Hur kan man tala om ett växande behov av arbetskraft, när det redan finns ett stort antal arbetslösa i dagens Sverige? Det frågar sig Fred Torssander, i en replik på mitt inlägg ”Behöver Sverige invandrad arbetskraft?" här på bloggen. FT lanserar istället en ”enkel lösning”: ge jobben till de som är arbetslösa här hemma! Men problemet är verkligt och FTs enkla lösning är en skenlösning som aldrig kan ta sig från statistiken och diagrammen till den verkliga världen. Problemet handlar nämligen inte om antal och statistik utan om det som kallas matchning. För att förstå det måste man betrakta de arbetslösas egenskaper, sett ur arbetsköparnas perspektiv. Det är antagligen tre sådana egenskaper som förklarar varför företag med brist på arbetskraft inte anställer fler av dagens arbetslösa: bristande eller felaktig utbildning, olämplig åldersstruktur och liten lämplighet av annat slag. En bidragande orsak till den sista egenskapens betydelse är antagligen arbetsköparnas allt större krav på den arbetskraft man betraktar som ”anställningsbar”. Hetsen och uslagningen som bara har ökat sedan mitten på 1990 – talet i de flesta arbeten, tyder på det.

En utbyggd och reformerad yrkesutbildning skulle därför inte bara gynna invandrare och flyktingar, det skulle också gynna en del av dagens arbetslösa med inhemskt ursprung. Men oavsett om invandrare och flyktingar betraktas som mer ”anställningsbara” (pga sin ålder) än arbetslösa med inhemsk ursprung och därför skulle få de flesta jobben, eller om det skulle bli tvärtom pga språkkunskper och annat (tex fördomar), skulle båda grupperna gynnas. Ty, inte heller här handlar det om något statiskt nollsummespel, där den ena gruppen tar jobben ur munnen på den andra. Oavsett vem som får jobben, bidrar nämligen varje ny anställd arbetare, genom sin efterfrågan och annat, till att ekonomin växer och fler jobb skapas. Det är de sk multiplikatoreffekterna som spelar in här. Det var med hjälp av dessa Keynes visade att ekonomi inte bara handlar om fördelning, utan också och framför allt om förändring, dynamik och tillväxt. (Sett i det perspektivet är det viktigt att inse att flyktingmottagandet i sig inte bara är en kostnad, utan också utgör en ”keynesiansk” stimulans, som från första stund bidrar till att skapa efterfrågan och nya jobb i ekonomin).

Jag tror alltså att Fred Torssander misstar sig när han ställer behovet att minska den inhemska arbetslösheten och ett behov av importerad arbetskraft mot varandra. Misstaget beror enligt min mening på att han ser alltför statiskt på ekonomin. Det finns också en annan brist i hans resonemang som har samband med denna statiska syn. FT utgår från förhållandena på dagens arbetsmarknad och bortser helt från att många av de utredningar som hävdar att bristen på viss slags arbetskraft kommer att öka, grundar sig på prognoser om ett ökande antal äldre i befolkningen.

Ur ett radikalt vänsterperspektiv är problemen med de reformer som vår diskussion hittills har rört sig om helt andra. Även om krav på yrkesutbildning och liknande reformer strider mot arbetsköparnas rådande strategi att främst rikta in sig på att sänka löneläget, passar de fortfarande alldeles för bra ihop med en kapitalistisk utveckling vars destruktiva följder en radikal vänster aldrig kan acceptera. En radikal vänster som inskränker sig till att ställa sådana krav, möjligen kombinerat med krav på en liberal invandrings- och flyktingpolitik, skulle snart haverera in i klassamarbete. Med ännu fler patetiska och resultatlösa vädjanden till kapitalistklassen om att återgå till en samarbetspolitik, som det enda långsiktiga resultatet. I ett sådant inskränkt klassamarbetsperspektiv, skulle också invandrings- och flyktingpolitiken främst betraktas ur ett nationalchauvinistiskt perspektiv (Vad är bäst för Sverige?). Och kraven på en liberal och solidarisk flyktingpolitik skulle snart ersättas av krav på ”reglerad invandring”.

Därför måste krav på en reformerad yrkesutbildning och liknande enskilda reformer kombineras med krav på en alternativ ekonomisk politik, som utgår ifrån arbetarklassens, inte kapitalisternas, intressen. I en sådan politik måste bevarandet av naturen och frågor om tillväxtens och välfärdens innehåll vara centrala. Ett annat skäl för att kräva en alternativ ekonomisk politik är behovet av offentliga investeringar. Många vänsterekonomer hävdar till exempel att det inte är otillräcklig efterfrågan, utan för låga vinster, som är grundorsaken till de otillräckliga investeringarna i dagens kapitalism. Om det stämmer, kommer en reformerad yrkesutbildning inte att ge upphov till tillräckliga dynamiska multiplikatoreffekter. Om vinstläget är för lågt kommer kapitalisterna inte att öka sina investeringar, även om efterfrågan ökar. Då krävs det ökande offentliga investeringar. De kommer med all sannolikhet också att behövas av andra skäl, till exempel för att bygga ett grönare Sverige och förnya infrastruktur, utbildning och hälsovård. Keynes, som annars försvarade kapitalismen och det privata ägandet av produktionsmedlen, ansåg att investeringarna måste socialiseras om de i längden skulle kunna hållas på en tillräckligt hög nivå: ”Jag föreställer mig därför att en någorlunda omfattande socialisering av investeringen skall visa sig vara det enda medlet att säkerställa tillnärmelsevis full sysselsättning;” (Allmän teori om sysselsättning, ränta och pengar, s 413 - 414. Pontes Förlag 1993)

För det andra och viktigare ändå: Varken migrationsfrågan eller frågan om en alternativ ekonomisk politik kan betraktas ur ett snävt ekonomiskt och nationalchauvinistiskt perspektiv. Att ställa frågan om en alternativ ekonomisk politik syftar inte bara till att ta kontroll över samhällets investeringar och styra dem i önskvärd riktning. Den syftar också till att åter resa arbetarrörelsens historiska fråga om ekonomisk demokrati. På samma sätt förhåller det sig med migrationspolitiken. Inte frågan ”Vad gagnar Sverige?”, utan den politiska frågan ”Vad bidrar bäst till att skapa en stark och kampmedveten arbetarklass?” måste vara grunden för vänsterns syn. En arbetarklass som förlorar det internationella perspektivet och försöker bygga en välfärdstat bakom stängda gränser, kommer inte att kunna behålla sin styrka och kampmedvetenhet särskilt länge. Det visar utvecklingen hos socialdemokratins och den Andra internationalens partier. Hur längre tror ni att textilarbetarna i Lancashire hade kunnat bevara sin kampvilja och politiska styrka, om de hade utgått från sina kortsiktiga egenintressen och stött textilkapitalisternas krav att Storbritannien skulle sluta upp på Sydstaternas sida i kriget för att bevara slaveriet?

Jag hoppas kunna återkomma med ett inlägg som närmare motiverar varför vi behöver en alternativ ekonomisk politik och varför flyktingkrisen måste diskuteras i ett sådant perspektiv här på bloggen. Jag hoppas också kunna återkomma senare i tidskriften med historien om hur Andra internationalens partier förlorade det internationella perspektiv på kapitalismen och klasskampen som var grundläggande hos Marx. Och hur detta är en del av förklaringen till dessa partiers förvandling från kämpande vargar till hjälplösa, vädjande får under loppet av ett århundrade.