Eftersom andra omgången av presidentvalet i Frankrike närmar sig och enstaka debattörer med vänsterbakgrund blir stjärnögda vid blotta omnämnandet av Marine Le Pen – hon försvarar nationen, hon ställer de folkliga ekonomiska kraven, etc – kan det vara på sin plats att granska Nationella Frontens ekonomiska politik. I majnumret av Le Monde diplomatique finns en artikel som gör just detta (”Nationella Frontens ekonomiska dubbelspel” av Renaud Lambert). Att fascism och annan extremhöger låtsas ta över vissa av vänsterns dagskrav i syfte att öka sitt folkliga stöd är inget nytt i historien. Nazism tex, är ju som bekant en förkortning av nationell socialism. Enligt Lambert, började Nationella Fronten (NF) slå in på den taktiken omedelbart efter Berlinmurens fall, 1989. Tre år senare skrev den dåvarande frontfiguren i NF, Bruno Mégret: ”Morgondagens samhälle kommer att struktureras av andra krafter. Det kommer inte längre att vara marxismen mot kapitalismen, utan globalismen mot nationalismen.”
Det har emellertid visat sig vara allt annat än lätt att passa in populära vänsterkrav i denna världsbild. I det ekonomiska programmet från 2017 lovar NF å ena sidan att öka de offentliga utgifterna, å andra sidan att krympa det stora strukturella budgetunderskottet mot noll. ”Vi är först och främst kapitalister”, förklarar Bernard Monot, ekonom och en av programmets skapare och fortsätter: ”Innanför Frankrikes gränser är vi liberala, dvs för profiten. Utanför gränserna ändras allt: där gäller det att kämpa mot den orättvisa konkurrensen som den avrgeglerade globaliseringen har tvingat på oss.”
Men åsikterna skiljer sig åt, beroende på vilken ledande figur inom NF man intervjuar. Vissa, som Bernard Monot, ställer det (justa) nationella kapitalet mot det ojusta internationella. Andra ställer ”det allmänna intresset” mot ”den djuriska egennyttan”. Och åter andra betonar entreprenörernas frihet och ställer den mot statens ”tröghet”. ”Visst finns det skillnader mellan oss”, förklarar Mikaël Sala, ordförande för en organisation för småföretagare (”Croissance Bleu Marine”), som en av NFs stödorganisationer nyligen har startat för att förbättra NFs anseende i den gruppen. ”Men det som förenar oss är patriotismen”. I nationen kan alla finna sin plats i ett harmoniskt samarbete, utvecklar Sala och drar liknelsen med händerna på en pianist. Händer och fingrar samarbetar för att skapa en gemensam harmoni. ”Den visionen skiljer oss från de två stora politiska traditioner som ser på samhället utifrån klassbegreppet: den marxistiska och den andra ...... som syftar till att försvara privilegierna hos en liten internationell grupp, framför att försvara sin egen nation.” Det vill säga, det gäller att ersätta klassmedvetandet med ett ”nationellt medvetande”. Eller, som Lambert kommenterar: ”Folket, offer för globaliseringen, personifierad i immigranten, islamisten eller ´den polske rörmokaren´, finner alltså på sin sida småföretagaren, som också är ett offer för utländska krafter – finanskapitalet eller de multinationella.”
Men, som Lambert visar, rör det sig mer om slagordsmässiga försök att dela upp världen i fransmän och utlänningar än om en utarbetad ekonomisk strategi som syftar till att blåsa nytt liv i den nationella ekonomin. De konkreta föslagen inskränker sig till luftpastejer som att att tvinga Ikea och andra stora möbelförsäljare att sälja mer fransktillverkade möbler genom att annars hota dem med ökade skatter. Småföretagaren idealiseras inte pga sin ekonomiska roll, utan pga sin roll för att bära upp det franska sättet att leva, de franska traditionerna och den franska ”civilisationen”.
Thibaut de la Tocnaye är son till den gamle OAS-ledaren Alain de la Tocnaye som 1963 dömdes för att ha försökt mörda Charles de Gaulle. Själv har han deltagit som frivillig på falangisternas sida i Libanon, stridit med contras i Nicaragua och samarbetat med Roberto d´Aubuisson, dödspatrullernas grundare under inbördeskriget i El Salvador. I en annan intervju beskriver han sina drivkrafter: försvaret av ”kristna värden” och anti-kommunism. Numera nöjer han sig med att vara en framträdande lokalpolitiker för NF. ”När Marine lanserar slagordet: ´Återställ ordningen i Frankrike´, tänker alla på kampen mot terrorismen, skyddet av gränserna ... Jag tänker på arbetslivet.” Och förklarar att det handlar om att få parterna att befria sig från föråldrade inställningar och förena sig mot ”orättvis konkurrens från de storas sida”. De traditionella fack- och arbetsgivarföreningarna bör ersättas av branschorganisationer, dvs ”nya fackföreningar som förenar arbetare, tjänstemän och arbetsgivare”. När Lambert slutligen frågar de la Tocnaye om det stämmer att NF har blivit ”marxistiskt”, som vissa franska ekonomer har påstått, ler han.
Kommentarer
Nordirlands första minister efter delningen, James Craig, uttryckte det så här: "I have Always said that I am an Orangeman first and a politican and a member of this parliament afterwards ... All I boust is that we have a protestant parliament and e protestant state".
Med vilket retorik skulle unionisterna ha trissat upp stämningen mot katolikerna om det inte var en nazistisk retorik? En kapitalistisk retorik?
De tyska nazisterna trissade upp sina egna med något som hette nazistiska progromorerna och ställde till med Kristallnatten. Något liknande gjorde Ian Paisley: Wikipedia: In May and June [1966], the UVF petrol bombed a number of catholic homes, schools and business. It also shot dead two Catholic civilians as they walked home". "One of tthose convicted for the killings said after his arrest: 'I am terrible sorry I ever Heard of that man Paisley or dicided to follow him'". "The next day [23 juli], protestant mobs seveal thousend strong rampage throug the city, smashins windows and trying to damage businessed owned by Catholics". Även protestantiska paramilitära deltog i folkmassan.
Man kan inte med en kapitalistisk retorik trissa upp en folkmassa att begå våld och mord mot en minoritet. Till detta behövs en nazistisk retorik - något liknande dom nazistiska progromerna som tyskarna använde mot judarna kristallnatten. Men kristallnatten var mycket större och många fler döda än det som hände i Nordirland. Emellertid var händelserna likartade.
Du kan även studera James Connollys texter på marxistarkivet - mycket av dess handlar om just om socialism och nationalism.
Leon Uris har skrivit en bra bok - 'Irland en gruvlig skönhet'. Utgiven 1975 (lånas på biblioteket, om den nu finns, annars går den säkert att få tag antikvariat). Han skriver: 'Ulstermannens känsla för sin egen gudaktighet och den undermänniska han omformade den infödde irländaren till ger honom möjlighet att genomföra och rättfärdiga vilken förnedrande behandling som helst. Det rör sig om en renodlat nazistisk ideologi', sid 171. 'Hans [pastor Martin Smyth] personliga bekännelse placerar honom till höger om den yttersta högern'. Martin Smyth var en av dessa protestantiska unionister (som var medlemmar i Orangeordern) som agiterade med en nazistisk retorik. Om Smyths kollega Ian Paisley skriver Uris: 'Få människor besitter förmågan att hata i sådan omfattning och, vilket är mer skrämmande, få har en sådan energi och förmågan att överföra och smitta sina medmänniskor med detta hat [mot irländska katoliker]', sid 198. Dessutom hade unionisterna en feodal syn på ekonomin. Det om något är det närmaste man kan kalla för nazism. Dessutom har jag själv hört unionisternas retorik. Man behöver inte hylla Hitler för att ha en ideologi som är nazistisk eller är nära nazismen. Även högerpopulism har ett drag av en nazistisk - även om den inte är renodlad - ideologi. Alla dessa termer, som högerextrem och liknande, är någon sorts rasideologi - 'att vi är bättre än dom' (oavsett vad det än är).
Men om man går tillbaka till 1966 till 70 så organiserades det sociala demonstrationer med krav på bostäder, demokrati och jämlikhet.
Så hur kunde sociala krav bli en konflikt mellan identiteter? Jo, de kapitalistiska unionisterna agiterade med en nazistisk retorik och trissade upp sin egen unionistiska arbetarklass mot den irländsk katolska befolkningen. Är det inte så vi är i samma situation?
Men bara för att Sinn Féin valde att stå på den nationella kampen gör dom inte till rasister eller nazister. Det är därför jag ställer frågan vad det är för skillnad mellan national socialism och nationalsocialism (nazism).
Det finns säkert många andra partier i hela världen som är nationalistiska men som absolut inte är nazistiska.
Men sedan har vi den israeliska nationella ... ja, vad är det? Är det nationella sionismen - dvs samma nationalism som nazister utövar. Man behöver inte hylla Hitler för att agera som nazister.
Den svenska motsvarigheten till Macron är väl den mer än lovligt självmedvetna liberalen Birgitta Olsson (troligen nästa liberala partiledare). Båda vill se en utvidgad euro-zon, ett europeiskt finansdepartement och en EU-militär i nära samarbete med Nato. För att inte tala om deras nyliberala ekonomiska politik bakom en ridå av jämställdhets- och hbtq-vänlig retorik.
Hade jag fransk rösträtt skulle min röst nog gå till den eländige Macron. Varför i helsike då!? Jag har judisk nära släkt i Frankrike. Macron - vars övriga politik är förfärlig - kan i vart fall inte beskyllas för antisemitism. Men jag skulle må j-t illa på väg ut från vallokalen...