Att hålla fast vid kampen mot kapitalism och borgarklass, leder till framgång. Motsatsen leder till nederlag. Det visar inte bara Jeremy Corbyns framgång i det engelska valet nyligen, utan också exempel från historien. Mellan 1893 och 1897 drabbades USA av en ekonomisk kris som fick borgarklassen att gå till offensiv för att sänka arbetarnas löner. Följden blev att efterfrågan stagnerade och priserna på jordbruksprodukter föll. Kombinationen av sjunkande priser och de höga räntor som den förda hårdvalutapolitiken (guldmyntfoten) ledde till hotade att ruinera hundratusentals bönder. Populiströrelsen som organiserade dessa bönders växande motstånd fick ett kraftigt uppsving.

Inför presidentvalet 1896 hade populisterna lyckats ta makten i det demokratiska partiet och tvingade partietablissemanget att nominera populistledaren William Jennings Bryan som sin presidentkandidat. Populisternas främsta krav var att USA skulle överge guldmyntfoten och den deflationistiska åtstramningspolitik den ledde till, för att istället stimulera ekonomin och därigenom vända krisen till uppgång. Det vill säga, kraven riktades mot de verkliga orsakerna till den ekonomiska krisen, kapitalism och borgarklass.

Hade den politiken förverkligats talar mycket för att 1900-talets historia inledningsvis hade tagit en annan vändning. Istället för den USA – initierade åtstramningspolitik som störtade ner världen i en djup ekonomisk kris i efterdyningarna till det första världskriget, kunde USA ha följt Keynes råd och stimulerat världsekonomin genom lån och skuldavskrivningar. Den våg av reformer som skapade årtionden av relativt välstånd efter 1945 kunde ha inletts redan på 1920-talet. Och vi hade sluppit både den stora depressionen och nazism och fascism.

Nu förlorade Bryan valet knappt. Motståndet från en enad kapitalistklass och delar av det egna partietablissemanget, som hade målat ut honom som farlig socialist, blev för mycket. Men oförmågan att hålla rörelsen ren från rasistiska inslag spelade också in. Fattiga svarta föredrog fortfarande republikanerna. Sexton år senare vann demokraten Woodrow Wilson presidentvalet. Men Wilson representerade den härskande klassen och skydde alltför radikala reformer. Istället sökte han stimulera den amerikanska kapitalismen genom sänkta tullar, som skulle gynna exportorienterade bönder och konsumenter från arbetarklassen. Dessutom infördes ett reformpaket av statliga regleringar som man hoppades skulle korrigera de värsta utslagen av låtgå-kapitalism. Med dessa begränsade reformer, trodde det demokratiska etablissemanget att man skulle kunna få kontroll över det folkliga missnöjet och undvika ännu en Bryan.

Efterkrigstidens inflationsvåg tvingade emellertid Wilsonregeringen att välja mellan stimulanspolitiken och den hårdvaluta som den amerikanska borgarklassen såg som nyckeln till framtida dominans i världsekonomin. Wilson valde att hålla fast vid guldmyntfoten och ströp inflationen genom kraftiga räntehöjningar. Dessutom höjde man åter tullarna (med 60 procent i genomsnitt). Följden blev att inte bara USA utan också resten av världen störtade ner i en djup lågkonjunktur i början av 1920-talet. Arbetslösheten sköt i höjden. Regeringarna i USA, Europa och Japan kunde med hjälp av den krossa det globala uppsving för arbetarrörelsen som hade pågått sedan slutet av 1800-talet och ytterligare intensifierats av krigets verkningar. Det omfattande reformpaket som den engelska regeringen hade utlovat 1919 för att avväpna den allt militantare engelska arbetarrörelsen lades i byrålådan. I USA slog krisen hårt mot industri och arbetare. Men jordbruket drabbades värst. Jordbrukspriserna kollapsade och skulle inte komma att hämta sig under resten av 1900-talet. Det amerikanska folket straffade Wilson och demokraterna och gav med rekordsiffrorna 60 procent mot 34 segern i 1920 års presidentval till storfinansens öppne representant, republikanen Warren Harding.

Den amerikanska borgarklassen hade ända sedan 1870-talet använt rasismen som vapen för att splittra och försvaga arbetarklassen och de upproriska bönderna. Jordbrukskrisen, krigets stora samhällsförändringar (svarta soldater som kom hem med nya attityder, en massiv flyttning av svarta till nordstaternas industrier där de bidrog till att öka arbetslösheten) och borgarklassens offensiv för att knäcka arbetarrörelsen lade tillsammans grunden för det värsta utbrott av rasistiska oroligheter som USA hade upplevt sedan inbördeskriget. Medlemskapet i Ku Klux Klan ökade från några tusen 1919 till omkring fyra miljoner 1924. Enligt klanens egna talesmän var var sjätte vit, manlig, valbar amerikan medlem. En våg av klandemonstrationer, rasupplopp och lynchningar gick över landet. I norra Florida rensades hela förstäder från svarta invånare. 1923 valde Texas, Alabama och Illinois kandidater från klanen till senaten. I Oklahoma var klanens inflytande över polis och domstolar så stort att guvernören införde undantagstillstånd. Oregon styrdes i praktiken av klanens lokala stormästare.

I besvikelsen efter det förkrossande valnederlaget 1920 kapitulerade det kraftigt krympta demokratiska partiet för rasismen och blev ett instrument för klanens inflytande i stora delar av landet. Vid partikonventet 1924 lyckades klanen nästan stoppa katoliken Al Smith, som gick till val på en plattform som vände sig mot lynchningar, från att bli vald till partiets presidentkandidat. Följden av att demokraterna gick ner sig i det rasistiska träsket blev en politisk ökenvandring under resten av årtiondet. Republikanernas och storfinansens grepp över politiken cementerades. Guldmyntfoten och den deflationistiska hårdvalutapolitik den ledde till kunde etableras som den tidens motsvarighet till ”Den enda vägen”. Det var först efter ett tålmodigt arbete för att bekämpa rasismen och ena och stärka arbetarklassen som militanta delar av den amerikanska fackföreningsrörelsen lyckades tvinga det demokratiska partiet att slå in på en politik som än en gång hade spetsen riktad mot storkapitalet och dess deflationspolitik. (Se Daniel Cederqvists artikel ”Svart bolsjevism och massor i rörelse” i Clarté 3/2016.) Pressad av den stora depressionen och en allt radikalare och allt starkare arbetarrörelse, övergav den demokratiska presidenten Franklin Roosevelt slutligen guldmyntfoten genom en serie beslut under 1933 och 1934. En ny era som kantades av progressiva reformer och ökande välstånd började. Ett av resultaten blev att majoriteten av de svarta övergav republikanerna och slöt upp bakom det demokratiska partiet.

{jcomments lock}

Kommentarer

0
benny andersson
6 years ago
Nej jag känner inte till klanens inflytande idag. Den sortens öppna rasism spelar troligen inte så stor roll längre.
Jag tror inte att New York börsens stängning var det viktigaste skälet till att entente-staterna tvingades skuldsätta sig i USA. Dels utvecklades snart en piratmarknad, där handeln fortsatte som vanligt. Dels var det inte staterna, utan huvudsakligen privatkapitalister som ägde amerikanska värdepapper. Och ingen av de krigförande staterna försökte sig på att betala kriget genom att beskatta kapitalet. Jag tror inte heller att värdet av tex de engelska tillgångarna i USA var i närheten av de skulder landet senare drog på sig för att betala kriget. Slutligen och viktigast, började England inte ta stora amerikanska lån förrän 1915, dvs när börsen i New York åter hade öppnat.
Det viktigaste skälet till att England (som hade den starkaste ekonomin, Frankrike och Italien hade tvingats låna ändå) tvingades skuldsätta sig i USA var krigets enorma kostnader. Vilket i sin tur var en följd av beslutet att inte söka en kompromissfred, när kriget efter det första året hade visat sig bli en helt annat historia än man hade tänkt sig. Med den nytillträdda engelska regeringen (Lloyd George) i spetsen, beslöt man sig istället för linjen att krossa Tyskland till varje pris. Något man då visste skulle bli enormt dyrt och få som följd att Enland och dess allierade skulle tvingas skuldsätta sig i USA. Däremot hade man fortfarande illusioner om att villkoren för dessa lån och deras återbetalning skulle kunna bli långt gynnsammare än vad de i verkligheten blev.
USA manövrerade smart i den situationen på massor av olika sätt. Landet drabbades inte heller av krigskostnader i samma utsträckning som de europeiska staterna, eftersom den amerikanska militära insatsen kom sent och var förhållandevis blygsam. Men även om kriget aldrig hade inträffat var det bara en tidsfråga innan USA hade tagit kommandot i världsekonomin. Redan före kriget var den amerikanska ekonomin den starkaste.
USAs privata kapitalister hade inte resurser nog att skrapa ihop de enorma summor som lånen till Europa krävde. Det var staten som ordnade saken genom att utfärda de sk "Frihetslånen", värdepapper som köptes av cirka 20 miljoner amerikanska privatpersoner. Följderna för klasstrukturen är därför komplexa. Lånen finansierades huvudsakligen genom att dessa personer i sin tur belånade sig. Dvs i grunden genom sedelpressen.
Like Like Citera
0
Fred Torssander
6 years ago
Ett utmärkt inlägg om den USAmerikanska populismen. Ett par randanmärkningar bara: USA:s monopolkapital gjorde sig till ensamma vinnare i det första världskriget genom att stänga New Yorkbörsen när de Europeiska krigförande ville hämta hem sina investeringar. Så att dessa, speciellt England blev tvingade att ta upp lån till sina krigsutgifter hos USAmerikanska banker. http://www.businessinsider.com/new-york-stock-exchange-shut-down-1914-2014-7?r=US&IR=T&IR=T Något som torde ha förändrat klassförhållandena inom USA avsevärt. Det inflytande som den vita koloniserande bondeklassen tidigare hade, ersattes med en total dominans för monopolkapitalet. Och dessutom det som nu blivit det typiska för globaliseringen, finans-monopol-kapitalet.
Like Like Citera
0
Kerstin Stigsson
6 years ago
En bra artikel. Som nog alla vet vid det här laget är jag intresserad av Irland och Nordirland. Mina kunskaper om det landet får andra bedöma (vissa säger att jag inte har några, andra säger att jag har det).
'I Oklahoma var klanens inflytande över polis och domstolar så stort att guvernören införde undantagstillstånd. Oregon styrdes praktiken av klanens lokala stormästare'.
Jag vet inte hur Ku Klux Klan är organiserad men jag kan nog drista mig att säga att de är mycket lika Orangeordern på Irland (särskilt Nordirland) i sin uppbyggnad, och att även sekterismen spelar en stor roll i båda organisationerna. Det finns ett undantag - medan Ku Klux Klan spökar ut sig i vita lakan går orangeorden med oranga banderoller över bröstet och en kub hatt på huvudet.
Sedan delningen av Irland styrdes Nordirland av stormästare från Orangeorden och hade et stort inflytande över polis och domstolar. Den enda skillnaden jag kan se är att klanen är hemlig medan Orangeorden är något så när 'öppen'.
I dag är Orangeorden något reformerad men deras grundpålar finns kvar. Den 12 juli närmar sig, och därmed marschsäsongens Orangeordens 'höjdpunkt' på året med bonfiere och likande (se Irish News om detta), allt medan de irländska katolikerna får huka sig i deras egna bostäder. Eftersom DUP har ett 'kärleksförhållande' med äktenskapsförråd med May riskerar allt att urartar till kanske regelrätta kravaller på gatorna. DUP anhängarna (som oftast samarbetar med de rasistiska organisationer i Storbritannien) känner sig segervissa och möjligtvis kan få May att 'blunda' eller ta ställning för DUP anhängarna i dessa kravaller.
Men vi får se - framtiden är oviss i Nordirland men även i världen i övrigt. Särskilt i USA och Ryssland där nationalismen och rasismen är på frammarsch.
Jag vet att Ku Klux klan finns kvar, men har du en kännedom om hur mycket de kan påverka dagens politik? De går ju inte till vardags med vita lakan över deras huvud. De kan se ut som vanliga respektabla politiker.
Like Like Citera

Mest läst av skribenten

Senast på bloggen

Category Image

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.