Clartébloggen

På Clartébloggen, som är socialistiskt partipolitiskt obunden, publiceras inlägg som debatterar och informerar. Författarna behöver inte tillhöra förbundet och innehållet ger inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter. Alla inlägg delas normalt på de sociala media där Clarté är aktivt.

Strax efter det att vår riksdag med partikonsensus beslutat skicka vapen till Ukraina skrev socialdemokraterna Kenneth G Forslund, ordförande riksdagens utrikesutskott, och Niklas Karlsson, vice ordförande riksdagens försvarsutskott, att “Socialdemokraternas slutsats är att det tjänar Sveriges säkerhet bäst att stötta Ukrainas möjligheter att försvara sig mot Ryssland.” De tycks vidare mena att politiken visserligen är ovanlig men att det inte heller är något helt nytt: “Något liknande har Sverige inte gjort sedan Sovjetunionen angrep Finland 1939.”

Möjligen var det som skedde då “något liknande” men det finns väsentliga skillnader mellan Sveriges agerande 1939 och Sveriges agerande 2022, skillnader som är belysande och som för mig gör det omöjligt att köpa argumentet att militärt stöd till Ukraina ökar Sveriges säkerhet. Det är precis tvärtom.

Sovjetiska stridsvagnar på Budapests gator 1956. © Foto: Fortepan / Nagy Gyula, CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

Elva dagar in på Rysslands folkrättsvidriga invasion av Ukraina uppmanas jag av Aftonbladets ledare att framgent anse att all information från ryska källor är lögn, om inte motsatsen först har bevisats. Detta torde i stort sett vara ett klokt råd. Problemet kan vara att vi sedan länge bort inta samma skeptiska hållning, bland annat till Aftonbladets ledare och nyhetsredaktion och till dess källor, i synnerhet i krigstider. Samt att läsa historia, inte bara militärkommunikéer. Jag arbetade hösten 1956 som armerare i ett cementgjuteri. Liksom större del av min släkt var jag självklart socialdemokrat. Som de flesta i min omgivning var jag också rädd för ryssen. I kommunen fanns bara en kommunist, vägmästarens pojke. Egentligen var jag nog pacifist, men funderade samtidigt på att ta värvning om ett par år. Ty jag hade hört att man som knekt skulle bjudas på realskoleutbildning och därefter bli polis - om man, till skillnad från alla mina förfäder , nått minst 178 cm i längd. Detta infriades tyvärr aldrig för mig, eller för någon släktning i min generation.

Mottagning av ukrainska flyktingar vid polska gränsen. © Pakkin Leung@Rice Post, CC BY 4.0 via Wikimedia Commons

Strax före invasionen höll Putin ett tal där han förnekade Ukrainas rätt till självständighet och påstod att landet alltid hade varit en del av Ryssland. Därmed föll den defensiva masken (omsorg om Rysslands säkerhet, rädsla för NATO) av och en aggressiv storrysk imperialist visade sitt ansikte. Drygt hundra år efter den ryska revolutionen har de ryska tsarernas och svarthundramännens* reaktionära chauvinism hittat en efterföljare. I sitt tal la Putin skulden för skapandet av ett självständigt Ukraina på Lenin och bolsjevikerna som tidigt gjorde rätten till självständighet för Ukraina och andra förtryckta nationaliteter till en viktig del av sin politik. Enligt den ukrainska historieprofessorn och akademiledamoten Valerij Soldatenko, som jag intervjuade under en historikerkonferens i Petersburg 2017, var den ryska revolutionen en mångnationell revolution, där stödet från de förtryckta nationaliteterna var en av de viktigaste faktorer som tippade över balansen till bolsjevikernas fördel. Pogromer och etniskt färgad repression användes flitigt av den vita sidan i inbördeskriget. Inom den röda armén var pogromer belagda med dödsstraff.

Bildar Ryssland och Kina ett progressivt block? Vissa inom den internationella vänstern tycks tro det. © The Russian Presidential Press and Information Office, CC BY 4.0 via Wikimedia Commons

Medan enorma demonstrationer till stöd för det ukrainska folket och mot den ryska aggressionen ägde rum världen över, envisades delar av den internationella vänstern med att uttrycka sitt stöd för Putin. Den mycket inflytelserika hemsidan MRonline (Monthly Reviews blog) har efter Rysslands invasion publicerat flera artiklar som på olika sätt försvarar Rysslands aggression, bland annat en okommenterad artikel direkt tagen ur den kinesiska propagandatidningen Global Times. MRonline har däremot inte publicerat någon artikel som kritiserar Ryssland, och tyvärr är man inte ensam. Det finns många vänsterintellektuella som betraktar Ryssland som en progressiv kraft i världen. Hur kan denna vänster ha hamnat så fel?

© Mil.ru, CC BY 4.0  via Wikimedia Commons.

Ryssland har invaderat Ukraina i strid med internationell rätt. Den ryska invasionen och Putinregimen måste fördömas och de ryska trupperna dra sig tillbaka. Respekten för internationell rätt och staters oberoende måste återupprättas.

Det finns stor risk att konflikten trappas till ett fullskaligt krig, där kärnvapen kan användas. Clartés uppfattning är att den viktigaste uppgiften just nu är att bygga en fredsrörelse mot detta krigshot och att Sverige bör stå utanför alla militärallianser för att kunna bidra till att konflikten löses på diplomatisk väg.

En amerikansk soldat förbereder ammunition som ska levereras till Ukraina. (c) Mauricio Campino, Public domain, via Wikimedia Commons

Att verkligen veta vad som sker i och kring Ukraina just nu är inte lätt, det går kanske inte. Men en allmän beskrivning kunde vara att vi ser en konflikt mellan den globala, men alltmer försvagade  supermakten USA - med Nato som allierad - och den  än mer försvagade regionala stormakten Ryssland om hegemonin över Östeuropa. Det är ett slags kallt (ännu i alla fall) imperialistiskt omfördelningskrig. Hittills har båda sidor verkat vilja undvika direkt väpnad konflikt, men annars använt alla de medel de har tillgång till för tvinga den andra sidan till eftergifter. Det är klart att Ryssland är den mer hotade av de två stormakterna, eftersom uppladdningen äger rum i dess omedelbara grannskap, och landet redan kan sägas vara inringat av Natobaser. Det betyder inte att en eventuell rysk invasion  av Ukraina skulle kunna försvaras. Samtidigt pågår naturligtvis också ett våldsamt propagandakrig på ömse sidor. Här är det bedrövligt att se att Sverige helt tycks ha slutit sig till Natosidan med konstiga utspel om ökat militärt hot mot Sverige och fritt fram för yrkesmilitärer att ta stort medieutrymme i anspråk för sina upprustningsanalyser.

Det finns foton som med rätt eller orätt har kommit att prägla uppfattningen om de avbildade personerna. En bild säger visserligen så mycket mer än ord, men uttrycker sig på ett sätt som kan fresta till alltför snabba slutsatser. De verbala förbehåll som kanske skulle behövas är inte synliga för betraktaren av bilden. Utan att visa några bilder ska jag ge två exempel.

Det första fotot är taget den 17 maj 1935 på Övralid vid Vättern. Vi ser två herrar som står på en terrass. Det verkar som de pratar med varandra. Den ene är Verner von Heidenstam, den andre är Rudolf Hess, Adolf Hitlers ställföreträdare. I Tyskland har det gått drygt två år från Hitlers maktövertagande. Miljoner tyskar, som plågats av långvarig arbetslöshet, galopperande inflation och den förnedring som Versaillesfreden utsatte deras land för, har börjat känna framtidshopp. Men samtidigt har koncentrationslägren upprättats och fyllts med kommunister, socialdemokrater och andra oliktänkare. Förföljelsen och diskrimineringen av judar har satt igång direkt efter maktövertagandet. Ännu har inte Nürnberglagarna antagits. Kristallnatten och världskriget ligger ännu i framtiden. Liksom Förintelsen.

Assange på Ecuadors ambassads balkong. Foto © Snapperjack from London, UK., CC BY-SA 2.0, via Wikimedia Commons

För ungefär ett år sedan läste jag Anna Ardins vittnesmål I skuggan av Assange (Bazar, 2021). Anna A är den ena av de bägge kvinnor med vilka Julian Assange hade sexuellt umgänge efter sin ankomst till Stockholm i augusti 2010 som firad och närmast mytomsusad frontfigur för Wikileaks. Jag satte värde på Ardins berättelse och tog intryck. Författarinnan tycktes mig vara en uppriktig själ med idel seriösa avsikter. Den uppfattningen har jag alltjämt, låt vara att den kompletterats med åtskilligt annat.

Hur som helst kom jag under flera månader att betrakta verklighetens Julian Assange som ett slags Dr Jekyll och Mister Hyde – som en föregångsman och yttrandefrihetsapostel tack vare Wikileaks många vältajmade avslöjanden men även som en herre med lätt storhetsvansinne och dubiös kvinnosyn. Jag inbillade mig att den åsikten var fullt berättigad.