Clartébloggen

På Clartébloggen, som är socialistiskt partipolitiskt obunden, publiceras inlägg som debatterar och informerar. Författarna behöver inte tillhöra förbundet och innehållet ger inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter. Alla inlägg delas normalt på de sociala media där Clarté är aktivt.

Fotot på Abulrazak Gurnah © PalFest, CC BY 2.0 via Wikimedia Commons.

Idag känner jag en stor glädje över att Nobelpriset i litteratur har tilldelats en författare publicerad av en av ”de våra”. Henrik Celander har från och till varit medlem i Clarté sedan sent 60-tal.

Likt de flesta andra litteraturförståsigpåare har jag inte läst Abulrazak Gurnah, men jag litar obetingat på Henriks omdöme och smak. Jag ser verkligen fram emot att få ta del av Gurnahs litterära värld och lovar att återkomma i Clarté med en recension. Tills dess nöjer jag mig med att citera Akademiens motivering :”för att kompromisslöst och med stor medkänsla ha genomlyst kolonialismens verkningar och flyktingens öde i klyftan mellan kulturer och kontinenter”.

Gurnah är den tredje författaren från den afrikanska kontinenten som inte är vit. Det har gått 33 år sedan Naguib Mahfouz och 35 år sedan Wole Soyinka fick priset. Om valet av Gurnah innebär ett brott mot den inskränkta litteratursyn som varit Akademiens återstår att se. Invalet av bl.a. Jila Mossaed kan tyda på det, men hittills har det inte varit ledamöterna som präglat Akademien utan tvärtom. Att ha personliga privilegier och makt över Litteratursverige brukar som bekant få minst sagt obehagliga konsekvenser.

Lars Vilks. Foto: OlofE, CC BY 3.0 via Wikimedia Commons

Moderna museet har från konstkretsar utsatts för tryck att förvärva Lars Vilks mycket kända verk, "Rondellhunden". Men museets chef har nyligen förklarat att detta inte ska ske: "Jag förvånas över att flera tongivande konstkritiker så tvärsäkert tycker att det är så självklart att inkludera verk som grundar sig på hatisk och kränkande ikonografi" (Örskou SDS, SvD).  

Om den nyligen, plötsligt bortgångne Lars Vilks teorier om konst eller om hans estetiska kvaliteter som utövande konstnär må folk tycka vad de vill. I det följande ska jag inte som Mao (i Jenan 1942) tala och "konst och politik", utan mest om politik enbart, fast med utgångspunkt från Vilks mer eller mindre konstnärliga aktivitet under det senare decenniet . Men först en liten bakgrund:

”Boken som fått mig att förakta Amazon” löd rubriken på en ampert formulerad ledarartikel av Jonna Sima i Aftonbladet onsdagen den 8 september. Den bok hon åsyftade var journalisten Julia Lindbloms med rätta uppmärksammade studie Amazon – Bakom framgångssagan, som gavs ut på Verbal förlag tidigare i år. I sin text bedyrar Sima att hon aldrig mera kommer att köpa någonting som helst av eller genom Amazon.

Samma löfte skulle hon rimligtvis ha gett, om hon i stället valt att läsa Peo Rasks debattbok Lär känna Amazon (Black Island Books, 2021). Rask föddes i Karlstad 1958, bor numera i Luleå, har cirka 40-talet titlar i en rad genrer på sitt norrbottniska samvete och gör en viktig folkbildande insats med sin starkt kritiska utgåva om den konstant växande e-handelsjätten. Författarens språkbehandling är klinisk och researcharbetet gediget och allsidigt.

Zapatistkontrollerat område. “Här styr folket - regeringen lyder.” Foto: © Matthew T Rader (https://matthewtrader.com), CC BY-SA 4.0 via Wikimedia Commons

Den 24 september kommer en delegation från zapatiströrelsen till Sverige för att under drygt två veckor dela berättelser av erfarenheter över antikapitalistisk kamp och aktivism kring rätten till mark, miljö,  ekonomisk och social jämlikhet, jämställdhet och avkolonisering. 

Zapatisterna är en revolutionär befrielserörelse formad av framför allt urfolk från delstaten Chiapas i södra Mexiko. Deras rörelse formades under tidigt 80-tal, men blev känd när de 1994 gjorde öppet uppror mot den mexikanska staten, i protest mot det nordamerikanska frihandelsavtalet (NAFTA).

Den snabba ekonomiska och politiska utvecklingen under 1700-talet födde en ny historiesyn. Historien uppfattades inte längre som en räcka slumpvisa händelser, utan som en lagbunden process med en bestämd riktning mot en bättre framtid. Liberala ekonomer, historiker och filosofer formulerade teorier där historiens utveckling beskrevs som en nödvändig följd av olika sätt att organisera samhällets ekonomi. James Steuart (1712 – 1780) och Richard Jones (1790 – 1855) sökte förklara Englands snabba utveckling genom en teori om nödvändiga ekonomiska stadier, där England sades ha hunnit längre än kontinentens övriga länder. Fransmannen Henri de Saint-Simon (1760 – 1825) formulerade en stadieteori där de producerande klasserna strider mot parasitära icke-producenter. Marx och Engels var i sin ungdom starkt påverkade av dessa idéer. I ungdomsverket ”Den tyska ideologin” beskrivs historien som en lagbunden följd av stadier, eller produktionssätt. Alla länder är tvungna att genomgå samma stadier, även om det kan ske på olika sätt och med olika hastighet.

Den norra vägen mellan Sundsvall och Östersund brukade en gång kallas för Sveriges vackraste landsväg. Numera breder kalhyggena ut sig på höjderna runt Indalsälvens dalgång. Utvecklingen har sitt pris, sa min gamle kompis skogsmaskinföraren resignerat, när vi körde den vägen i slutet på 1980-talet. Få ord är så vilseledande som ”utveckling” och ”modernisering”. I två inlägg ska jag diskutera några av de politiska idéer som döljer sig bakom den skenbara nödvändighet orden verkar peka på. Det första handlar om den nyliberala drömmen om marknadens allmakt. Det andra om arbetarrörelsens syn på nödvändigheten i historien.

Santiago, Chile, tisdag 11 september 1973. Foto:  Luis Orlando Lagos Vázquez.

Så var vi dér igjen. Det er den tida på året. "Noen historiske hendelser forandrer verdens gang. 9/11 var en slik hendelse," skriver for eksempel samfunnsforsker Olav Elgvin i et tosiders oppslag i dagsavisa Klassekampen 28. august. Vi kommer til å få høre det i alle kanaler fram mot selve dagen og vel så det.

Jeg husker det glassklart. Søndag 9. september 2001 om kvelden ankom ekskjæresten min og jeg den lille, turistfrie, sør-spanske byen Los Alcazares. Det skulle være fjorten rolige dager sammen med våre chilenske venner Lucrecia og Antonio. Men allerede tirsdag smalt det i New York. Midt i siestaen, lokal tid.

Det var da det starta, dette mantraet: "Verden ble en annen 11. september."

Det är knappast någon överdrift att säga att migration och brottslighet – och inte minst relationen mellan dem – står högt upp på den politiska dagordningen.

Nu har diskussionen om dessa frågor fått ny energi, med anledning av att Brottsförebyggande rådet (BRÅ) publicerat vad man på kanslisvenska presenterar som en ”beskrivande kartläggning” av ”skillnader i misstänkt brottslighet mellan personer som är 15 år eller äldre med inrikes respektive utrikes bakgrund”.