Clartébloggen

På Clartébloggen, som är socialistiskt partipolitiskt obunden, publiceras inlägg som debatterar och informerar. Författarna behöver inte tillhöra förbundet och innehållet ger inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter. Alla inlägg delas normalt på de sociala media där Clarté är aktivt.

Ryska trupper intar staden Tbilisi den 26 november 1799. Franz Roubaud. Public domain, via Wikimedia Common.

I en ledare i Flamman den 17 mars – ”Behövs marxismen för att förstå Putins krig?” - påstår Leonidas Aretakis att vänstern saknar en teori om internationella relationer. Många sägs därför ha hamnat i knät på den statsvetenskapliga realismen, där världen betraktas som ett schackbräde med stormakter på var sin sida om spelbordet. Grunden för internationella konflikter anses vara stormakternas strävan att öka sin makt. Man frågar sig inte varifrån denna  strävan kommer, utan den tas som ett givet metafysiskt faktum. Och följaktligen som omöjlig att förändra. I en sådan värld är det bästa som kan uppnås perioder av balans mellan stormakterna. De enskilda människorna och folkens rättigheter har ingen plats i analysen.

Det verkar nu som om Sverige lämnar in en ansökan om Natomedlemskap någon gång i slutet av maj. Det är en väldig omläggning av en svensk säkerhetspolitik med faktiskt 200-årig tradition, och den sker i ett upphetsat politiskt läge. Jag kan inte se att svensk Natoanslutning bidrar vare sig till ett bättre säkerhetspolitiskt läge för Sverige eller till en fredligare omvärld. Men detta inlägg tillför inte några nya argument eller fakta. Jag vill bara ge några synpunkter på opinionsläget i tre punkter:

(c) Mattias Blomgren, CC BY-SA 3.0 , via Wikimedia Commons

Kajsa Ekis Ekman får sparken som ledarskribent i ETC. Det låter dess chefredaktör Andreas Gustavsson meddela på hemsidan. Men varför kan jag ännu inte lista ut trots att jag läst chefredaktörens kungörelse flera gånger. Gustavsson skriver, att Ekmans ledare, som nu föranleder att hon får sparken, och som handlar om de ukrainska medierna Azovs och Kyiv Independents minst sagt tveksamma finansiering och bakgrund, ”faller inom ramen för vad som är tillåtet att förmedla på vår ledarsida” . Men trots detta föranleder den Ekmans avskedande eftersom ”Ekman skriver i sociala medier att Russia Today, RT, är något annat än en propagandacentral”. Jag har varit ute på sociala medier och det är ju möjligt att jag missat något men jag känner inte igen detta uttalande som Gustavsson tillskriver Ekman. Detta Gustavssons referat av Ekman öppnar ju upp för tolkningen att Ekman anser att det Russia Today sänder och skriver för det mesta är tillförlitligt. Men jag har alltså inte hittat någon formulering hos Ekman som öppnar för en sådan tolkning. Vad jag däremot har funnit att Ekman skrivit är att allt som förmedlas av Russia Today inte kan avfärdas som propaganda. Men det är alltså nog för att Ekman ska få sparken från ETC. I så fall skulle inte heller Sydsvenskans Jonas Kanje kunna jobba på ETC (om vi bortser från att han troligen inte kallar sig socialist). Kanje skriver i Sydsvenskan den 10 april: ”Ryska staten har fått mycket stor spridning på sina tv-kanaler RT och Sputnik där vilda lögner blandas med halvsanningar och relevanta nyheter.”

Bullshit, Gustavsson!

David Frost intervjuar Vladimir Putin 2000. © Kremlin.ru, CC BY 3.0 , via Wikimedia Commons

När ryska styrkor invaderade Ukraina torsdagen den 24 februari och därmed påbörjade ett fullskaligt krig, så passerades en gräns i mer än ett hänseende. Aggressionen innebar ett flagrant brott mot den internationella rätten och mot FN-stadgans våldsförbud och måste förbehållslöst brännmärkas. Först då vi gjort detta blir en diskussion om krigets bevekelsegrunder, drivfjädrar och orsaker möjlig.

År 2000 besökte den kände politikern X London och blev intervjuad av David Frost i brittisk television. Frost undrade försynt hur X ställde sig till möjligheten att Ryssland i en nära framtid skulle ansluta sig till Nato och erhöll följande svar: ”Varför inte? Ryssland är en del av den europeiska kulturen, och jag kan inte föreställa mig mitt hemland avskuret från Europa eller från vad vi ofta kallar ’den civiliserade världen’ – och att se Nato som en fiende är destruktivt för Ryssland.”

Till sist kom då regeringens beslut om Gallok/Kallak. Att det skulle bli ett ja har varit högst sannolikt. Frågan har varit hur det skulle formuleras.

2013 tog den dåvarande regeringen beslutet om bearbetningskoncession för nickelgruvan Rönnbäcken. Det var byggde på ett tydligt och enkelt resonemang. Två riksintressen - mineralutvinning och rennäring står mot varandra - gruvan kommer att ge 100-tals jobb. Det är mer än vad rennäringen ger. Därför har gruvan företräde. För övrigt anser vi att vi följer alla internationella avtal om urfolks rättigheter.

Strax efter det att vår riksdag med partikonsensus beslutat skicka vapen till Ukraina skrev socialdemokraterna Kenneth G Forslund, ordförande riksdagens utrikesutskott, och Niklas Karlsson, vice ordförande riksdagens försvarsutskott, att “Socialdemokraternas slutsats är att det tjänar Sveriges säkerhet bäst att stötta Ukrainas möjligheter att försvara sig mot Ryssland.” De tycks vidare mena att politiken visserligen är ovanlig men att det inte heller är något helt nytt: “Något liknande har Sverige inte gjort sedan Sovjetunionen angrep Finland 1939.”

Möjligen var det som skedde då “något liknande” men det finns väsentliga skillnader mellan Sveriges agerande 1939 och Sveriges agerande 2022, skillnader som är belysande och som för mig gör det omöjligt att köpa argumentet att militärt stöd till Ukraina ökar Sveriges säkerhet. Det är precis tvärtom.

Sovjetiska stridsvagnar på Budapests gator 1956. © Foto: Fortepan / Nagy Gyula, CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

Elva dagar in på Rysslands folkrättsvidriga invasion av Ukraina uppmanas jag av Aftonbladets ledare att framgent anse att all information från ryska källor är lögn, om inte motsatsen först har bevisats. Detta torde i stort sett vara ett klokt råd. Problemet kan vara att vi sedan länge bort inta samma skeptiska hållning, bland annat till Aftonbladets ledare och nyhetsredaktion och till dess källor, i synnerhet i krigstider. Samt att läsa historia, inte bara militärkommunikéer. Jag arbetade hösten 1956 som armerare i ett cementgjuteri. Liksom större del av min släkt var jag självklart socialdemokrat. Som de flesta i min omgivning var jag också rädd för ryssen. I kommunen fanns bara en kommunist, vägmästarens pojke. Egentligen var jag nog pacifist, men funderade samtidigt på att ta värvning om ett par år. Ty jag hade hört att man som knekt skulle bjudas på realskoleutbildning och därefter bli polis - om man, till skillnad från alla mina förfäder , nått minst 178 cm i längd. Detta infriades tyvärr aldrig för mig, eller för någon släktning i min generation.

Mottagning av ukrainska flyktingar vid polska gränsen. © Pakkin Leung@Rice Post, CC BY 4.0 via Wikimedia Commons

Strax före invasionen höll Putin ett tal där han förnekade Ukrainas rätt till självständighet och påstod att landet alltid hade varit en del av Ryssland. Därmed föll den defensiva masken (omsorg om Rysslands säkerhet, rädsla för NATO) av och en aggressiv storrysk imperialist visade sitt ansikte. Drygt hundra år efter den ryska revolutionen har de ryska tsarernas och svarthundramännens* reaktionära chauvinism hittat en efterföljare. I sitt tal la Putin skulden för skapandet av ett självständigt Ukraina på Lenin och bolsjevikerna som tidigt gjorde rätten till självständighet för Ukraina och andra förtryckta nationaliteter till en viktig del av sin politik. Enligt den ukrainska historieprofessorn och akademiledamoten Valerij Soldatenko, som jag intervjuade under en historikerkonferens i Petersburg 2017, var den ryska revolutionen en mångnationell revolution, där stödet från de förtryckta nationaliteterna var en av de viktigaste faktorer som tippade över balansen till bolsjevikernas fördel. Pogromer och etniskt färgad repression användes flitigt av den vita sidan i inbördeskriget. Inom den röda armén var pogromer belagda med dödsstraff.