Ivar Axel Arpi, tillhör en släkt, där varje generation enligt anfadern måste rymma minst en professor. Ivar är ett av de senaste skotten på släktträdet. Han föddes 1982 och har arbetat som ledarskribent på Göteborgs-Posten, Hallandsposten och Liberala Nyhetsbyrån och som redaktör på Antonia A-J:s Axess magasin och på det blåsvarta magasinet Neo. Han har på senare år avancerat till ledarskribent på Svenska Dagbladet, varifrån han anser sig leverera högerkrokar om allt som har med politik att göra.
Ivar förefaller att ha ärvt sina förfäders vetenskapliga gener, eller åtminstone ambitioner. Det senaste året har han i vår oroliga folkvandringstid framför allt sysslat med sinnrik begreppsexercis, och utvecklat expertis på - och strikta definitioner av - diskrimination, etnicitet, rasism, extremism och inte minst tolerans.
Arpi hävdar sig hämta vetenskapligt stöd för sina högerkrokar hos vissa beteendevetare i USA, som sägs ha visat att:
intolerans är knutet till hur mycket man är för ”social rättvisa”. De som menar att regeringen har en skyldighet att hjälpa fattiga och svarta är också mer intoleranta .
För personer under fyrtio gäller t o m att intoleransen är så extrem att man är till och med beredd att förbjuda t ex hets mot minoriteter:
Ju mer vänster du är, desto mer benägen är man att inskränka yttrandefriheten.
I egenskap av språkrör för den minoritet av den svenska elit som modigt står upp för den tysta majoritetens intressen anser Arpi sig diskriminerad.
Och diskriminering är det värsta Arpi vet. Sådan föreligger enligt Arpi, t ex om någon tillåts störa etniska svenskar utanför ICA, eller mot sena flanörer, då vissa individer, oavsett förmögenhetsstatus, föredrar att sova under Slussen. Eller då någon vänsterextremist ondgör sig över att vanliga, d v s etniskt svenska, förmögna personer både kan skaffa en dyr lägenhet och få operera sina hemorrojder inom en enda vecka.
Av all diskriminering är rasism är den allra värsta Arpi vet, ty
.. om vi på allvar vill ha en bredare svenskhet så måste rasism bekämpas även när den drabbar etniska svenskar, inte bara andra grupper. ....All rasism ska bekämpas, oavsett om den drabbar minoriteter eller majoriteten.
Läget är sålunda, enligt Arpi, oroande för den svenska folkmajoriteten d v s alla, exklusive feminister, flyktingar, tiggare och framför allt en medialt dominerande, kryptomarxistisk vänster.
Ty visserligen har en viss sorts tolerans ökat, men:
Att komma ut ur garderoben som homosexuell har blivit lättare, men att komma ut som politisk avvikare, exempelvis sverigedemokrat, är förenat med ett kännbart stigma, både socialt och yrkesmässigt. Att tänka helt rätt i enlighet med en offentligt påbjuden värdegrund har blivit allt viktigare.
Den ökände vänstermannen Jan Guillou tycktes tjänstvilligt omgående i AB bekräfta Arpis rön, genom att bekräfta att han för sin del faktiskt föredrog att komma ut som bög, framför att framträda som sverigedemokrat. Av någon anledning, t ex av rädsla för stigmatisering, tycks inte Arpi ännu ha kommit ut och angett motsatt preferens. (Tryckt i FIB/k)
