I en kommentar på Facebook (12/1) anklagar Dan Kotka (DK) Benny Andersson (BA) och Clarté för att gå i kapitalägarnas ledband. Bakgrunden är ett inlägg på Clartés blogg där BA kritiserat Malcolm Kyeyune som i en artikel påstått att en invandringsvänlig politik inte ligger i den svenska arbetarklassens intresse. BA hävdar att Kyeyunes kritik inte håller måttet, och att vänstern och arbetarrörelsen måste mobilisera kring en radikalt annorlunda ekonomisk politik som syftar till att bryta kapitalets makt och problemformuleringsprivilegium. BA påpekar att med en annan ekonomisk politik är det möjligt att föra en generös flyktingpolitik. BA framhåller vidare att den nuvarande demografiska utvecklingen är ogynnsam och att vi går mot en utveckling där allt färre ska försörja allt fler. Utan invandring riskerar det att leda till allvarliga problem.
Detta ser DK som ett stöd för kapitalet och en nyliberal politik. Invandring kostar pengar och notan får den svenska arbetarklassen stå för och samtidigt kan kapitalägarna dra nytta av ett ökat arbetskraftsutbud.
Som jag ser det är det snarast DK som går kapitalägarnas intresse genom att räkna upp allt som vi inte har råd med. Detta om något ligger helt i linje med den förödande nyliberala åtstramningspolitik som förts under lång tid i hela Europa. Kärnan i BA:s budskap är ju behovet av en socialistisk inriktad ekonomisk politik med fokus på att omfördela ekonomiska resurser från kapitalägarna, driva på för en offensiv statlig investeringspolitik och långsiktigt förändra maktbalansen mellan arbete och kapital. Det är till skillnad från DK:s argumentation att våga utmana kapitalet på allvar.
Kapitalismen befinner sig i en djup lönsamhetskris som successivt förvärrats över flera decennier. Som en konsekvens av detta drar kapitalägarna ner på de reala investeringarna medan allt mer pengar istället förs över till den improduktiva finanssektorn. Samtidigt driver man på för ökad åtstramning, skattesänkningar, privatiseringar och en allt mer avreglerad arbetsmarknad.
Visst kan man hävda att i ett sådant läge gör inte en ökad invandring saken bättre. Men poängen är att vänsterns första skyldighet är att driva på för en annan ekonomisk politik och mobilisera ett folkligt stöd för denna. Att fokusera på invandringens ökade kostnader blir i slutändan bara ett försvar för den rådande kapitalistiska ordningen och förstärker föreställningen om att det inte finns något alternativ.
Det som ofta också blir outtalat i dessa debatter är vilken invandring vi talar om. En vänster som inte är beredd att försvara asylrätten när folk flyr från imperialistiska krig, förödande strukturreformer pålagda av IMF och Världsbanken, växande klimatkriser etc. är inte mycket till vänster.
Att försvara asylrätten och en anständig flyktingpolitik är inte samma sak som att bejaka arbetskraftens fria rörlighet som kapitalet önskar. Precis som Marx på sin tid bör socialister idag med alla medel bekämpa kapitalägarnas försök att utnyttja billig arbetskraft från andra länder.
År 1880 var Marx med och formulerade ett politiskt program för arbetarna i Frankrike där en central punkt var rätten att förhindra att kapitalägarna kunde utnyttja utländsk arbetskraft och betala en lägre lön än vad som var avtalat i landet:
”Rättsligt förbud mot att fabriksägare anställer utländska arbetare till en lägre lön än den som gäller för franska arbetare”
( Se punkt 4 under den ekonomiska sektionen )
Vänstern och facket i Sverige bör idag på samma sätt driva på för att riva upp Lavaldomen och i detta bör man söka solidaritet och stöd från arbetare och fack i övriga EU-länder.
Sverige kommer, precis som de flesta andra länder i Europa att behöva en invandring för att klara framtidens arbetskraftsförsörjning. Andelen äldre i befolkningen ökar samtidigt som de i yrkesverksam ålder blir allt färre. Enligt SCB:s senaste arbetsmarknadsprognos kommer befolkningen i intervallet 20-64 år att öka med 300 000 personer fram till 2035, varav de utrikesfödda beräknas stå för merparten av ökningen. Samtidigt förväntas antalet personer som är 65 år och äldre i befolkningen öka med cirka 670 000 personer.
Visst kostar invandring i det korta perspektivet men vad kostar det den svenska arbetarklassen om samhället inte klarar sin arbetskraftsförsörjning på lång sikt? Idag betalar alla löntagare in omfattande belopp till pensionssystemen – pengar som banker och finansbolag tar hand om och i stor utsträckning placerar i aktier och obligationer istället för att använda dem till produktiva investeringar. Det är en farlig utveckling som riskerar många framtida pensionärers ekonomiska utrymme på ålderns höst. Den faktiska pensionen beror nämligen inte primärt på hur mycket pengar den enskilde löntagaren betalt in under de yrkesverksamma åren. En hygglig pension beror främst på hur mycket reala investeringar som görs nu och framåt. Det är ett av flera skäl till att det behövs en alternativ ekonomisk politik som utgår från arbetarklassens intresse och behov. Och en offensiv investeringspolitik kommer kräva en fungerande arbetskraftsförsörjning. Således behövs det en förnuftig invandringspolitik som utgår både från arbetarklassens solidaritet över nationsgränser och kravet på en annan ekonomisk politik som inte utgår från kapitalägarnas vinstbegär utan från gemensamma samhälleliga behov. Att utveckla en sådan politik, och mobilisera stöd för den, det är socialisternas huvuduppgift idag.
Kommentarer
Sådana lagstiftade modeller för att utnyttja importerad arbetskraft kan härledas tillbaka till USA på kolonialtiden och var då lösningen på problemet med upproren (bland annat Baconupproret) där kontraktsanställda engelsmän och svarta tillsammans gjorde uppror, bland annat för att få förhandla om villkoren när kontraktstiden gått ut. Senare följde den vidareutveckling utan negerslaveriet som innebar att klassamhället maskerades av en ras-trappa, där svarta förvisades längst ner och engelsmän fick platserna högst upp.
Fascism och rasism har borgarstaten alltid utnyttjat som ett verktyg både internationellt och inom enskilda länder. Och detta verktyg sätts idag in mot arbetarklassen i Sverige på flera olika sätt. Dels genom import av arbetskraft av olika slag. Detta dels med hjälp av EU:s fria rörlighet, dels de öppna gränserna, dels genom flyktingmottagning utan normal reglering. Dels genom etablerandet av diskriminerande lagar som åtgärderna inom Fas 3 och de kommande flyktingarbetena. Dels genom att skapa och bibehålla massarbetslöshet och koppla långtidsarbetslösheten till sådant som Fas 3.
Verktyget används såväl av höger som ”vänster”-regeringar, fast med lite olika motivering. Den mest öppenhjärtiga var nog förre finansministerns med sitt tal i USA på temat win-win situation. https://www.youtube.com/watch?v=9_yuKurPfCo
Det är fascisternas affärs idé som de gång på gång lyckas sälja till en köpstark kundkrets.
Den svenska välfärdsstaten visade sig svårare än många andra att avveckla. Thatcherismen/Reganomics genomfördes i praktiken först 1990 och motståndet fortsätter än i dag. USA liksom nazismen har dock utvecklat härskartekniker som visat sig vara synnerligen effektiva. Såvitt jag förstår är både omfattande (flykting-) invandring, antingen denna genomförs lagligt eller illegalt OCH "att principiellt motsätta sig invandring ... förödande för arbetarklassens sammanhållning och fortsatta kamp."
Och jag instämmer helt när det gäller Laval-frågan och kampen för likalön. Lex Laval går dock inte att ifrågasätta utan att också ifrågasätta EU-medlemskapet. Det går dessutom inte att komma runt att det var socialdemokratin inklusive både vänster- och milösvansarna samt LO-rörelsen som gemensamt införde workfare - arbete på diskriminerande villkor - år 2000 genom Aktivitetsgarantin.
Det gäller både när det gäller invandringen, reformismen och revisionismen att inte skapa några illusioner.
FT kan väl inte mena att den svenska kapitalismen fungerar när vi är 10000000, men brakar ihop vi blir 11000000? Att de flyktingpositiva skribenterna ställer ett revolutionärt krav?
Vad de, och jag, menar är kravet är förenligt med fortsatt kapitalism, men att principiellt motsätta sig invandring på sikt är det mest förödande för arbetarklassens sammanhållning och fortsatta kamp. Jag tror det är därför att det mest är vänstern som är invandringsliberal, medan högern, vars huvudmän kortsiktigt kan vinna på det ökade utbudet av arbetskraft, mest är emot, och föredrar illegalt invandrad arbetskraft. I sort har den svenska fackföreningsrörelsen haft en bra inställning i frågan, och den förtjänar allt stöd t ex i Lavalkampen och i kravet på lika löner för nya och befintliga svenska arbetare.
Det finns inget sätt att komma runt revolutionen, att bygga upp någon slags mera varaktig arbetarpolitik utan att avskaffa rätten till privat ägande av produktionsmedlen. Detta har om inte annat restaurationen (ungefär 1990) efter Sveriges åtminstone halvsekel med "en annan ekonomisk politik" än den klassiskt kapitalistiska bevisat.
Det kan givetvis ända tänkas att en socialistisk revolution någon annanstans, med omfattning och betydelse för arbetarklassen i världen motsvarande den Ryska 1917 ännu en gång kan skapa förutsättningarna för en sådan annan ekonomisk politik här i Sverige utan att den svenska kapitalismen måste avskaffas. Men det framstår inte som särskilt praktiskt att begränsa den svenska arbetarklassens kritik av borgarstatens politik utgående från detta antagande.