Åtgärder som Aktivitetsgarantin och Fas 3, vilka i internationell debatt kallas workfare, har fått dåligt rykte bland de inhemska svenska löntagarna. Det har kommit till reaktioner och till och med kampanjer från det nya proletariatet, vilka även i en del fall smittat av sig på den organiserade arbetarklassen. Inte så att LO etc. på något vis ställt krav på att proletärer som ålagts arbete på deras arbetsplatser skall ges anställning med lön enligt avtal, och ännu mindre att proletärer som utsatts för denna systematiska diskriminering från statens sida och med hjälp av statens myndigheter skall ges någon typ av kompensation för detta. Men det har kommit till att anställda inom den organiserade inhemska arbetskraften blivit allt mindre villiga att löpa risken att eventuellt själva vid till exempel företagsnedläggningar hänvisas till workfare.
Utvecklingen inom skogsarbetet har redan förut varit tydlig. Modernt skogsbruk sköts med skogsmaskiner och kräver utbildning och kapital. Arbetet efteråt med röjning och nyplantering utförs i stället av så kallade praktikanter. Detta sker med fackets goda minne. Skogsarbetarförbundets, senare Skogs och träfackets vilket har gått upp i GS Facket för skogs-, trä- och grafisk bransch vill inte ha medlemmar som innebär så mycket besvär och ger så lite i inkomst och inflytande. Speciellt inte som lagstiftningen hindrar att de så kallade praktikanterna (vilka inom parantes inte har någon praktikanställning utan i stället har förklarats rätts- och solidaritetslösa) blir fullvärdiga medlemmar.
Protesterna mot workfarepolitiken har i vissa fall kommit att föras gemensamt av så kallade infödda svenskar och invandrare/flyktingar av första och andra generationen, vilket på sikt hade kunnat leda till något slags mildare upprepning av det mytomspunna ”Bacons rebellion” på 1600-talet i Virginia Nordamerika, då flera hundra kontraktsarbetare som hade slavliknande villkor, både engelsmän (dvs. vita européer) och svarta gemensamt tog mot kolonins administration. Bland annat för rätten att förhandla fram nya villkor när kontraktstiden gått ut.
I stället har nu LO erbjudit sig att garantera att invandrare/flyktingar, eller för att citera exakt ”... de som inte har alla färdigheter som krävs på arbetsmarknaden.” (vilka färdigheter som krävs torde bestämmas av statens myndigheter tillsammans med arbetsköparna) skall garanteras lägre lön med hjälp av specialskrivna så kallade kollektivavtal.
Enligt LO:s skrivning skall målgruppen som utgörs av ”arbetslösa 25-45 år, varav nyanlända invandrare utgör en växande grupp” anställas med hjälp av avtal där det förekommer ”Temporära avsteg från idag gällande lönekostnader på arbetsmarknaden”(Kursiv i original/ FT)
Med tanke på att den nu väletablerade massarbetslösheten även den lanserades som ett tillfälligt steg bakåt från grundlagens skrivning att det särskilt skall åligga det allmänna att trygga rätten till arbete, dvs. full sysselsättning genom att staten gick in som ”employer of last resort”, kan detta temporära avsteg förväntas bli tämligen långvarigt.
Frågan är om ”vänstern” skall arbeta för LO:s program för att säkra att staten fortsätter politiken med öppna gränser – av omtanke om flyktingarna. Eller med tanke på att själva tillsammans med de helsvenska och anställningsbara inom de stora organisationer för arbetskraften som tidigare kallades fackföreningar skydda sig från risken att bli hänvisade till sådant som skogsröjning och plantering vid arbetslöshet.
I Tyskland på 1930-talet blev svaret på motsvarande fråga till den lydiga arbetarrörelsen; Fremdarbeiter.
Det finns spår även iden proletära arbetarrörelsens historia. Brechts Einheitsfrontlied tex.
”Er will unter sich keinen Sklaven sehn und über sich keinen Herrn.”
Angående ”Utbildningsjobb” .
Kommentarer
Motiveringen till arbetskraftsimporten har dock förändrats något. Och det har till och med dykt upp förslag om att denna skall kunna begränsas på grund av omfattningen av den svenska arbetslösheten. Även detta står i det nya programförslaget (http://www.socialdemokraterna.se/upload/Kongresser/Kongress2017/Filarkiv/Handlingar/Trygghet_i_en_ny%20tid-forslag_till_politiska_riktlinjer.pdf )
”Möjligheter till arbetskraftsinvandring är viktigt för Sveriges ekonomiska utveckling. Svensk arbetskraftsinvandring ska därför fokuseras på yrken där det råder stor brist och där rätt kvalifikationer inte går att hitta på den svenska arbetsmarknaden. Jobb som kräver kort eller ingen utbildning ska i första hand tillsättas med arbetslösa personer som redan bor i Sverige.”
Faktiskt en rätt tydlig eftergift gentemot proletariatet. Dvs. i ord. Men när man sedan läser vad som står om flyktingmottagningen, eller som det numera heter ”En ansvarsfull migrationspolitik” inser man att texten i programförslaget inte är avsedd att omsättas till praktisk politik:
”Socialdemokratisk migrationspolitik är mer än den nationella flyktingpolitiken. Den börjar med en aktiv utrikespolitik och en progressiv utvecklingspolitik som gör sitt yttersta för att förhindra att krig bryter ut, som bidrar till fred och återbyggnad när konflikter avslutas, som skapar förutsättningar för långsiktig ekonomisk utveckling. Migrationspolitiken är en del av en hel solidaritetspolitik för att stärka den demokratiska utvecklingen, respekten för mänskliga rättigheter och en hållbar utveckling.”
Socialdemokratiska regeringar har (med vänsterpartistiskt och ibland även miljöpartistiskt stöd) skickat svensk trupp till flera olika angreppskrig och inte på något sätt bidragit till fred och återuppbyggnad efter att dessa krig formellt sett har avslutats. Den långsiktiga ekonomiska utvecklingen för de aktuella länderna har om något varit ännu mer negativ sedan dess. Vi får alltså lov att tyda orden om mänskliga rättigheter, hållbar utveckling, solidaritetspolitik och att stärka den demokratiska utvecklingen som när George Orwell i 1984 låter INSOC annonsera att Krig = Fred.
I fall det för något av riksdagsvänstern handlade om någon slags solidaritet med "människor på flykt", skulle givetvis det första beslutet ha varit att inte skicka svensk trupp eller svenska vapen till de angreppskrig som skapat flyktingkatastrofen.
Först och främst anklagas jag för att hävda att ”Det råder en väl etablerad massarbetslöshet i Sverige”. Till detta får jag lov att erkänna mig skyldig och massarbetslöshet är det även i fall man som Magnus Göransson hävdar att arbetslösheten är 7 procent och att detta skulle vara världens lägsta.
Definitionen av det motsatta, den fulla sysselsättningen är max 4 procent arbetslöshet. Måttet etablerades i samband med Bretton Woodsförhandlingarna 1944. Men naturligtvis skulle man kunna säga mycket både om det ursprungliga måttets svagheter och om de nya finesser som den politiska statistiken har åstadkommit. I Sverige har måttet den relativa arbetslösheten, i procent av Arbetskraften, kommit att ersättas med det relativa sysselsättningstalet som i stället redovisar andelen sysselsatta inom befolkningen i arbetsför ålder.
Lustigt nog har det relativa sysselsättningstalet, vilket bygger på en större population, hela befolkningen i arbetsför ålder i stället för bara på det som kallas Arbetskraften (vilken är summan av sysselsatta och dem som räknas som arbetslösa) minskat lika mycket, eller kanske till och med mer än vad arbetslösheten ökat. http://www.fredtorssander.se/fredpress/2014/10/13/den-svenska-krisen-1990-och-wall-street-kraschen-1929/
Det andra antagandet som jag påstås utgå ifrån är att ”Staten och LO arbetar tillsammans mot arbetarklassen och för öppna gränser, av omtanke om flyktingarna” vilket jag absolut inte kan gå med på. I fall Staten och LO agerade av omtanke om flyktingarna skulle detta främst innebära en prioritering av den kontrollerade mottagningen av asylflyktingar. Att öppna gränserna ger ju tvärt om ett större utrymme för invandrare som inte har asylskäl. Eller hur?
Slutligen kan jag bara beklaga att Magnus Göransson har fått uppfattningen att undertecknad skulle förespråka:
att vänstern ska ta strid för arbets- och anställningsförhållandena ”tillsammans med de helsvenska och anställningsbara”, till skillnad från”invandrare/flyktingar av första och andra generationen”. (citationstecken i originalet/ FT)
Möjligen kan Magnus Göransson ha missat att jag skrev ”vänstern” inom citationstecken. Eller så borde jag ha skrivit tydligare, dvs. att jag syftade på den så kallade vänstern bland riksdagspartierna, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, vilka försvarar de öppna gränserna. Med vänsterpolitisk retorik.
Torssander utgår från en rad antaganden:
- Det råder en väl etablerad massarbetslöshet i Sverige
- Staten och LO arbetar tillsammans mot arbetarklassen och för öppna gränser, av omtanke om flyktingarna
Några enkla påpekanden:
- Sverige har en hög arbetslöshet om ca 7 procent
- men också världens högsta sysselsättningsgrad (andelen av alla mellan 20 och 64 år som är anställda eller företagare) om 82 procent – och hela 89 procent av befolkningen anses stå till arbetsmarknadens förfogande.
Hur går det ihop?
Jag rekommenderar att läsa Lovisa Broströms doktorsavhandling” En industriell reservarmé i välfärdsstaten - arbetslösa socialhjälpstagare 1913-2012”. I korthet: Under den senaste generationen har gränsen för vilka som ska stå till förfogande på arbetsmarknaden kraftigt förskjutits. Personer som tidigare på grund av sjukdom, funktionsnedsättning, fel eller avsaknad av utbildning etc ska inte längre utbildas, omhändertas, stödjas av sociala skyddsnät etc, utan arbeta –till lägre löner och under sämre förhållanden, eftersom det är personer som ofta har svårt att konkurrera på lika villkor.
Under nittiotalskrisen slogs många som inte klarade de stegrade prestationskraven i nya, slimmade arbetsorganisationer ut från arbetslivet. Långtidssjukskrivningar och förtidspensioneringar ökade kraftigt. Från Göran Persson och framåt gjorde regeringarna gjorde vad de kunde för att motverka detta. ”Utanförskapet” blev politikens nya kodord. Under det moderatledda styret genomfördes. Människor med nedsatt hälsa rensades ut från Försäkringskassan, till Arbetsförmedlingen. (”Även den som har cancer mår bra av att arbeta!” Per Westerberg [m]).” Resultatet av nära 20 år av intensifierade ansträngningar att pressa människor till en position där de står till arbetsmarknadens förfogande är att vi idag har cirka 360 000 arbetslösa som söker arbete med klent resultat, trots att arbetsmarknaden skriker efter folk.” (Anders Nilsson: här)
Detta har inget med vilka far- och morföräldrar vi har, Torssander.
Magnus Göransson