I den borgerligt - liberala tankevärlden är högernationalister som Trump, Nigel Farage och Marine LePen ett populistiskt uttryck för missnöjet hos missledda, bakåtblickande arbetare och andra grupper som drabbats av globaliseringen. Ett litet antal individer med bakgrund inom vänstern har svalt den bilden med hull och hår, men strukit uttrycket ”missledda”. Trump &Co sägs istället vara ett rationellt uttryck för folkliga gruppers (”vårt folks”) berättigade motstånd mot de försämringar som globaliseringen har medfört. En överväldigande majoritet av vänstern har tagit bestämt avstånd från den uppfattningen. Samtidigt har man själva svalt mycket av den liberala bilden, fast man har vänt den upp och ner. Vänstern ansluter sig till liberalernas åsikt att globaliseringen ligger i borgarklassens intresse, men delar inte synen att arbetarklassen också har samma intresse. ”Högerpopulismen” ses inte som ett utryck för folkliga krav, utan som ett sätt för överklassen att försvaga och splittra motståndet mot den nyliberala ordningen. Genom att felaktigt peka ut invandrare och flyktingar som syndabockar, kan missnöjet ledas åt fel håll och splittras i grupper som bekämpar varandra istället för att slåss mot borgarklassens offensiv. Detta sägs ske i syfte att kunna fortsätta med ”business as usual” bakom den nationalistiska och xenofoba retorikens kulisser. Högerpopulism och nationalism på ytan, fortsatt nyliberalism till innehållet. Så ser formeln ut. Det enda verkliga innehåll som högerpopulismens bekännelser till nationen antas ha är begränsandet av arbetskraftens (migrationens) fria rörlighet i syfte att splittra arbetarklassen och få tillgång till ett underproletariat man kan utsätta för maximal exploatering bortom lagar och avtal. Det ligger en del sanning i den analysen. Men frågan är om det är hela sanningen?

Den frågan kan också formuleras så här: Har kapitalistklassen, eller delar av den, intresse av en nationalism som inte bara riktar sig mot invandrare och flyktingar och annars mest består av fraser, utan en nationalism som bryter med den nyliberala form av imperialism som nu varit förhärskande under nästan ett halvt århundrade? I slutet av 1800- och början av 1900-talet var imperialismen nationell till formen. De imperialistiska staternas borgerskap lade under sig kolonier och strävade efter att bygga imperier. Detta förändrades efter det andra världskriget, då en ny form av imperialism såg dagens ljus under Förenta Staternas politiska hegemoni. Det var en imperialism som mer litade till ekonomiska mekanismer än till politiskt underkuvande för att säkerställa exploateringen av folken och nationerna i syd. Några decennier senare vidareutvecklades denna form av imperialism till den avreglerade och globaliserade kapitalism som vi fortfarande lever i. Det mest utmärkande för den är att stora delar av produktionsprocessen också har globaliserats. Kapitalistklassen har mer och mer framstått som en internationaliserad klass utan fosterland. Mäktiga globaliserade finanskoncerner och storbolag har kunnat spela ut regeringar och politiker i de enskilda staterna mot varandra och skenbart bestämma villkoren för att investera och producera.

Jag anser att den bilden av den globaliserade kapitalismen bör föranleda vänstern att ställa ett antal frågor. Den första är: Har globaliseringen eliminerat borgarklassens intresse av nationer och nationalstater? Jag menar, i likhet med Daniel Hedlund i Clarté 4/2016, att svaret på den frågan är nej. Även i perioder där kapitalisterna har ett starkt ekonomiskt intresse av globalisering, har de ett oförändrat starkt intresse av att vara förankrade i nationalstater. Skälet är politiskt. Borgarklassen behöver makten över staten. Dels för att främja sina ekonomiska intressen på den internationella arenan. Övernationella koncerner som inte backas upp av nationellt förankrade kapitalister riskerar att möta övermäktigt motstånd från starka nationalstater som behärskas av andra nationellt förankrade kapitalistgrupper. Det är vad som har skett i Kina och i Ryssland efter Putin. Det är bara med hjälp av egen förankring i nationalstater som det motståndet kan bemötas. Det är nationalstater och bakom dem olika nationellt förankrade delar av kapitalistklassen som förhandlar och brottas om villkoren för internationell handel och ekonomi. Men borgarklassen behöver staten också för att reglera klasskampen och hålla tillbaka arbetarklassen ”på hemmaplan”. Kapitalisterna kan inte bara lita på ekonomisk utpressning och att stater de inte har den direkta makten över ska sköta den saken åt dem. Och det är bara genom att vara starkt nationellt förankrat som borgarklassen kan påverka och vinna makten över statsapparaten. USAs historia, som jag nyligen har studerat, visar att det bara var när industriborgarklassen hade fått avgörande nationell betydelse som den på allvar kunde göra anspråk på den politiska makten.

Den andra frågan vänstern bör ställa är: Har den nyliberala globaliseringen gått så långt att vissa staters nationella ekonomier håller på att undergrävas? Det är en fråga som Daniel Hedlund inte ställer i sin ovan nämnda artikel. Men det är en fråga som inte bara vänstern, utan också aldrig så globaliserade kapitalister måste ta på största allvar. Ty med försvagade nationella ekonomier minskar dessa nationalstaters politiska inflytande och makt över andra stater. Det vill säga, kapitalisternas viktigaste stöd i den internationella huggsexan mellan olika nationellt förankrade delar av kapitalistklassen försvagas. Undergrävandet av nationella ekonomier har sin grund både i utflyttningen av industri och i den finansialisering av ekonomin som utgör en annan viktig del av den avreglerade och globaliserade nyliberala ordningen. Finansialiseringen har bland annat lett till minskade investeringar i den produktiva industrin till förmån för investeringar både i mindre produktiva sektorer som byggindustrin och i den improduktiva finanssektorn. Samma processer som undergräver den nationella ekonomin minskar också borgarklassens nationella förankring och ekonomiska betydelse för nationen. Följden blir att dess inflytande över staten undermineras.

Enligt de franska ekonomerna Duménil och Lévy, vars bok ”The Crisis of Neoliberalism” (2011) jag skrev om i Clarté 3/2012, är svaret på den andra frågan också ja. Åtminstone i USA där utflyttningen av industri till låglöneländer och finansialiseringen av ekonomin har gått längst. Motsättningen mellan en isolationistisk och en ”internationalistisk” del av kapitalistklassen i USA har djupa rötter. I sitt klassiska verk ”The Making of an Atlantic Ruling Class” beskriver Kees van der Pijl hur den sistnämnda fick överhanden under och efter det andra världskriget. Duménil och Lévy hävdar att den processen emellertid har gått så långt att den nationella grunden för kapitalistklassens makt hotas. Därför förutspådde de båda ekonomerna ett nationalistiskt uppsving inom delar av den amerikanska borgarklassen.

”En avgörande fråga sägs vara vilken roll nationalismen kommer att spela. Kommer grupper inom den härskande klassen som motsätter sig en fortsatt försvagning av den nationella ekonomin och det egna imperiet att vända sig mot den nyliberala ordningen? Duménil och Lévy anser att den chansen är störst i USA, men avsevärt mindre i Europa .. ” (Clarté 3/2012, s 39 – 40).

Snacka om att bli sannspådda! Men bör inte Brexit, åtminstone till en del, också ses i detta ljus. Det var ju inte bara populister av Nigel Farages slag som drev kravet på Brexit inom den britiska överklassen. Frågan är om inte den viktigaste kraften hela tiden har varit EU-motståndet inom det styrande konservativa partiet? Det är ett motstånd som både liberaler och vänstern har tenderat att reducera till följden av allmän förstockelse, för att inte säga ren dumhet, hos de antaget mest ”konservativa” delarna av den brittiska borgarklassen. Ni vet: pajasen Boris Johnson och andra figurer som inte har begripit betydelsen av fortsatt globalisering för borgarklassens egna intressen. Frågan är om det stämmer. Det kanske istället rör sig om en rationell och framtidsinriktad reaktion från delar av en kapitalistklass som ser grunden för både sin ekonomiska och politiska makt undergrävas.

Om den här tendensen till åternationalisering av borgarklassen och kapitalismen stämmer, som den ryske statsvetaren och högerteoretikern Alexander Dugin spår i en intervju i DN (4/2), lär resultatet emellertid inte bli den fredliga värld av samexisterande och inåtvända nationer, där var och en sköter sitt på sitt eget specifika sätt, som han målar upp. Utan en imperialism som återgår till de tidigare formerna av nationell chauvinism, nationell expansion och nationellt förtryck. Och den lär knappast bli trevligare.

{jcomments lock}

Kommentarer

0
Jan Wiklund
6 years ago
Rimligen borde det pågå en strategisk strid inom borgerskapet just nu. Å ena sidan gäller det att hänga med så att man inte blir övermannad av Kina, där staten är merkantilistisk så det skriker. Å andra sidan kanske det är väl så bra att latinamerikaniseras för den egna personliga välmågans skull - visst är det trevligare att vara rentier än kämpande kapitalist på marknaden?

Jag tror att den konflikten inte bara är amerikansk. Den borde ligga latent även inom EU, som ju har strikt förbud mot industripolitik över huvud taget och som mycket riktigt också blir allt mer akterseglat.

Frågan är vad en rimlig politik bör vara, från oss som inte har egna kapitalintressen att beakta. Jag har i snart tio års tid försökt agera Wigforss/Keynes, och argumenterat för att det gäller att få till en produktionistisk politik innan nån annan kommer på samma lysande idé. Men om kapitalisterna, eller i alla fall en viktig fraktion bland dem, gör just detta kanske det är för sent? Och vad gör man då?
Like Like Citera
1
Fred Torssander
7 years ago
Orsaken till varför nyliberalismen heter ”ny” är att den är en repris. Fast egentligen borde dagens repris kallas neo-liberalism, för nyliberalismen var på 1920 och 30-talet. Den första omgången kallades för manchesterliberalism och den var samtida med Marx och Engels.
Marx skrev i en artikel för New York Tribune, 25:e augusti, 1852 om ”… the Free Traders (the men of the Manchester School, the Parliamentary and financial reformers) are the official representatives of modern English society, the representatives of that England which rules the market of the world…” och den fortsatta beskrivningen av dessa borgarklassens företrädare känns synnerligen välbekant. (se http://gerald-massey.org.uk/jones/b_marx.htm )

Kapitalistklassen och de imperialistiska staterna har av allt att döma övergett den borgfred som inleddes på 1930 talet. Bastardkeynesianismen som den kallades, har blivit onödiggjord genom globaliseringen och kapitalistklasserna kan åter konkurrera med varann. De framstår åter som inbördes splittrade, i kamp för olika särintressen både gentemot andra kapitalister och gentemot andra imperialistiska stater.

En intressant beskrivning av klassmotsättningarna inom kapitalistklassen finns just nu på Ekonomistas blogg. https://ekonomistas.se/2017/02/02/vinster-men-inga-investeringar/
Verkligt anmärkningsvärt är att författaren Jonas Vlachos inleder med att påpeka att "Arbetskraftens andel av de totala inkomsterna verkar ha fallit trendmässigt sen tidigt 1980-tal, en tidpunkt då denna andel var historiskt hög. "
Like Like Citera

Mest läst av skribenten

Senast på bloggen

Category Image

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.