Peter Sundborg - 

10 augusti 2021

När intellektuella hoppade av från vänstern på 1970- och 80-talen skedde det ofta med buller och bång. En del gick till socialdemokraterna. En del gick till borgerligheten. Det skrevs böcker, till exempel Stig Hansens och Lars Åke Augustssons Maoisterna. Idag är vänsteravhopparna mer blygsamma. Deras motiv för att hoppa av är ibland ganska dunkla. Det framkommer i Svenska Dagbladets pågående artikelserie om vänsteravhoppare. Ta till exempel regissören Stina Oscarson. Hon skriver i sin artikel i SvD att hon hoppar av vänstern för att hon tvivlar på den offentliga finansieringen av kulturen och för att hon en gång inte ville gå i en demonstration mot Sverigedemokraterna. Det är lite tunt. Hon tycker också att det är viktigare att sträva efter sanning och intellektuell hederlighet än att tillhöra en speciell grupp. Även det lite tunt. Det hela förefaller väldigt oklart. Om hon nu är avhoppare, vilket hon ju anser sig vara, vad är det då hon hoppat av ifrån? Att hon numera gärna gästar Bulletins intervjupodd antyder var hon står politiskt idag. Men hennes politiska metamorfos verkar en smula suddig, åtminstone om man ska döma efter hennes artikel i Svenska Dagbladet.

Mats Parner - 

30 juli 2021

När det Londonbaserade laget Chelsea mötte Birmingham på Stamford Bridge i Premier League 2010, så hade gästerna ett enda skott på mål mot Chelseas 25. Ändå vann Birmingham med 1–0. Just sådan är fotbollen anmärkningsvärt ofta. Många skulle troligtvis säga att också livet är sådant. Det är i så fall ett påstående som jag inte utan vidare kan gendriva.

Jag kan tänka mig att Chelseaspelarna i vredesmod knöt nävarna i sina icke-existerande byxfickor och förbannade det ogunstiga ödet, men de accepterade självfallet slutresultatet (0–1). Så gör man alltid, eftersom fotboll i en rad olika avseenden är tillämpad demokrati. Omedelbart efter VM-kvartsfinalen mellan Brasilien och Ungern (2–4) i Bern onsdagen den 30 juni 1954 startade visserligen ”de choklad-färgade bollvirtuoserna från kaffelandet” (som Putte Kock antagligen skulle ha sagt) ett jätteslagsmål i omklädningsrummet efter full tid och skadade ett par av sönerna från Pustan efter en blek insats av domaren. Men det är drygt 67 år sedan, samtliga inblandade är nu döda, och resultatet ändrades inte heller den gången – lyckligtvis.

Mats Parner - 

22 juli 2021

Klockan 17:21 fredagen den 22 juli 2011 blev Monica Bösei, vanligtvis kallad ”Mor Utøya”, den första som sköts ihjäl av Anders Behring Breivik. Noga räknat 74 minuter därefter belades attentatsmannen med handfängsel av norsk polis. Då hade ytterligare 68 människor dödats, de flesta socialdemokrater i ungdomsförbundet AUF, och ett betydande antal skadats mer eller mindre allvarligt. Den bomb som detonerade i centrala Oslo tidigare på dagen hade redan krävt åtta liv.

Peter Sundborg - 

13 juli 2021

Ett upprop mot ett nytt kallt krig mot Kina sprids nu bland intellektuella och politiker i världen. Tusentals har hittills skrivit under, bland andra författaren John Pilger, ekonomen Yanis Varoufakis, den sydafrikanska fackföreningsledaren Irvin Jim, förre försvarsministern i Brasilien, Celson Amorim, Diane Abbott i Labours skuggregering, Heike Hänsel från Die Linke, filmregissören Ken Loach, Adolfo Pérez Esquivel, nobelpristagare i Argentina och den tidigare amerikanska översten Ann Wright.

Hans Isaksson - 

1 juli 2021

Alles, was entsteht, ist wert, dass es zu Grunde geht. (Gråt inte över spilld mjölk.) J.W. Goethe, östtyskt Geheimeråd

Ich bin ein Berliner. (Ordagrant: Jag är en syltmunk.) John F. Kennedy övar sin tyska på Västberlinarna 1961

Tyskland hade gjort gott och väl sin del för att kasta ut Europa i två världskrig på 25 år när Jaltakonferensen på Krim mellan USA, Sovjet och Storbritanniens ledare hölls en februarivecka 1945. Hitler skulle snart självmördas, sovjettrupperna stod redan vid Oder, medan västmaktsarméerna ännu inte nått Rhen. Arbetarrörelsen i Europa var visserligen fysiskt och numerärt försvagad av kriget, men andligen stark. Alla med politiskt omdöme betraktade, om än med skilda känslor, socialismens seger på kontinenten som nära förestående.

Hans Isaksson - 

30 juni 2021

Under senare år har jag ägnat en hel del fritid över att meditera över de så kallade eviga frågorna, i synnerhet inom politiken.

Alla som har försökt vet att detta ingalunda är någon sinekur, utan kräver såväl tankeskärpa som andlig disciplin och ideologisk medvetenhet för att inte mynna ut i ett intet. Som det till exempel sker då man dyker i havet djup i syfte att fånga dess blåa färg för att vid återvändandet till ytan besviket konstatera att det enda man fann var några ynka, stundom förorenade, bleka vattendroppar som snart förflyktigas på de skrynkliga fingertopparna.

Hans Isaksson - 

29 juni 2021

Jag kom rusande in på ICA i sista minuten för att lämna in tipset då en knodd med ett sadistiskt uttryck i ansiktet bara stängde dörren framför näsan på mig. Allting blev svart, eller rättare sagt, blev inte alls. Det var då jag måste ha dött.

Jag vaknade av att det försiggick ett förskräckligt oväsen omkring mig. Till en början reagerade jag inte så mycket på det. I jordelivet hade jag haft bullersamma grannar. Det hade också någon gång hänt att jag vaknat upp med minnesluckor för kvällen innan. Då jag till slut slog upp ögonen fann jag emellertid att jag befann mig i en stor lokal, som inte så litet påminde om lobbyn i Hotel Royal Viking. Mitt i rummet stod Malmö Brassensemble och blåste i basuner. Åtminstone tror jag att det var de, ty de talade skånska sinsemellan.

Hans Isaksson - 

28 juni 2021

När jag var mycket liten var Indien ett land vars fattigdom och elände orsakades av att flockar av vita, puckelryggiga och framför allt heliga kor strök omkring i horder på gatorna och åt upp allt ätbart.

Jag vet inte exakt hur jag på den tiden nådde denna uppfattning om fattigdomens djupare orsaker. Kanske genom att titta på bilderna i ett gammalt nummer från Life, som en överklassdam från Stockholm lämnat kvar på vinden då hon varit evakuerad till småländska landsbygden under kriget. Det var vid denna tid som Indien höll på att frigöra sig från England, och i Västvärlden var man, säkert med rätta, bekymrad över att ett folk som lät sig hunsas av nötkreatur nu skulle styra en hel subkontinent.