Klockan 17:21 fredagen den 22 juli 2011 blev Monica Bösei, vanligtvis kallad ”Mor Utøya”, den första som sköts ihjäl av Anders Behring Breivik. Noga räknat 74 minuter därefter belades attentatsmannen med handfängsel av norsk polis. Då hade ytterligare 68 människor dödats, de flesta socialdemokrater i ungdomsförbundet AUF, och ett betydande antal skadats mer eller mindre allvarligt. Den bomb som detonerade i centrala Oslo tidigare på dagen hade redan krävt åtta liv.
Breivik uppfattade sitt agerande som defensivt. I hans av ideologiska vanföreställningar perverterade värld handlade det om rena försvarsåtgärder, nödvändiga sådana. Det kristna Europa håller nämligen på att islamiseras och förvandlas till ett kulturblandat virrvarr med sammanbrott och undergång som ändstationer enligt hans åskådning. Som upplyst och ansvarskännande människa såg han det som sin oavvisliga plikt att söka förhindra detta med de medel som stod till buds.
De totalt 69 offren i 15–20-årsåldern var allt annat än oskyldiga i Anders BB:s ögon och förtjänade att dö. I polisförhören, senare också i den rättegång som inleddes i Oslo den 16 april 2012, jämförde han AUF med Hitlerjugend. Sommarlägret på Utøya kryllade av socialister, Palestinaaktivister, invandrare, mångkulturalister och annan politiskt indoktrinerad ohyra. De kunde tolereras enbart i avrättat skick.
Vid tiden för attentatet regerades Norge av socialdemokrater och miljövänner med Jens Stoltenberg i rollen som statsminister. Regeringskoalitionen, och i all synnerhet Stoltenberg själv, fick mycket – och välförtjänt – beröm för det sätt på vilket krisen och det nationella traumat hanterades efter döden på Utøya. Men de makthavande fick också kritik för bristfälligt säkerhetsarbete och allmän försumlighet. Redan i oktober 2013, endast två år efter terrordådet, lade Höyre vantarna på regeringstaburetterna tillsammans med Fremskrittspartiet, FrP. Det var en tämligen anmärkningsvärd och smått chockartad utveckling. FrP är ett nationalistiskt och främlingsfientligt populistparti med en politisk agenda starkt påminnande om Sverigedemokraternas, SD:s – låt vara utan nazistiskt rotsystem.
Hos oss i Sverige hölls SD på behörigt avstånd av Fredrik Reinfeldt och hans regeringskollegor vid just den här tidpunkten. Vi ombads till och med att ”öppna våra hjärtan”, när flyktingströmmarna tycktes bli allt stridare. Jag kan inte se det ställningstagandet som annat än hedervärt.
Numera är situationen en annan även här. Ulf Kristersson har inga betänkligheter mot att slå påsarna ihop med SD, och det har inte Ebba Buschs kristdemokrater eller Nyamko Sabunis (ny)liberaler heller. Den trenden är allmän: inte bara i Sverige och Norge utan i massor av europeiska länder har den mer ”anständiga” och traditionella högern låtit sig vigas samman med populist- och/eller extremisthögern under det senaste decenniet. I USA (Donald Trump) och Brasilien (Jair Bolsonaro) har de ”anständiga” t o m överflyglats av lögnaktiga och rasistiska antidemokrater vid styrspakarna. Det återstår att se om valet av Joe Biden till USA:s nye president innebär ett brott mot den antydda utvecklingen.
Vad som ytterst kom att lösa ut sprängattentatet i Oslo och massavrättningarna på Utøya är omöjligt att säga. Vi vet att Behring Breivik, under åren 1997–2006, var aktiv medlem i FrP:s ungdomsförbund men lämnade partiet, när det enligt hans mening visade sig ”för mjukt mot invandrare”. I nästa skede stöpte han om sig till en fullfjädrad nät- och nattjobbare som hämtade all sin ideologiska ammunition från islamfientliga konspirationsteoretiker av typen ”Nordman” och ”Bat Ye’or”. All ledig tid, ofta 18–20 timmar om dygnet, tillbringade Breivik framför sin dator. Samtidigt vet vi att hans aparta uppväxt- och familjeförhållanden måste betecknas som disharmoniska. Föräldrarna gick skilda vägar samma år som Anders föddes 1979, kontakten med fadern upphörde helt 1995, och den psykiskt labila modern behandlade sin grabb illa. Det signalsystem hon använde sig av var djupt motsägelsefullt och tycks ha fött ett oresonligt hat hos sonen.
Även i Sverige har en rad högerterrorister passerat revy genom åren: John Ausonius (’Lasermannen’), Peter Mangs, Anton Lundin Petersson. Såväl deras politiska grundsyn som familjebakgrund påminner om Behring Breiviks. Men på samma gång finns här en betydelsefull skillnad:
Medan den svenska trions hat uteslutande drabbade invandrare och icke-svenskar, så riktade Anders BB sina attacker direkt mot arbetarrörelsen och vänstern. I och för sig är det riktigt att han förgrep sig på demokratin, rättsstaten, det öppna samhället, vår gemensamma värdegrund o s v, men utsagor av den typen ser jag som ofullständiga. Behring Breivik hade givit sig ett politiskt uppdrag – att ta död på så många socialister som möjligt. Detta är och förblir en kärnpunkt.
Redan 2013 publicerade Åsne Seierstad det magistrala verket En av oss (Bonniers) på drygt 540 sidor. Det är ett lysande opus. Nyligen har Ali Esbati, riksdagsman för Vänsterpartiet, sänt ut den personligt färgade skildringen Tio år efter Utøya (Leopard). Esbati höll föredrag på Utøya i AUF:s regi den 22 juli 2011 och kom sedan att bli en av de för Breivik flyende. Det ger hans berättelse en extra dimension.