Malcolm Kyeyune har en bakgrund i Ung Vänster och sitter numera i styrelsen för FiB/K. Han har nyligen rekryterats av Alice Teodorescu som vänsterröst på Göteborgspostens ledarsida. I blogginlägget ”Ät inte snö som blivit gul. Bli inte hög på eget knark” drar MK i strid mot en vänster som påstås vara hög på illusoriska drömmar och tomt prat om solidaritet mellan flyktingar och arbetarklass. Det är ett välskrivet och intressant inlägg, som nog kan provocera de som nöjt sig med önskedrömmar och halvgenomtänkta idéer. Men tankeinnehållet håller tyvärr inte samma klass som förmågan att skriva och provocera. MK är alldeles för upptagen av sin formuleringförmåga för att tänka sina argument till slut och underkasta dem en rigorös analys. Jag tycker mig kunna urskilja tre slags argument i hans text.

 

Först slår han på trumman för något som måste betecknas som en plattityd: Invandrare är ingen klassmässigt homogen grupp. Vissa kan till och med ha intresse av att rösta på SD. Det är emellertid knappast en nyhet ens för den solidaritetsberusade vänster MK vill väcka till insikt. Mikael Nyberg skrev till exempel om det i artikeln ”Apartheid light” i Clarté nr 4, 2015. Men lika lätt som det är att peka på denna splittring bland de invandrade, lika svårt är det antagligen att förneka att en övervägande majoritet av dem - oavsett vad de pysslat med innan de kom hit - objektivt tillhör den svenska arbetarklassen. Lite intressantare blir det, när MK påpekar att invandrare ofta är ohjälpligt (?) splittrade i etniskt bestämda grupper pga de ekonomiskt fördelaktiga klientnätverk som är säregna för invandrarsituationen och som oftast inte analyseras i "vanlig" marxistisk klassanalys. Den avgörande frågan – som han inte försöker besvara - är emellertid om förekomsten av sådana nätverk i längden räcker för att splittra på etnisk grundval och övertrumfa klassolidariteten?

MKs argument påminner om de som förs fram av "subalternister" som Partha Chatterjee och Dipesh Chakrabarty mot tillämpningen av marxistisk klassanalys i tredje världen. Förekomsten av nätverk baserat på annat än klass (religion, etnicitet osv) påstås göra det omöjligt för indiska bönder som flyttat till stan och börjat jobba i industrin att ena sig på klassmässig grund. Vivek Chibber visar i sin bok Postcolonial Theory and the Specter ofCapital hur de båda "subalternisternas" egna empiriska framställningar visar på raka motsatsen. Samma slags erfarenheter finns i vårt land. I Ivar Lo-Johanssons Kungsgatan skildras hur den arbetarklass som vid sekelskiftet 1900 invandrade till Stockholm från landsbygden var fast förankrad i en anti-modern lantlig kultur. Ändå lyckades man bygga en stark arbetarrörelse. Det krävs med andra ord betydligt mer fakta och analys för att MK ska lyckas visa att marxistisk klassanalys inte skulle vara tillämplig på invandrare i vår del av världen pga förekomsten av sådana nätverk.

Men Malcolm Kyeyune har andra och som han tror starkare argument, som är giltiga även om en majoritet av invandrarna skulle tillhöra arbetarklassen och detta faktum så småningom skulle övertrumfa splittring pga olika nätverk. De invandrare som redan bor i Sverige påstås (i likhet med den svenska arbetarklassen, får man anta) ha objektiva intressen av att inte släppa in fler. Den som väntar sig nya argument här, väntar emellertid förgäves. Det vi får istället är en version av Maggie Thatchers och Tony Blairs numera sönderspelade visa om den enda vägen. På basis av en tillrättalagd beskrivning av dagens läge, berättar MK än en gång den gamla amsagan om den statiska och därför begränsade "kakan", eller nollsummespelet, där enskilda grupper bara antas kunna få det bättre, eller bevara sin standard, på andra gruppers bekostnad. I det här fallet är det förstås de som råkar bo i landet, vare sig de nu är infödda svenskar eller invandrade, som bara antas kunna slå vakt om sina villkor genom att inte släppa in fler innanför gränserna.

Beskrivningen är tillrättalagd därför att den utesluter alla de fakta och prognoser som Bo Malmberg och andra har framfört för att Sverige (och resten av Europa i än högre grad) behöver invandring för att undvika den ekonomiska stagnation som annars blir följden av åldringsexplosionen. MK avfärdar också frågan om det finns möjliga politiska reformer som både kan få "kakan" att växa och göra invandringen till ett av medlen för detta. Sådant sägs bara vara tomma och utopiska drömmar. Typ: Vänstern inbillar sig att det "bara" är att lägga beslag på alla tillgångar som kapitalister har gömt på Caymanöarna, så löser den alla problem. Man kan föreställa sig de instämmande hånskratten från läsare av Göteborgspostens ledarsida, Svenskans Ivar Arpi, Studentföreningen Heimdal och andra ”realister” som hittills har hållit fram MK som en av de få ”vänsterröster” som är värda att lyssnas på. Men MK går längre än så. Han liknar varje tanke på att världen kan förändras genom politik och organiserat handlande med ett kokainrus:

Och visst, en av funktionerna hos det som i gamla dagar kallades för politisk propaganda är ju att försöka skapa en viss värld, snarare än att beskriva den. Problemet är väl att om man ska försöka sig på att langa kokain så risken alltid att man själv börjar snorta, och när man ska försöka få folk att bli high på solidaritet och gemenskap så är risken alltid att man gör sig själv till sitt största offer.

Mk har tydligen ”glömt” att kärnan i all verklig vänsterpolitik består i att analysera fram en politik för små och stora förändringar, propagera för dem politiskt och sedan försöka mobilisera folk för att genomföra dem. Socialdemokraten och kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, Ann-Sofie Hermansson, som istället för ”ytlig populism” vill hantera tiggeriet i Sverige genom ”pragmatisk reformism” och ”en utvecklad reformagenda” (DN 5/1) framstår som oändligt mycket mer verklig vänster än vad MK gör, trots hans marxistiska svada. MK skriver dessutom detta i ett läge när allt fler vänsterekonomer ropar på en alternativ ekonomisk politik och där allt fler sektorer i svensk ekonomi har brist på arbetskraft. Inte outbildad sådan, men heller inte akademiker, utan yrkesarbetare med förhållandevis kort utbildning. Man behöver knappast vara en banbrytande tänkare för att föreställa sig tänkbara reformer som skulle kunna göra invandrare både till lösningen på arbetskraftsproblemet och till en viktig del av en mer offensiv ekonomisk politik. Möjligen måste man kunna tänka sig att ta strid mot borgarklassen och dess ekonomiska intressen. Men det borde inte vara ett hinder för folk som kallar sig vänster. Frågan är vad de figurer med bakgrund inom vänstern, som idag kommer ut ur garderoben som omvända ”realister”, över huvud taget har för slags politik att erbjuda den svenska arbetarklassen. Så vitt jag hittills har sett är svaret: Ingenting, absolut ingenting, förutom status quo. Och försäkringar om att den värld vi lever i är den bästa av alla möjliga världar. Plus, möjligen, en förmaning särskilt riktad till vänstern: Politik och tanken på politisk förändring är ett opium för folket!

Men även bortsett från frågan om möjliga reformer, visar sig ”realisten” MKs intresse för verkligheten vara synnerligen selektivt. Han låtsas inte om existensen av besvärliga fakta och erfarenheter som strider mot hans påståenden. Som till exempel att en restriktiv flyktingpolitik leder till ett överexploaterat och rättslöst underproletariat som de facto undergräver positionerna för stora delar av arbetarklassen (i synnerhet de invandrarskikt MK framhåller). MK ”glömmer” också att svenskar med invandrarbakgrund kan ha särskilda skäl att vara emot stängda gränser, eller en väldigt restriktiv syn på flyktingar och invandrare. Det är ju inte säkert att SDs och andras fientlighet mot människor med annan etnisk bakgrund än den svenska begränsar sig till de som trängs utanför våra gränser. Erfarenhetsmässigt brukar ett uppsving för en negativ syn på invandrare och flyktingar gå hand i hand med en ökning av hetsen och hatbrotten mot människor inom landets gränser som betraktas som avvikande från normen.

Det är fullt i linje med denna borgerliga syn på världen som statisk och omöjlig att förändra, som Malcolm Kyeyune också förnekar att arbetarklassen skulle ha materiella och politiska intressen av solidaritet över nationsgränserna. Det är det tredje slaget av argument jag tycker mig finna i hans inlägg. Den proletära internationalismen avfärdas som luftigt moraliserande utan grund i verkligt existerande klassintressen. Uppgiften att få svenska arbetare att solidarisera sig med underbetalda sömmerskor i Bangladesh sägs vara helt omöjlig. Det skulle ju göra kläderna vi köper tre gånger dyrare. Alltså löjeväckande att ens försöka tala om gemensamma intressen här. MK är antingen omedveten om att slavliknande förhållanden hos delar av arbetarklassen i tredje världen bara är den andra sidan av den kapitalistiska industriflykt från nord till syd som resulterar i massarbetslöshet och stagnerande reallöner också i nord. Eller också anser han att det skulle vara helt omöjligt att genom politiskt arbete lyfta den svenska arbetarklassen till att inse dessa och andra liknande fakta som utgör den materiella grunden för en arbetarklassolidaritet över nationsgränserna.

Men inte ens den långt svårare uppgiften att få den internationella arbetarklassen att inse sina gemensamma intressen på lång sikt, även i lägen där skilda ekonomiska intressen splittrar den på kort sikt, är omöjlig. Det visar historiska exempel. Som till exempel när Lancashires textilarbetare, trots att de själva stod utan arbete och svalt, pga bristen på bomull, gick ut och stödde Nordstaternas kamp under det amerikanska inbördeskriget. Enligt en viss Karl Marx, som själv spelade en ledande roll i detta solidaritetsarbete, var det solidariteten från den brittiska arbetarklassen med Nordstaternas kamp som var det viktigaste skälet till att Palmerston-regeringen i Storbritannien tvangs skrinlägga planerna på uppslutning på Sydstaternas sida. Efter inbördeskriget skrev Lincoln ett tackbrev till Manchesters arbetare. Som mer än hundra år senare – mitt under Thatchererans arbetarfientliga och nationalchauvinistiska regim – återgäldade gesten genom att resa en staty av Lincoln.

{jcomments lock}

Kommentarer

0
Jan Wiklund
6 years ago
Ändå tar det förstås sin lilla tid. Jag tror det var Giovanni Arrighi som påpekade att det brukar ta ungefär en generation för en omplanterad självhushållsbonde att lära sig hantera den industrialiserade stadens terräng. Dvs första generationen förblir kvar i det förflutna, drömmer kanske om att återvända, men har i alla fall svårt att forma nya solidariteter. Så var det t.ex. i USA. Istället var det andra generationen som där organiserade 1930-talets massiva och effektiva arbetarrörelse.
Like Like Citera
4
Dan Jerrestam
7 years ago
Föregående kommentator, Gunnar, undrar vad det finns för grund för att det finns ett rejält behov av "enkla" jobb. Sedan utgår Gunnar från sin insiktsfulla källa ekonomifakta.se som ges ut av Svenskt Näringsliv - är en arbetsgivarorganisation.
Men det finns säkert underlag för att arbetsgivarna idag söker (med dagens kapitalistiska organisering) i högre grad välutbildad arbetskraft. Så ett svar är relevant.
Like Like Citera
5
Gunnar
7 years ago
"MK skriver dessutom detta i ett läge när allt fler vänsterekonomer ropar på en alternativ ekonomisk politik och där allt fler sektorer i svensk ekonomi har brist på arbetskraft. Inte outbildad sådan, men heller inte akademiker, utan yrkesarbetare med förhållandevis kort utbildning. Man behöver knappast vara en banbrytande tänkare för att föreställa sig tänkbara reformer som skulle kunna göra invandrare både till lösningen på arbetskraftsproblemet och till en viktig del av en mer offensiv ekonomisk politik."

Vad är det för typ av jobb, och varför har man _aldrig någonsin_ (förutom i Benny Anderssons text) hört detta nämnas i debatten? Uppenbarligen har BA ett behov av att frisera verkligheten lite för att den ska passa hans tes. Det han säger stämmer helt enkelt inte. Vi har inte ett stort behov av personer med "förhållandevis kort utbildning" (enbart gymnasieutbildning, eller vad menas? luddigheten har ett syfte...).

Sajten Ekonomifakta har konstaterat att det finns 11 arbetslösa per enkelt jobb: http://www.ekonomifakta.se/Artiklar/2016/december/11-arbetslosa-per-enkelt-jobb/

Detta var förra månaden. Vad grundar Benny Andersson sin helt orimliga tes på?

Tyvärr bidrar det inte till någon större tilltro till det han anför i övrigt.
Like Like Citera
5
Henning Bollmark
7 years ago
Det är alltid trist när debatt handlar mer om att parterna avhandlar hur dålig motståndaren är på att lösa problemet i fråga än att faktiskt diskutera potentiella lösningar, men ibland är det kanske nödvändigt att rensa luften först. Reda ut vad det egentligen är man talar om, för att sedan kunna säga något konstruktivt om det.

Jag tror att du Benny Andersson missförstår Kyeyune. Inte för att det inte skulle vara en enkel sak att göra, men såhär; Malcom skriver inte sitt inlägg med målet att förklara hur saker borde vara eller gå till. Det är inte en direkt politisk text på det viset, om man med politik menar direkt uppmanande till handling. MK skriver ju själv att "poängen med det här inlägget är inte att argumentera för att människor inom vänstern måste omvärdera sin syn på flyktingpolitiken eller något i den stilen."

När MK skriver att det idag inte går att förena svenska och bengaliska arbetare politiskt så menar han inget annat än just det. Hans inlägg utesluter alls inte, som jag tolkar det, varken möjligheten att en sådan förening en dag under andra förhållanden med andra krafter i spel än dagens kommer att kunna existera, eller insikten i att liknande föreningar, som den engelsk-amerikanska du nämner här, en gång existerat.

Poängen är bara den att om något saknas idag, då saknas det av en anledning. Folk förstår inte varför arbetarklassen inte enas, MK försöker förklara det. Förståelse av problemet är en förutsättning för dess eventuella framtida lösning. Presentera gärna ett recept för framtidens arbetarrörelse, så får vi se om 100 år om det fungerade, men tills dess så borde ni på Clarté försöka göra skillnad på argumenterande och resonerande texter.
Like Like Citera
4
Margareta Zetterströ
7 years ago
Mycket klargörande! Tack!
Like Like Citera

Mest läst av skribenten

Senast på bloggen

Category Image

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.