Öppna gränser och oreglerad invandring – för tillgång till fremdarbeiter

Åtgärder som Aktivitetsgarantin och Fas 3, vilka i internationell debatt kallas workfare, har fått dåligt rykte bland de inhemska svenska löntagarna. Det har kommit till reaktioner och till och med kampanjer från det nya proletariatet, vilka även i en del fall smittat av sig på den organiserade arbetarklassen. Inte så att LO etc. på något vis ställt krav på att proletärer som ålagts arbete på deras arbetsplatser skall ges anställning med lön enligt avtal, och ännu mindre att proletärer som utsatts för denna systematiska diskriminering från statens sida och med hjälp av statens myndigheter skall ges någon typ av kompensation för detta. Men det har kommit till att anställda inom den organiserade inhemska arbetskraften blivit allt mindre villiga att löpa risken att eventuellt själva vid till exempel företagsnedläggningar hänvisas till workfare.

Utvecklingen inom skogsarbetet har redan förut varit tydlig. Modernt skogsbruk sköts med skogsmaskiner och kräver utbildning och kapital. Arbetet efteråt med röjning och nyplantering utförs i stället av så kallade praktikanter. Detta sker med fackets goda minne. Skogsarbetarförbundets, senare Skogs och träfackets vilket har gått upp i GS Facket för skogs-, trä- och grafisk bransch vill inte ha medlemmar som innebär så mycket besvär och ger så lite i inkomst och inflytande. Speciellt inte som lagstiftningen hindrar att de så kallade praktikanterna (vilka inom parantes inte har någon praktikanställning utan i stället har förklarats rätts- och solidaritetslösa) blir fullvärdiga medlemmar.

Protesterna mot workfarepolitiken har i vissa fall kommit att föras gemensamt av så kallade infödda svenskar och invandrare/flyktingar av första och andra generationen, vilket på sikt hade kunnat leda till något slags mildare upprepning av det mytomspunna ”Bacons rebellion” på 1600-talet i Virginia Nordamerika, då flera hundra kontraktsarbetare som hade slavliknande villkor, både engelsmän (dvs. vita européer) och svarta gemensamt tog mot kolonins administration. Bland annat för rätten att förhandla fram nya villkor när kontraktstiden gått ut.

I stället har nu LO erbjudit sig att garantera att invandrare/flyktingar, eller för att citera exakt ”... de som inte har alla färdigheter som krävs på arbetsmarknaden.” (vilka färdigheter som krävs torde bestämmas av statens myndigheter tillsammans med arbetsköparna) skall garanteras lägre lön med hjälp av specialskrivna så kallade kollektivavtal.

Enligt LO:s skrivning skall målgruppen som utgörs av ”arbetslösa 25-45 år, varav nyanlända invandrare utgör en växande grupp” anställas med hjälp av avtal där det förekommer ”Temporära avsteg från idag gällande lönekostnader på arbetsmarknaden”(Kursiv i original/ FT)

Med tanke på att den nu väletablerade massarbetslösheten även den lanserades som ett tillfälligt steg bakåt från grundlagens skrivning att det särskilt skall åligga det allmänna att trygga rätten till arbete, dvs. full sysselsättning genom att staten gick in som ”employer of last resort”, kan detta temporära avsteg förväntas bli tämligen långvarigt.

Frågan är om ”vänstern” skall arbeta för LO:s program för att säkra att staten fortsätter politiken med öppna gränser – av omtanke om flyktingarna. Eller med tanke på att själva tillsammans med de helsvenska och anställningsbara inom de stora organisationer för arbetskraften som tidigare kallades fackföreningar skydda sig från risken att bli hänvisade till sådant som skogsröjning och plantering vid arbetslöshet.
I Tyskland på 1930-talet blev svaret på motsvarande fråga till den lydiga arbetarrörelsen; Fremdarbeiter.

Det finns spår även iden proletära arbetarrörelsens historia. Brechts Einheitsfrontlied tex.

”Er will unter sich keinen Sklaven sehn und über sich keinen Herrn.”

Angående ”Utbildningsjobb” .