Den norra vägen mellan Sundsvall och Östersund brukade en gång kallas för Sveriges vackraste landsväg. Numera breder kalhyggena ut sig på höjderna runt Indalsälvens dalgång. Utvecklingen har sitt pris, sa min gamle kompis skogsmaskinföraren resignerat, när vi körde den vägen i slutet på 1980-talet. Få ord är så vilseledande som ”utveckling” och ”modernisering”. I två inlägg ska jag diskutera några av de politiska idéer som döljer sig bakom den skenbara nödvändighet orden verkar peka på. Det första handlar om den nyliberala drömmen om marknadens allmakt. Det andra om arbetarrörelsens syn på nödvändigheten i historien.
I slutet av 1920-talet formulerade den österrikisk-amerikanske ekonomen Gottfried Haberler en tidig version av Den enda vägen. Haberler skrev att världsmarknadens järnhårda lagar lämnade enskilda länder utan val. Bara genom låga löner och stabil valuta kunde små länder som Österrike skaffa sig en ekonomi som kan dra till sig nödvändigt kapital och klara sig i den internationella konkurrensen. Stora länder som USA kunde avvika, men bara för en tid. Vi, som sitter med facit, vet att Haberler hade fel. Sverige var ett av flera länder som klarade sig utmärkt i flera decennier utan att följa hans recept. Ja, i själva verket var det genom att göra det motsatta som de moderna välfärdsstaterna grundades. Alltså fanns det flera vägar att gå.
Haberler tillhörde den nyliberala skola som bildats i Wien efter det första världskriget av ekonomerna Ludwig von Mises och Friedrich von Hayek och som hade den österrikiska mikroekonomins grundare, Carl Menger och Eugen von Böhm-Bawerk, som läromästare. Marknaden, med dess jämviktsvillkor, perfekta konkurrens och det bästa utfallet för alla på sikt, var guden som bara kunde åtlydas, inte manipuleras. Böhm-Bawerk skrev en mycket inflytelserik kritik av Marx (Karl Marx and the close of his system, 1895) och även vänsterekonomer som Rudolf Hilferding och Nikolaj Bucharin gick på hans lektioner. Tyvärr tog båda intryck av teorin om perfekt marknadskonkurrens och jämvikt, även om de kritiserade teorins allmängiltighet. Enligt de båda vänsterekonomerna var ”konkurrenskapitalismen” ett avgränsat historiskt stadium som den dåtida ”monopolkapitalismen” påstods ha lämnat. Tesen om konkurrens och monopol som väsensskilda och som utmärkande för två skilda stadier i kapitalismens utveckling kom att få mycket negativa följder för den andra och den tredje internationalens analyser av den dåtida imperialismen. Men det är en annan historia.
Om marknaden är allenarådande, måste de enskilda aktörerna anpassa sig eller gå under. Det blir inte mycket utrymme kvar för människans frihet och kreativitet. Enligt Menger består den frihet vi har av att vi som konsumenter kan välja mellan att acceptera ett pris, eller att förkasta det och därmed bidra till att det skapas ett nytt. Om entreprenören/företagaren skrev von Mises att ”marknaden kontrollerar honom mer strikt och exakt än vad någon regering eller annat samhällsorgan någonsin kan göra”. Läget för arbetarna är inte bättre: ”Som producent ... är människan bara ett organ för samhället och som sådant måste det lyda.”(Quinn Slobodian citerar von Mises i The Globalists, 107 – 108). Som Slobodian visar, blir det inte mycket utrymme för vare sig fackföreningar eller demokrati i den nyliberala synen på världen. Både Mises och Hayek ansåg att det var arbetarorganisationernas och fackföreningarnas fel att nedgången 1929 förvandlades till en världsomspännande depression. Genom sitt motstånd mot att sänka lönerna hindrade de marknaden från att återfinna sin rubbade jämvikt och starta en ny uppgång. Därför måste man i framtiden skapa ett politiskt ramverk som hindrar ”särintressen” och kortsiktiga folkopinioner från att störa marknadskrafternas outgrundliga arbete för allas bästa. Gärna demokrati, eftersom det styrelsesättet eliminerar många ”onödiga konflikter”. Men också övernationella organ och regler som så långt som möjligt avpolitiserar marknadsekonomin och bygger vallar som hindrar demokratin från att lägga hinder på Den enda vägen. Skulle demokratin ändå leda folket vilse, blir det nödvändigt att ta till hårdare metoder. Det var för att återföra ekonomin till Den enda vägen, militären avsatte Salvador Allendes vänsterregering i Chile den 11 september 1973.
Joseph Schumpeter är en annan berömd ekonom som också kommer från samma intellektuella miljö och som hade Böhm-Bawerk som lärare i Wien. I hans teorier har marknaden förlorat sin allmakt och reducerats till en av flera faktorer som påverkar det ekonomiska skeendet. Till skillnad från nyliberalerna, men i likhet med Marx, hade Schumpeter insett vad jag i ett annat inlägg på den här bloggen har kallat de ekonomiska teoriernas ontologiska begränsningar. Marknaden beskriver bara en del, eller en aspekt, av det komplicerade samspel som utgör en ekonomi. Naturen, naturvetenskapen och tekniken ligger utanför de ekonomiska teoriernas räckvidd, men de påverkar det ekonomiska skeendet. Inga ekonomiska lagar beskriver naturvetenskapens och teknikens utveckling. Från de ekonomiserande aktörernas och den ekonomiska teorins synvinkel utgör de slumpvisa ”yttre” händelser som aktörerna måste anpassa sig till. Och det kan de göra på olika sätt. Den kreative entreprenören är Schumpeters hjälte, som kombinerar dessa inom- och utomekonomiska faktorer på nya sätt och som därmed bryter mot det förgångna och invanda och skapar nya möjligheter. Nutida ekonomer har jämfört detta sätt att se på ekonomisk utveckling med de slumpvisa mutationer och anpassningar till slumpvisa yttre händelser som beskrivs i evolutionsteorin. (Se tex antologin Dosi et al: Technical Change and Economic Theory).
På ett liknande sätt analyserar Marx den kapitalistiska ekonomin som en komplex kombination av två aspekter, eller sfärer, där ingen är reducerbar till ett uttryck för den andra: Bytesvärdesfären och bruksvärdesfären. Genom sin arbetsvärdelära försöker han utveckla en teori som förklarar samspelet mellan det som sker på marknaden och det som sker i produktionen på ett mer systematiskt sätt än vad Schumpeter och hans lärljungar lyckas göra. Men precis som hos Schumpeter är det händelser i bruksvärdesfären som är källan till det som ur marknadsaktörenas perspektiv framstår som oväntat och orsakat av slumpen. Vissa slag av teknik tenderar att gynna framväxten av monopol, eftersom de minskar kapitalets rörlighet. Andra slags tekniker och nya uppfinningar undergräver dem ständigt. Den pakistansk-amerikanske ekonomen Anwar Shaikh har i boken ”Capitalism, Competition, Conflict, Crises” visat att Marx syn på konkurrens är väsensskild från marginalnytteteoretikernas (och därmed också från Hilferdings och Bucharins och deras efterföljares). Den är aldrig ”ren” och fri från påverkan från utomekonomiska faktorer, och liknar mest ett krig där alla medel är tillåtna. Mer eller mindre tillfälliga monopol och konkurrens existerar alltid sida vid sida i en ekonomi, även om proportionerna kan se olika ut. Jämvikt i marginalnytteteorins mening existerar aldrig. Mikroteorins förespråkare har alltid haft svårt att förklara ekonomisk förändring. Hos både Marx och Schumpeter finns orsakerna till ekonomiska förändringar i det ständigt skiftande, komplexa samspelet mellan det strikt ekonomiska och det som ligger utanför.
En annan icke-ekonomisk faktor som påverkar både den ekonomiska utvecklingen och historien hos Marx är klasskampen. Det finns systematiska beroendeförhållanden mellan ekonomin och klasskampen, men de är aldrig deterministiska. Sett mot bakgrunden av den mogne Marx analyser framstår det nästan som paradoxalt att den unge Marx tillsammans med Engels utvecklade en historieteori som är lika deterministisk som nyliberalernas Enda väg. Jag ska i en kommande artikel belysa några av de ödesdigra följderna för arbetarrörelsen av den historieteorin. Men man bör inte spola ut barnet med badvattnet. Postmoderna tänkare som Ernesto Laclau, Chantal Mouffe och Gareth Stedman Jones pekar in i en ny återvändsgränd, när de förnekar alla systematiska samband mellan det ekonomiska och det politiska. Enligt min mening har man då också gett upp idén om en systematisk förklarande teori om historien. Systematiska samband behöver inte betyda deterministiska samband. Förklaringar är inte detsamma som förutsägelser. Evolutionsteorin är lika vetenskapligt respektabel som de mest välbelagda teorierna i fysik. Men den är varken deterministisk eller prediktiv.
Not: Den marxistiske ekonomen Paul Sweezy hade Schumpeter som lärare, vän och beskyddare när han studerade på Harvard. De hade många debatter. Men, trots den oenighet som rådde mellan dem i många frågor, tror jag att det skulle vara intressant att studera Schumpeters eventuella inflytande på den unge Sweezy. Den förstnämndes teori om hur byråkratins järnbur kväver entreprenörernas initiativ under senkapitalismen har många likheter med teorin om det monopolkapitalistiska storföretaget i det första kapitlet av Sweezys och Barans klassiker ”Monopolkapitalet”. En annan fråga är om man alls bör uppfatta Sweezy som en marxistisk ekonom? Kanske bör man betrakta hans teorier om monopolkapitalismens oundvikliga stagnation som en kombination, där idéer hämtade från Keynes och Schumpeter väger minst lika tungt som inflytandet från Marx.