Det finns en rad myter om folk som sysslar med mångkulturfrågor. Myter som leder till skendebatter; där det argumenteras i upprörda ordalag mot karikatyrer istället för att föra fram rationella argument. Jag tycker det är dags att avliva några av dessa myter.
Jag har träffat många som kallar sig ‘feminister’, men aldrig någon som säger sig vara anhängare av ‘identitetspolitik’. ‘Identitetspolitik’ är ett skällsord och inte ett verkligt analytiskt begrepp. Det är ett uttryck som inbjuder till karikatyrer och inte analys; därför att det saknar förankring i verkligheten.
Jag har aldrig träffat en mångkulturmänniska som sagt att allt är perfekt i alla kulturer; istället säger de flesta mångkulturmänniskor att kulturer kan lära av varandra. Vad är fel med det?
Jag har aldrig mött någon mångkulturmänniska som anser att svenska språket inte ska vara vårt gemensamma språk. Ändå hörs många kritiker av mångkultur just föra fram det som argument.
Mångkulturmänniskor är inte motståndare till äktenskap över kulturgränser. Detta måste väl rimligen innebära att de även är motståndare till etnisk essentialism; något de ofta anklagas för.
Jag hittar inga seriösa mångkulturmänniskor som förespråkar etniska getton. Tvärtom förespråkar de att kulturer ska mötas.
Inga mångkulturmänniskor jag träffat har försvarat övergrepp som t ex tvångsäktenskap eller patriarkat.
Jag har aldrig mött någon mångkulturmänniska som sagt att utbildning skulle förstöra den egna kulturen; tvärtom!
Jag har aldrig hört talas om att mångkulturanhängare skulle vilja tvinga in en människa i en etnisk kategori mot den personens vilja. Inte heller att staten bör registrera folkgrupper. I själva verket har t ex alla romska organisationer protesterat mot register byggda på folkgrupp.
Inga mångkulturmänniskor påstår sig vara ensamma företrädare för en hel folkgrupp. Att däremot diskutera en folkgrupp utan att lyssna på många medlemmar ur den är rent imperialistiskt! Håll reda på begreppen: att vara medlem i en folkgrupp är inte detsamma som att påstå sig vara talesperson för den.
En vida spridd fördom är att mångkulturanhängare skulle vara anhängare av censur. Men att kritisera ett konstverk eller en bok är inte samma sak som att vilja förbjuda. Särskilt bör du ha rätt att granska konst som framförs för våra gemensamma skattepengar. Att vara skattefinansierad bör innebära att konsten är fri från kommersiella intressen och inte att den står fri från kritik.
Ingen mångkulturanhängare påstår att det skulle råda dikotomi mellan till exempel en mångkulturell analys och en klassanalys. Ingen påstår att antingen diskuterar vi antirasism eller också klasstillhörighet. I själva verket är det motståndarna som har en dikotomisk världsbild.
Ibland sätt också vetenskapen som dikotomisk motsats till mångkultur. Tanken att majoritetens kultur också skulle vara den vetenskapliga vägen är en tanke snubblande nära kolonialismens idé om ‘den vite mannens börda’. Att behandla frågor om kulturell bakgrund som om dessa vore ett brott mot en vetenskaplig frågeställning är ett synsätt som leder till generaliseringar och verkligen splittrar folket. Varför? Jo, därför att du då utgår från att staten är fri från fördomar. Det är skillnad mellan att vilja att staten ska vara fördomsfri och att så verkligen är fallet. Vem avgör huruvida en fördom är allvarlig eller ej? För att svara på den frågan måste du tala med människor som känner sig drabbade.
De som står för ovetenskapliga generaliseringar är, i verkligheten, inte de som förespråkar mångkultur – utan de som avfärdar mångkulturen. Om du slutar lyssna på människor som tillhör en folkgrupp, så kommer du att få svårt att bedöma vad som är vanligt och vad som är ovanligt i en kultur. Det apart udda, som en liten minoritet i minoriteten gör, kan då lyftas fram som vore det en normalitet. Analysen övergår i ryktesspridning. De tror sig vara sanningssägare, men blir en del av fördomsskaparna. Och om de nu är motståndare till mångfald – vad är då alternativet? Enfald?
Dikotomi innebär en uppdelning av en helhet i två icke överlappade delar.
Myter om mångkulturella
Kommentarer
Svar på tidigare inlägg: Jag håller med om vikten av korta avstånd. Jag personligen tycker inte att begreppet ‘förortsbo’ är en identitet i kulturell mening, men så klart i geografisk. Frågan hur bostadsområden utvecklas är intressant. Naturligtvis bör både närhet och medborgarinflytande vara viktiga.
I praktiken leder det till isärhållande och etnifiering.
Jag och många med mig anser att alla ska ha rätt till centrum. Våra storstäder är byggda så att de flesta har långt till allt. Inte minst till jobbet. Som Hyresgästföreningen så riktigt konstaterar är det till och med viktigare att de som har små resurser har tillgång till centrum - det kan vara deras enda möjlighet att försörja sig. Långa avstånd kostar - pengar, tid, energi, hälsa.
Precis som arbetarrörelsen på 30-40-talet krävde rinnande varmt vatten och avlopp åt alla kräver vi centralitet åt alla. Eller med lättbegripligare ord korta avstånd åt alla. Eller i praktiken: tätare städer.
Men när vi gör detta slår Per Wirtén på Arena ner på oss och beskyller oss för att förakta förortsbor. Det är värre att säga att förorter inte tillgodoser våra behov än att förorter faktiskt inte tillgodoser våra behov.
"Förortsbo" är nämligen enligt detta synsätt en identitet, och om man "kränker" den blir den mindre värd i statusjakten.
Detta är identitetspolitik. Att sätta status och prestige främst, istället för faktiska livsmöjligheter.
Jag förnekar visst inte att identitetspolitik har en del argument som talar för sig. Men den tenderar samtidigt till att skapa ett sorts mentalt apartheid av olika kotterier som bara blir mindre och mindre och som förhindrar fokus på det som förenar. Och den tycks också - i det här fallet - förhindra att man gör något åt konkreta problem, till fördel för att smeta över dom med plåster.
Svar på tidigare fråga: Var träffar jag människor som sysslar med mångkultur? Jag tycker att jag träffar en hel del sådana människor i föreningar som biståndsorganisationer, tidskrifter om mångkultur och solidaritetsorganisationer av olika slag. Det finns dessutom en rad föreningar som intresserar sig för andra kulturer än sin egen. Och så finns ju rent akademiska människor som sysslar med kulturantropologi, olika språk, utländsk arkeologi mm på våra universitet och högskolor.
På vilket sätt finns då de människor du talar om i sinnevärlden?
Finns det t.ex. föreningar där de "möts, talar med varandra, och lär av varandras erfarenheter", som du beskriver det
http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/nina-bjork-ingen-makt-ar-storre-an-den-ekonomiska-makten/