Clartébloggen

På Clartébloggen, som är socialistiskt partipolitiskt obunden, publiceras inlägg som debatterar och informerar. Författarna behöver inte tillhöra förbundet och innehållet ger inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter. Alla inlägg delas normalt på de sociala media där Clarté är aktivt.

kommer att gå till historien som ett av de pinsammaste hafsverken någonsin i den svenska offentligheten. Och detta har i stort sett negligerats i mediebevakningen. Man har nöjt sig med att rapportera och återge – inte kritiskt granska detta som borde varit ett tungt, nyanserat underlag för den kanske största omorienteringen av svensk utrikes- och säkerhetspolitik någonsin.

Fredagen den 13:e maj såg vi arbetsgruppens resultat efter en tvåmånaders insats. Ett sekretariat om 7 personer, huvudsakligen från Regeringskansliet, ledde arbetet och under resans gång har man haft sex möten med de nio representanterna från de politiska partierna i riksdagen.

Regeringen har lämnat in en ansökan om svenskt medlemskap i Nato, vilken med all sannolikhet kommer att beviljas. Därmed försämras Sveriges säkerhetspolitiska läge allvarligt. Risken ökar att Sverige dras in i en väpnad stormaktskonflikt och att svenskt territorium blir platsen för militär konfrontation. Sverige blir en del i en imperialistisk militärallians som vilar på kärnvapen och som i årtionden deltagit i anfallskrig i strid med internationell rätt. Clarté anser att kravet ska resas att Sverige återtar sin ansökan, eller i ett senare skede utträder ur Nato. Samtidigt tvingas vi konstatera att kampen för fred och säkerhet nu måste föras under delvis nya villkor. Också ett Sverige som ingår i Nato måste kräva att utländsk trupp inte stationeras i Sverige, att inga kärnvapen placeras i landet och att Sverige inte deltar i militära insatser utanför Natostaternas territorium.

Boris Jeltsin lämnar Kreml. Hans befogenheter överförs tillfälligt till premiärminister Vladimir Putin. Foto © Kremlin.ru, CC BY 3.0 , via Wikimedia Commons

”Björnen anhåller inte om någons tillåtelse. Han betraktas som tajgans suveräna härskare, och jag vet med säkerhet att han avvisar alla planer på att flytta. Aldrig ger han upp tajgan till någon annan.”

Dessa meningar skrevs ner i oktober år 2014 och är den ryske presidenten Vladimir Putins. De vittnar om omedgörlighet och om en stark tilltro till den egna regelboken. Sju månader tidigare, i mars 2014, hade Krim annekterats, eftersom ”vi nu” – enligt Putins försäkran den 4 mars – ”bevittnar en framfart av reaktionära element, nynazister, antisemitiska krafter och nationalister i olika delar av Ukraina och även i centralorten Kiev”. Införlivandet av Krim skedde det oaktat i uppenbar strid med internationell rätt, och de nyss citerade tillvitelserna har de senaste åren repriserats till förbannelse.

För att ge Krim-aktionen ett mått av legitimitet arrangerade man hastigt en folkomröstning söndagen den 16 mars. Där fick halvöns valmanskår ta ställning till två alternativ som bägge indikerade att Krim skulle förenas med Ryssland igen. Möjligheten att Krim skulle fortbestå som okränkbar del av Ukraina erbjöds inte. Man tillät inte heller opartiska valobservatörer. Det hette sedan att valdeltagandet hade uppgått till 83 procent och att 95,5 procent av dessa satsat på rätt häst (eller snarare på rätt björn).

Del av omslag till Nato-utredningen. Bildmontage.

Regeringens snabbt hoprafsade ”utredning”[1] som ligger till underlag för den svenska ansökningen om Nato-medlemskap är som förväntat ett sammelsurium av klyschor, nyspråk och flaggviftande självgodheter, men likväl intressant läsning för den som vill förstå hur den svenska självbilden som ett världssamvete och internationellt fredsfrämjande politisk kraft gifter sig med det verkliga Sveriges expansionistiska ambitioner.

Man kan verkligen känna de nationella svällkropparna blodfyllas när rapportförfattarna vältrar sig i egenberöm om hur ”försvarsmaktens kompetens och höga förmåga att verka tillsammans med andra har resulterat i att Sverige är en efterfrågad partner” och att de senaste årens intensifiering av svenska militära operationer utomlands - trots att de utifrån kan se ut att omfatta vanliga bomber och granater - inte handlar om krigsföring i egentlig mening utan snarare syftar till att ”aktivt bidra till en fredlig, stabil och hållbar utveckling med respekt för det folkrättsliga regelverket”. Det låter med andra ord som det alltid låter när den svenska vapenexporten kommer på tal. När Sverige säljer vapen till Saudiarabien och Dubai är det i första hand goda värderingar och respekt för demokratiska rättigheter man exporterar. Vapnen får man så att säga på köpet.

Anton Denikin och Ivan Iljin. Foton: Public Domain via Wikipedia.

Hösten 2005 ägde en märklig ceremoni rum på en klosterkyrkogård i Moskva.  Två vitryska notabiliteter, vars kvarlevor grävts upp och fraktats hem till Ryssland, återbegravdes under pompa och ståt i hemlandets jord. Kvarlevorna tillhörde generalen Anton Denikin, en av bolsjevikernas farligaste motståndare under inbördeskriget, och filosofen Ivan Iljin, som brukar betraktas som den viktigaste ideologen för den vitryska rörelsen i exil. Några månader senare fördes Iljins arkiv tillbaka från USA till Moskva. Den kostsamma operationen var en del av programmet ”För försoning och förening”, vars syfte var att utplåna motsättningarna som skapats av Oktoberrevolutionen 1917. Iljin var till att börja med en stor beundrare av den tyska nazismen som han beskrev så här strax efter maktövertagandet, 1933:

Vad göra? Ut på gator och torg! Foto: Clarté

I torsdags var det demonstration här i Malmö mot svenskt NATO-medlemskap. Några hundra var vi i alla fall. Mest vänsterpartister. Att Vänsterpartiet och Miljöpartiet nu går ut med klara ställningstaganden mot NATO-medlemskap är bra men tyvärr känns engagemanget från de två partiernas ledningar ganska halvhjärtat; någon gemensam kampanjorganisation har ännu inte sett dagens ljus. Och Flamman, Vänsterpartiets tidning, bedriver en tveksam linje. Från att innan den ryska attacken ha låtit publicera artiklar som pekat på NATO:s utvidgning som konfrontatorisk har Flammans chefredaktör valt att ge stort utrymme åt anonyma texter från ukrainska och ryska vänsterorganisationer. Under rubriken “Vänstern måste bekämpa den ryska imperialismen” får Ryska socialistiska rörelsen och Sociala rörelsen (en “ukrainsk demokratisksocialistisk organisation”) komma till tals. Det är ordrikt och resonerande men ståndpunkterna kan kokas ner till två: 1. Sverige måste med vänsterns hjälp överge sin nuvarande säkerhetspolitik; 2. Ryssland måste i grunden besegras och Putin därmed avsättas annars kommer han ta en gruvlig hämnd på de inhemska kritikerna mot hans krig.

Ryska trupper intar staden Tbilisi den 26 november 1799. Franz Roubaud. Public domain, via Wikimedia Common.

I en ledare i Flamman den 17 mars – ”Behövs marxismen för att förstå Putins krig?” - påstår Leonidas Aretakis att vänstern saknar en teori om internationella relationer. Många sägs därför ha hamnat i knät på den statsvetenskapliga realismen, där världen betraktas som ett schackbräde med stormakter på var sin sida om spelbordet. Grunden för internationella konflikter anses vara stormakternas strävan att öka sin makt. Man frågar sig inte varifrån denna  strävan kommer, utan den tas som ett givet metafysiskt faktum. Och följaktligen som omöjlig att förändra. I en sådan värld är det bästa som kan uppnås perioder av balans mellan stormakterna. De enskilda människorna och folkens rättigheter har ingen plats i analysen.

Det verkar nu som om Sverige lämnar in en ansökan om Natomedlemskap någon gång i slutet av maj. Det är en väldig omläggning av en svensk säkerhetspolitik med faktiskt 200-årig tradition, och den sker i ett upphetsat politiskt läge. Jag kan inte se att svensk Natoanslutning bidrar vare sig till ett bättre säkerhetspolitiskt läge för Sverige eller till en fredligare omvärld. Men detta inlägg tillför inte några nya argument eller fakta. Jag vill bara ge några synpunkter på opinionsläget i tre punkter: