Jag håller med Fred Torssander - en radikal vänster kan aldrig acceptera arbetsköparnas krav på anställningsbarhet. Men jag hävdade heller inte motsatsen i mitt förra inlägg "Gemensamma intressen mellan arbetslösa, flyktingar och invandrare" . Jag beskrev bara hur situationen ser ut idag. Och påstod att en utbyggd och reformerad yrkesutbildning skulle gynna både arbetslösa och flyktingar och invandrare, villket är något helt annat. Om multiplikatoreffekterna, i form av ekonomisk tillväxt och nya jobb, blir stora kan detta också bidra till att arbetsköparna tvingas sänka sina extrema krav på anställningsbarhet. Men för att effektivt bekämpa dessa krav, måste kampen mot den allt värre hetsen och utslagningen i arbetslivet också utvecklas. Det var bland annat därför jag varnade för en reformpolitik som begränsar sig till att vädja till kapitalistklassen och underströk behovet av en alternativ ekonomisk politik som utgår från arbetarklassens, inte kapitalisternas, intressen. För det andra har jag aldrig påstått att en radikal vänsters politik borde syfta till något så klasslöst som att ”rädda Sverige”. Större delen av mitt inlägg var en polemik mot detta. Jag sammanfattade: ”Inte frågan ”Vad gagnar Sverige?”, utan den politiska frågan ”Vad bidrar bäst till att skapa en stark och kampmedveten arbetarklass?” måste vara grunden för vänsterns syn.” Kan det skrivas så mycket tydligare? För det tredje försöker FT misstänkliggöra de numera rätt många och samstämmiga rapporterna om en tilltagande brist på yrkesutbildad arbetskraft, genom att påstå att de bygger på intervjuer med arbetsköpare som i eget intresse ljuger och överdriver. Det stämmer inte. Så vitt jag vet bygger de flesta på SCBs prognoser. När det gäller vård, skola och omsorg grundar de prognoserna sig i modeller som baserar sig på befolkningsprognoser, antaganden om vårdkonsumtion, pensionsavgångar, inflödet till utbildningarna utifrån hur stora ungdomskullarna väntas bli och en del andra liknande prognoser. Eftersom dessa branscher till stor del finansieras av det offentliga, finns det emellertid inget som garanterar att de prognosticerade behoven uppfylls genom nyanställningar. Det är ännu ett skäl till att vänstern också måste resa diskussionen om en alternativ ekonomisk politik som utgår från arbetarklassens behov och intressen. När det gäller övriga branscher inom det privata näringslivet utgår SCBs modeller från liknade antaganden beträffande tillgången på arbetskraft. Efterfrågan beräknas på basis av långtidsutredningens makroekonomiska prognoser. Naturligtvis har alla prognoser brister. De tar, som FT påpekar, inte hänsyn till möjligheten av kapitalistiska kriser. De tar heller inte hänsyn till möjligheterna av det FT kallar ”någon slags inomkapitalistisk reformpolitik” som skapar nya jobb. Med dessa begränsningar är emellertid SCBs prognoser det säkraste vi har. Det intressanta med Fred Torssanders invändningar ligger på ett annat plan. Han har tydligen insett att en reformpolitik som skapar nya jobb och annat kan vara möjlig. Men han verkar anse att vänstern ska sitta med armarna i kors och vänta på att den – eventuellt – ska falla ner som en gåva från himlen eller från borgarklassen. Poängen med mina inlägg är att vänstern tvärtom måste ta upp kampen för att skapa en sådan reformpolitik. Som måste utgå från arbetarklassens, inte kapitalistklassens eller ”Sveriges”, intressen och således vara en politik för reformer på klasskampens grund. I kampen för en sådan politik har den svenska arbetarklassen – både de som har jobb och de som är arbetslösa – gemensamma intressen med invandrare och flyktingar.
Bättre kämpa för reformer än sitta med armarna i kors
- Benny Andersson
{jcomments lock}
Kommentarer
Vilket är Fred Torssanders alternativ? Att kämpa för förändringar bakom stängda gränser? Två skäl talar emot. Den ökande utslagningen i arbetslivet och arbetsköparnas krav på arbetskraften beror på globala faktorer som stängda gränser mot invandring inte hjälper mot. Tex skärpt konkurrens, möjligheten flytta ut produktion och, eventuellt, sjunkande vinster. För det andra skulle en arbetarrörelse som väljer stängda gränser snart haverera in i klassamarbete. Det visar historien.
FT påstår vidare att SCBs undersökningar bygger på intervjusvar med företagen. Inte de jag hänvisade till i inlägget ”Behöver Sverige invandrad arbetskraft?”. Riksrevisionsverkets prognos bygger på den här: http://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/utbildning-och-forskning/analyser-och-prognoser-om-utbildning-och-arbetsmarknad/trender-och-prognoser-om-utbildning-och-arbetsmarknad/pong/statistiknyhet/trender-och-prognoser-om-utbildning-och-arbetsmarknad-2014/
I fall man utgående från detta går in på dokumentationen av det som kallas SCB:s Företagsbarometer, visar det sig att denna undersökning bygger på intervjusvar från personalchefer: "Personalcheferna tillfrågas hur de för den aktuella utbildningsgruppen bedömer:
• Tillgången på sökande (God/Balans/Brist)
• Hur antalet sökande kommer att förändras på ett respektive tre års sikt (Öka/Vara oförändrat/Minska)
Uppgiftslämnarna får själva tolka innebörden av svarsalternativen. Exempelvis ges inga anvisningar om vad ”God tillgång på sökande” av en viss utbildningsgrupp innebär."
SCB: befolkningsprognoser, vilka ofta påstås visa det ena eller andra bygger i grund och botten på ett antagande om "Ceteris paribus" - dvs. under i övrigt lika förhållanden. Den som menar att pensionsavgångarna skall komma att medföra en orimlig belastning för de kvarvarande arbetande, borde alltså egentligen lägga till att detta bara gäller i fall massarbetslösheten bevaras. I fall en sysselsättningsgrad motsvarande 1980-talets skulle tillåtas, uppstår det inget sådant problem.
Att massarbetslöshetspolitiken kommer att kunna fortsättas även i ett läge med kraftig ökad produktion av varor och tjänster, garanteras dock av EU:s fria rörlighet och ytterligare genom den systematiska diskrimineringen av invandrare och deras svenska barn (andra generationens invandrare) samt genom flyktingmottagningen och att flyktingarna utnyttjas på den svenska arbetsmarknaden.
Så visst kan man hävda att prognosernas "Ceteris paribus" - faktiskt är ett realistiskt antagande.
Däremot är det inte i arbetarklassens intresse att den relativa överbefolkningen ökas permanentas eller kompletteras med flyktingar undan kolonialpolitiken. Även det sistnämnda har Marx skrivit en hel del om. Det gällde den engelska arbetarklassens förborgerligande och Irlandsfrågan.