är Robert Boyer och Michel Aglietta. I samlingsverket Technical Change and Economic Theory (med Giovanni Dosi m.fl som utgivare, Pinter Publishers 1988) har Boyer två uppsatser, där den första kan tjäna som introduktion: Technical change and the theory of regulation och Formalizing growth regimes. Den sista är ett aktningsvärt försök att börja formalisera förklarande modeller för de olika stadierna i kapitalismens utveckling under två århundraden. Riktningens klassiska längre verk är Agliettas A Theory of Capitalist Regulation: The US Experience, som nyligen kom i nyutgåva. De nämnda verken har brister och de har några år på nacken. Deras styrka är enligt min mening att de insett hur komplicerade de sammanhang är som styr kapitalackumulationen under kapitalismen. Min kritik av Keynes, som finns i artikeln Keynes och hans kritiker i samma båt i Clarté och numera också på nätet är bland annat inspirerad av dem.