Det är knappast någon överdrift att säga att migration och brottslighet – och inte minst relationen mellan dem – står högt upp på den politiska dagordningen.
Nu har diskussionen om dessa frågor fått ny energi, med anledning av att Brottsförebyggande rådet (BRÅ) publicerat vad man på kanslisvenska presenterar som en ”beskrivande kartläggning” av ”skillnader i misstänkt brottslighet mellan personer som är 15 år eller äldre med inrikes respektive utrikes bakgrund”.
Huvudbudskapet i BRÅ:s rapport är att personer med utländsk bakgrund oftare än människor vars föräldrar är födda i Sverige misstänks för brott. Allra störst är det man kallar ”överrisken” att bli brottsmisstänkt för dem som själva är födda i Sverige men har två utrikesfödda föräldrar. De misstänks tre gånger så ofta som dem vars föräldrar är inrikesfödda. Om man bara har en utrikesfödd förälder är risken att bli brottsmisstänkt två och en halv gånger så stor och för utrikesfödda är den dubbelt så stor.
Eftersom kartläggningen är ”beskrivande” ger BRÅ inte några förklaringar till att invandrare och barn till invandrare oftare än andra misstänks för brott. Ändå är det mest detta som debatten kommit att handla om.
När rapporten publicerades deklarerade Sverigedemokraterna omedelbart att den bekräftade något de alltid hävdat, nämligen att brottlighet är typiskt för icke-svenska kulturer. ”Jag tror att det har med kulturella skillnader att göra” sa SD:s rättspolitiske talesperson Adam Marttinen i Svenska Dagbladet. Han pekar framför allt på sexualbrotten: ”Man har olika värderingar om kvinnans roll i samhället”.
Självklart protesterade debattörer vänsterkanten mot denna analys. Somar El Naher underströk exempelvis i en ledartext i Dagens ETC att BRÅ:s rapport inte säger att ”’kulturella skillnader’ eller etnicitet” skulle vara förklaringen till att invandrare oftare misstänks för brott. Istället påpekar hon att den visar ”att utanförskap – människors villkor – påverkar mer än ursprung. Skillnaderna minskar rejält mellan inrikes- och utrikesfödda när man tar hänsyn till ålder, kön, inkomst, utbildning och bostadsort. Med andra ord är levnadsvillkoren en viktig fråga att ta tag i, liksom maskulinitetsnormer”.
Detta stämmer. I BRÅ:s rapport sägs verkligen att om man tar hänsyn till ”ålder och kön, och låg disponibel inkomst och utbildningsnivå, minskar skillnaderna mellan grupperna i andel misstänkta” även om de inte försvinner helt. Man nämner också att det finns forskning – om än ganska litet sådan – som tycks ge stöd åt den allra sista delen av El Nahers påstående, nämligen att (en del av) skillnaderna skulle kunna bero på invandrarnas ”maskulinitetsnormer”.
Just detta gör dock saken komplicerad. För nog är väl maskulinitetsnormer kulturella, och nog skiljer de sig väl mellan olika grupper, inklusive etniska sådana? Och det innebär väl att El Nahers argumentation – som ju explicit och otvetydigt avvisade ”’kulturella skillnader’ och etnicitet” som förklaring till varför vissa grupper oftare anmäls för brott – blir väldigt motsägelsefull. Dessutom hamnar El Naher märkligt nära sina huvudmotståndare i Sverigedemokraterna (även om hennes analys är betydligt mer nyanserad, som helhet betraktad). För maskulinitetsnormer har ju i allra högsta grad att göra med de ”värderingar om kvinnans [och därmed mannens] roll i samhället” som man i det partiet lyfter fram som förklaring till att invandrare och deras barn löper en förhöjd risk att misstänkas för brott.
Att diskussionen om BRÅ:s rapport visat att det bortom de stora skillnaderna faktiskt finns vissa beröringspunkter mellan högerns och vänsterns syn på brottslighet är intressant. Men det är trist att debatten i så hög grad handlat om något som rapporten inte handlar om, nämligen orsakerna till överrisken för invandrare och deras barn att misstänkas för brott. Rapporten innehåller nämligen flera riktigt intressanta iakttagelser.
En sådan är att andelen brottsmisstänkta i samtliga grupper minskat, vilket mycket väl kan vara ett tecken på att brottsligheten också minskat (dock har andelen misstänkta för narkotika- och sexualbrott ökat i samtliga befolkningskategorier och i gruppen inrikesfödda med utrikesfödda föräldrar har andelen misstänkta för dödligt våld ökat). En annan intressant iakttagelse är att den grupp som har störst överrisk att misstänkas för brott – inrikesfödda med utrikesfödda föräldrar – är mycket liten och endast utgör 7 procent av dem som misstänkt för brott.
Om dessa saker fått mer uppmärksamheten hade kanske besattheten vid relationen mellan migration och brottslighet kunna avta något. Och det skulle vara utmärkt, eftersom det finns andra politikområden som behöver uppmärksammas.
Men om vi nu prompt måste diskutera migration och kriminalitet så finns det faktiskt ett intressant faktum mot slutet av BRÅ:s rapport, nämligen att svenskar som flyttar till Finland har en stor överrisk att misstänkas för brott. Och till skillnad från vad som gäller för invandrare till Sverige sjunker inte denna risk när man tar hänsyn till sådant som ålder, kön, inkomst etc. Däremot finns det ingen överrisk för svenskar som flyttar till Norge. Huruvida detta säger någonting om svensk kultur är dock svårt att säga.